Om vi nu skippar traumat med sjukhusmaten, så mår jag betydligt bättre. I dag drog man bort CVK:n och man tog även bort telemetrin (hjärtövervakningen). Som så när på en lite nål i vänster arm är jag nu befriad från allt sjukhus-tingel-tangel. Dessutom blev jag flyttad från den stora salen till ett mindre rum och det var betydligt lugnare.

Blodtrycket ligger stabilt och jag känner mig riktigt uppåt för första gången sedan jag kom in. Det känns verkligen som nedräkningen till hemgång har startat.

Idag hade Carina med sig två äggmackor eftersom vi anade att dagens lunch skulle nå ett lågvattenmärke, vilket det också gjorde. Dom var supergoda. Lite senare gick Hon ner till kiosken och köpte glass. Himmelskt vad gott det var! Senare kom Anders Nilsson på besök. Han är instruktör på Sportlife och vi har kämpat ihop under Rosa Dygnet. Dagen till ära hade han med sig en lite svensk flagga som jag förnöjt låg och viftade med. Senare på kvällen kom Carinas arbetskamrat Lotta och hennes kille. Även hon hade med sig glass. Vi hade ett riktigt glassparty.

För en stund sedan har jag också duschat himmelrike.

Det har varit en bra dag för en gångs skull.

Två gånger om dagen måste jag plocka fram min järnvilja. Det är när lunch och middag serveras. Jag kunde aldrig i mitt liv kunna föreställa mig hur man kan misslyckas så kapitalt med att tillverka mat. I flera fall har den bara varit totalt oätbar. Men jag har ändå tvingat i mig några slevar för att få något i magen och låta tarmarna jobba.

Några gånger har jag uppgraderat maten till ätbar.

Gnälligt? Kanske det. Fakta? Ja, absolut. Carina kan intyga då Hon tog ett provsmak en gång.