Igår var ingen höjdare. Det blev stökigt på jobbet, men inte med jobb. Pumpen slog om i flimmer vid 7 tiden på morgonen. Det blev segare och segare att få något gjort. Jag insåg direkt läget och vad som var på gång. Jag matade in några salttabletter för att säkerställa Kaliumnivån. Vid 14-tiden stämplade jag ut. Det var ingen mening att hålla på längre.

Jag mailade Carina om vad som är på gång. Väl hemma passade på att duscha lite, görma mig iordning och packa ihop en liten väska med "akuten-survival-kit" (lite böcker, tidningar, ludbok, laddare till telefon etc). Jag satte mig på bussen och åkte upp till Östra. Kl 16:06 klev jag in och anmälde mig. Som vanligt gick det snabbt in för första titten och för att säkra vårdgarantin. Jag sa åt dom redan då att ta ett blodprov för Kalium, för att spara tid, men det gjorde man inte. Sedan började väntan. Helt plötsligt dök Carina upp också. Vi satt där och pratade med ett annat par och beklagade oss över väntan och ineffektivitet, när jag plötsligt blev uppropad och åkte in på ett rum.

Sedan gick allt i en rasande fart. Först kom en läkare in och skulle undersöka mig. Och hon gjorde nog världshistoriens snabbaste hjärtundersökning. Det var som hon pickade till snabbt med stetoskopet på olika ställen. Hon kan omöjligen ha hört något. Det känndes som mer ett spel för galleriet.

15 min senare kom en snubbe in och tog ett Kaliumprov (på tiden). Efter ytterligare 5 min kom näste snubbe in och satte en sådan där venkakteter med kran på. Nu var jag färdig för action. Ytterligare 10 min gick och jag blev utrullad från rummet, ut i korridoren, där jag väntade i ytterligare 10 minuter innan en kille kom och rullade upp mig till en avdelning. Det gick undan, Jag kände nästan fartvinden.

Uppe på avdelning 365 åkte jag in på ett rum. Carina parkerade sig i en stol i hörnet av rummet. Det började lite lugnt med en sköterska som tog blodtryck och EKG. En ung läkare kom in och intervjuade mig. Fast det kändes mest som om han höll på med sitt ex-jobb, fast det var helt OK för mig. Sedan kom en läkare med lite mer pondus in och vi snackade lite. Dom förstod ganska snabbt att jag var veteran på elkonvertering.

Efter ytterligare knappt 10 minuter kom två narkosläkare. Nu var det dags för propform (narkosen). Den är skitmysig. Någon släcker lampan, för det blir bara tvärmörkt. Sedan slår man upp ögonen igen och konstaterar att man varit borta i ca 10 minuter. Ingen dåsighet efteråt, ingen huvudvärk eller något. Man bara öppnar ögonen som om man blundat länge. Jag skulle vilja ha den för att ta mig en liten powernap på jobbet :-)

Under min bortvaro hade dom fläkt fram elektroderna och gett mig en tjongare. Enligt Carina gick det på första försöket. Efter det var jag kvar i drygt 1½ timma för övervakning. Dom vill se att det inte slår tillbaka.

Ganska exakt 6 timmar efter det jag hade kommit dit, vandrade jag och Carina ut och vi åkte hem. Dagens övning var ett rikigt fet-pers i elkonvertering. 6 timmar. Så snabbt har det aldrig gått förut. Jag måste faktiskt ge Östra kred för detta. Trots att det är extra mycket att göra på akuten på måndagar, som sjukskötaren sa. så gick det 3 timmar snabbare än förra gången.- Aldrig mer jag åker till det lusiga Sahlgrenska, där det tog 20 timmar senaste gången.

Så nu är jag fit for fight igen. Och jag kollade igenom min historik och konstaterade att detta var min 14:e elkonvertering. Nästa gång blir det 15 jubileum. För det kommer tyvärr att bli fler gånger, bara att konstatera. Vem vet jag kanske får ligga på en egen säkring som stamkund på Östra i framtiden?