Jag och Carina gick ner till Willys under eftermiddagen. Där såg jag begräsningen. När jag kom hem var jag urtrött och blodtrycket stack iväg. Jag sov hårt i 2 timmar efteråt. Då snackar vi en promenad på ca 1200 - 1500 m.

Det gäller att hålla igen och ta det lugnt, men detta ingick också i min planerade kartläggning av vad jag kan och icke kan göra den närmaste tiden.

Som ett led i anpassningen till ett "civilt" liv ingår maten. Att få äta riktig mat istället för sjukhusmat är en ren och skär befrielse. Carina har lagat till världens godaste korv stroganoff. Jag försöker nöja mig med en portion. men det går inte. Jag måste bara ta mer.

Så underbart!

Jag fick med mig två förhållningsorder innan jag åkte hem:

1. Ha järnkoll på blodtrycket
2. Inte lyfta tyngre än 5 kilo

Nu har jag skaffat en bra blodtrycksmätare som jag har ställt in och kalibrerat. En mindre modell som jag även senare kan ta med till jobbet.

Dessutom har jag med mig ett sjujäkla lass med mediciner. För första gången någonsin, så lämnade jag apoteket där jag tog ut medicinerna med en fylld bärkasse i näven. Nu gäller det att hålla reda på allt det där.

Bara detta gör att jag behöver sätta rutiner.

Vaknade upp idag efter an ganska bra natt. Jag inser att min sjukhusvistelse har satt sina spår och att jag är inkörd på deras rutiner. Nu måste jag sätta egna rutiner här hemma. Samtidigt måste jag nog landa situationen en gång till. Det känns som om jag tar vid där jag var den 11 maj (då det hände), när jag är hemma och att sjukhusvistelsen var en parentes. En liten konstig känsla, som jag måste ta itu med. Då var jag inne i träning och massa annat. Nu skall jag vara helt stilla ett tag och har egentligen en massa tid över till annat. Det kräver lite omställning.

Funderingar kom upp under sjukhusvistelsen, nu kommer andra funderingar upp som jag inte hade då. Lite konstigt men så är det. Märkligt att man skall behöva vänja sig vid att komma hem, trots att det är det enda man har velat de senaste 35 dagarna.