På vägen hem från maran, stannade jag, Carina, Eva och Nisse till vid Freeport i Kungsbacka. Där fanns en Salomonbutik och där kanske tyggan jag letade efter fanns.

Och se! Det gjorde den, ännu bättre var att den tillhörde en provkollektion som såldes ut för halva priset. Dessutom hade de en drive, ta tre betala för två. Så jag köpte ryggan - XA25 vattentät - med tillhörande fronpack. Dessutom en twinbelt som håller två flaskor. Eva uppskattade senare att ordinarie pris på allt detta var närmare 2000 spänn. Jag fick hela klabbet för 850 spänn!

Så det kändes som lite plåster på såren för nyckelfadäsen. Nu har jag en riktig rygga för långa distanser, som BUM50 till exempel....

Jag kan ju inte påstå att jag hade den bästa uppladdningen veckan innan. Fisasko från TEC (bröt efte 4 mil) att glömma bort. Alldeles för lite sömn och lite annat smått och gott. Med detta i bagaget åkte jag ner till Kungsbacka för att springa Svenska Marathonsällskapets jubileumsmarathon som anordnades i samband med Kungsbackaloppet. Jag efteranmälde mig på plats.

Många bekanta träffade jag innan och som jag hann byta några ord med. Dett är ju nästan halva grejen med tävlingar. Maxtiden var satt till 5:30 och det var mitt mål att i alla fall klara den.

Det hela började bra. Jag tyckte stundtals till och med att det gick lite för fort och fick justera mig och dra ner på tempot för att inte helt bra ihop på andra halvan. Vid första kontrollen stod Eva och Nisse som vanligt, jag lämnade två vätskeflaskor där som de sedan langade.

Första milen gick på 66 minuter och det tyckte jag var för fort. Jag försökte åter att hålla igen och det lyckades. Jag varvade på pigga ben på ca 2:20 och drog ut på andra varvet, fortfarande med gott gry i kroppen. Det kändes faktiskt bra. Jag vinkade och hejade på passerande löpare i parti och minut. Även på de ja inte kände.

Strax efter att jag passerat 26 km och fått en ny flaska av Nisse, upptäckte jag att midjeväskans fack var öppet och att min bilnyckel hade trillat ur. På bråkdelen av en sekund försvann allt positivt jag hade i kroppen och humöret sjönk till en bottennivå. Jag stannade till och gjorde en kontroll. Den var borta. Jag har ingen aning om när dett kunde ha skett. Nu försvann allt fokus på löpning och tävling och jag övergick till att leta efter nyckel. Sprang och tittade i backen hela tiden och skannade av dikeskanten. Några gånger såg jag ett svart misstänkt föremål och stannade till för att kolla, men det var alltid falskt alarm. Nu glömde jag helt av vad jag höll på med och var inne i mitt letande, så allt intag av energi blev mer ad-hoc och inte så regelbundet och disciplinerat som det var innan. Naturligtvis gick ju detta ut över springandet. Jag segade till och även höftböjarna segade till.

Så här i efterhand kan jag se hur mycket ett konstant näringsintag gör. Naturligtvis hittade jag ingen nyckel. Strax innan jag kom till vändpunkten för andra gången, ringde jag Carina. Hon blev den räddande ängeln när Hon körde ner från Partille med min reservnyckel. Guldtjej!! Så jag fick en nyckel och kunde komma in i bilen.

Tyvärr försvann allt det rolga då jag gjorde upptäckten. Och det var verkligen inte det minsta kul. Humöret var på botten. Men jag valde att fortsätta, för att bryta hade gjort att det blivit dubbel olycka och jag vägrade eftersom jag snöpligt fick bryta på TEC. Så det var out of discussion. Efter letande och velande kom jag ganska modfälld i mål på  5:16:26. Kände mig inte glad, upprymd eller något sådant. bara arg för att jag tappat nyckelfanskapet och att jag hade en tid på gång som klart pekade under 5 timmar.