Det är ingen bortföklaring, bara ett konastaterande. Min uppladdning denna vecka har varit minsta sagt kass. Turbulent på jobbet, dåligt med sömn etc. När jag åkte upp till Tibro i morse hade jag faktiskt inte den minsta lust att springa. Jag ville bara ligga kvar i sängen och sova. Inte ens igår kväll när jag gjorde iording det jag skulle ha med mig infann sig den där härliga YESS!-känslan.

Så det var en ganska oinspirerad Stefan som anlände till Snickarvallen i morse. Dessutom var loppet en ganska död tillställning. Ca 25 startande, så löparfetskänslan uteblev helt. Vädret var inte på vår sida. På den långa varvningsrakan blåste det en hård motvind, som gick upp i kulingstyrka i byarna ibland. Denna motvind tog en tugga av mitt kraftpaket vid varje varv. Den sög verkligen musten ur mig På 19:e varvet stannad jag och tog på mig skalkläder, för nu hade det dessutom börjat att regna. Så var det hela loppet. Lite solsken, sedan moln och regnskurar. Det kom även ett par hagelskurar.

Tyckte man inte det var roligt innan, så gjorde detta inte saken bättre. Inte alss. Jag insåg ganska tidigt att det inte skulle gå så vidare värst bra idag. Min inriktning blev att i alla fall fixa marathondistansen. Vid 27:e varvetfick jag stanna och stretcha. Blääh! Utbudet vid varvingbordet var också ganska magert för att vara ett 6 timmars. Lite, chips, godi, några chokladbitar, banan och saltgurka. Efter ett tag kom det ut köttbullar. Som dricka fanns endast fanta, cola och vatten. Jag saknade riktigt energikakor och sportdryck. Det var ingen vidare bra kvalit'e på kolhydraterna. Jag slängde i mig så mycket jag kunde vid varvningarna (ett varv = 871 m), men det kändes att det inte var tillräckligt. Så där fick jag lida för mitt beslut att inte ta med Perpeteum. Också ett misstag

Efter verkligen mycket om och men, mycket vånda, motvind, regn, hagel och allmänt missnöje lyckades jag passera marathon distansen (48 varv) efter 5 tim, 47 min och 12 sek. Brydde mig inte ens om att le. Jag gick ytterligare ett varv och nådde mattan när det var 1½ minute kvar. Då kom Torill och hindrade mig från att sätta mig på bänke och pushade ut mig igen. Hela vägen in i kaklet skulle det ju vara. Så jag hann 128 m innan slutsignalen ljöd.

När jag sedan satt på prisutedelningen fick jag en chock. Jag hade vunnit M55-klassen i veteran-DM och fick en guldmedalj. Det var ju i och för sig kul. Men varför får jag guldmedaljer när jag gör skitlopp? Inte första gången det händer.

Men nu skall det strax sovas och så får vi se vad som händer imorgon.

Var det nu någon som inte förstod att jag var grymt missnöjd med dagens insats?