Nu glömmer jag allt vad flimmer heter. Jag sitter och studerar startlistan i Badwater. Mikael har startnummer 20 och går iväg i den sista startvågen - kl 10:00. Och vilket sällskap karln får. I samma startvåg finns världsrekordinnehavaren på 24 timmar - Sumie Inagaki. Dean KArnazes. Han som sprang 50 marathon i 50 stater på 50 dagar och som filmen Ultramarathon man handlar om. Vi har Pam Reed, som vunnit BW förut, men fick bryta förra året. I första startvågen går även en annan legendar - Marshal Ulrich, som också skrivit boken Running on empty, som ligger i min obetade hög, men skall betas av.

Inget dåligt startfält. Det skall bli intressant att följa kampen mellan Pam och Sumie....

Den 16 juli är jag strängt upptagen - stör mig inte då.

KOmmer inte att ta ett löpsteg innan Göteborgsvarvet. Det är vila som gäller. Så det blir dags för ny abstinensträning. Suck!

Det som skulle bli en trevlig kväll tillsammans med mina bästa vänner, slutade i ett totalt fiasko. Jag hade lagt mig och vilat en kvart - tjugo minuter. När jag vaknade upp strax efter sextiden. Stod pulsen för fullt och pulsklockan visade 177 slag. Nytt hjärtflimmer. Carina fick ringa och ställa in det hela. Nu i skrivande stund har flimret lagt sig. Lite förvånad är jag, för det brukar hålla på ett par dagar annars.

Att få en sådan här stänkare igen två dagar efter en el-konvertering tar mycket styggt på det mentala. ag vet just nu inte vad jag skall tro och tänka. Det känns som man åter är i botten på den djupa brunn man trillar ner i ibland.

Men som en räddande ängel ropade Carina för fulla segel från vardagsrummet. På Rapport visades ett inslag med Mikael Andersson som skall springa Badwater i sommar. På något sätt blev detta en injektion och det kändes som en hand sträcktes ner för att dra upp mig.

Jag skall INTE låta mig nedslås av detta. Jag skall gnälla lite och beklaga mig, sedan tar jag nya tag och klättrar upp ur hålet. Ljuset var inslaget om Badwater och utsträckta handen är Carina. Dessa två kan jag inte vara utan, dessa två är en stark drivkraft.

Det gör så mycket att ha ett mål som man så starkt vill uppnå, att tro på det oavsett vad som händer. Det får mig att gå i mycket rerjäl motvind. Att ha en underbar sambo, ger denna drivkraft rejält med extra bränsle.

Har Ni det jobbigt så hitta Ert eget Badwater. Det är flera gånger bättre än mediciner. Vilket är Ert Badwater?

Snart skall det bli lite springa av igen. Första passet efter el-konverteringen i förrgår. Det kommer att bli super... Väntar otåligt på att LEK-gänget skall dyka upp.

Nu är jag tillbaka på jobbet igen. Jag stannade hemma igår och sov ganska rejält. Jag brukar alltid bli väldigt trött efter en konvertering och att sova ut ordentligt brukar vara en mycket bra medecin. På kvällen var jag pigg igen och kände att jag måste få komma ut och springa. men det sparar jag till ikväll, då LEK gänget träffas.

Så nu kör jag på igen och skall försöka lära mig läxan från i lördags. Jag kommer att ha salttabletter med mig till Göteborgsvarvet....

Igår var ingen höjdare. Det blev stökigt på jobbet, men inte med jobb. Pumpen slog om i flimmer vid 7 tiden på morgonen. Det blev segare och segare att få något gjort. Jag insåg direkt läget och vad som var på gång. Jag matade in några salttabletter för att säkerställa Kaliumnivån. Vid 14-tiden stämplade jag ut. Det var ingen mening att hålla på längre.

Jag mailade Carina om vad som är på gång. Väl hemma passade på att duscha lite, görma mig iordning och packa ihop en liten väska med "akuten-survival-kit" (lite böcker, tidningar, ludbok, laddare till telefon etc). Jag satte mig på bussen och åkte upp till Östra. Kl 16:06 klev jag in och anmälde mig. Som vanligt gick det snabbt in för första titten och för att säkra vårdgarantin. Jag sa åt dom redan då att ta ett blodprov för Kalium, för att spara tid, men det gjorde man inte. Sedan började väntan. Helt plötsligt dök Carina upp också. Vi satt där och pratade med ett annat par och beklagade oss över väntan och ineffektivitet, när jag plötsligt blev uppropad och åkte in på ett rum.

Sedan gick allt i en rasande fart. Först kom en läkare in och skulle undersöka mig. Och hon gjorde nog världshistoriens snabbaste hjärtundersökning. Det var som hon pickade till snabbt med stetoskopet på olika ställen. Hon kan omöjligen ha hört något. Det känndes som mer ett spel för galleriet.

15 min senare kom en snubbe in och tog ett Kaliumprov (på tiden). Efter ytterligare 5 min kom näste snubbe in och satte en sådan där venkakteter med kran på. Nu var jag färdig för action. Ytterligare 10 min gick och jag blev utrullad från rummet, ut i korridoren, där jag väntade i ytterligare 10 minuter innan en kille kom och rullade upp mig till en avdelning. Det gick undan, Jag kände nästan fartvinden.

Uppe på avdelning 365 åkte jag in på ett rum. Carina parkerade sig i en stol i hörnet av rummet. Det började lite lugnt med en sköterska som tog blodtryck och EKG. En ung läkare kom in och intervjuade mig. Fast det kändes mest som om han höll på med sitt ex-jobb, fast det var helt OK för mig. Sedan kom en läkare med lite mer pondus in och vi snackade lite. Dom förstod ganska snabbt att jag var veteran på elkonvertering.

Efter ytterligare knappt 10 minuter kom två narkosläkare. Nu var det dags för propform (narkosen). Den är skitmysig. Någon släcker lampan, för det blir bara tvärmörkt. Sedan slår man upp ögonen igen och konstaterar att man varit borta i ca 10 minuter. Ingen dåsighet efteråt, ingen huvudvärk eller något. Man bara öppnar ögonen som om man blundat länge. Jag skulle vilja ha den för att ta mig en liten powernap på jobbet :-)

Under min bortvaro hade dom fläkt fram elektroderna och gett mig en tjongare. Enligt Carina gick det på första försöket. Efter det var jag kvar i drygt 1½ timma för övervakning. Dom vill se att det inte slår tillbaka.

Ganska exakt 6 timmar efter det jag hade kommit dit, vandrade jag och Carina ut och vi åkte hem. Dagens övning var ett rikigt fet-pers i elkonvertering. 6 timmar. Så snabbt har det aldrig gått förut. Jag måste faktiskt ge Östra kred för detta. Trots att det är extra mycket att göra på akuten på måndagar, som sjukskötaren sa. så gick det 3 timmar snabbare än förra gången.- Aldrig mer jag åker till det lusiga Sahlgrenska, där det tog 20 timmar senaste gången.

Så nu är jag fit for fight igen. Och jag kollade igenom min historik och konstaterade att detta var min 14:e elkonvertering. Nästa gång blir det 15 jubileum. För det kommer tyvärr att bli fler gånger, bara att konstatera. Vem vet jag kanske får ligga på en egen säkring som stamkund på Östra i framtiden?

Nu sitter jag och planerar in ledigheter. Jag känner att jag är i ruskigt stort behov av sådant. Efter gårdagen 5½ timmas jobb svällde kompbanken med ytterligare 11 timmar. De sista veckorna på jobbet har tagit ganska bra på mig, trots att dom varit korta. Detta märkte jag med all önskvärd tydlighet i Tibro i lördags. När jobbet påverkar mig så mycket att jag knappt mäktar med ett 6 timmars är det dags att sätta ner foten.

Sedan jag blev utbränd 2005 har jag aldrig tillåtit jobbet att inverka på min fritid. Nu var jag snubblande nära att låta det ske. Och nu är det stopp på det.

Ingen vidare rolig avslutning på helgen eftersom jag var tvungen att jobba igår. Vi gjorde en systemuppdatering i den minst sagt större skalan. trots att jag förberett så mycket jag kunde, fick vi flera gånger tackla oväntade problem som dök upp längs vägen. Men nu sitter jag här på jobbet på morgonkvisten och kan konstatera att kontrollen blinkar blå. Ett underbart skönt kvitto på att vi lyckades. dessutom hade jag rätt i min teori att det gick att förbereda i förväg. det sparade vi många timmar på. Jag sitter här och känner mig riktigt nöjd, när jag ser resultatet av ett par veckors slit.