Jag var innan denna intervall inte så säker på om jag skulle ge mig ut på den. Men känslan att få smaka lite av "bonus-tårtan" gjorde att jag föll för frestelsen. Blodtrycket låg fortfarande bra. Nu regnade det ute och jag drog på mig regnkläder och drog ut på banan. Carina hade tjuvstartat och var redan i full gång därute. Nu vräkte regnet verkligen ner, men det var inga som helst problem för mig när jag hade ett riktigt regnställ på. Jag kunde höra hur regnet slog mot huva på regnajacka, trots musiken i öronen och jag myste. Inuti detta skall var jag torr.

Det var fortfarande inga problem under första hälften. Jag betade av varv efter varv. Strax efter halvägs, kom en väldigt skum och kraftig trötthetskänsla som jag att jag tappade fart rakt av. Benen värkte och det kändes som om det inte fanns energi alls i dessa. Lika plötsligt som denna känsla kom, lika plötsligt försvann den. Detta satt i ett väldigt kort ögonblick. Detta var något nytt. Sedan kände jag hur det började bulta uppe i skallen. Detta bultande övergick snart i en lättare huvudvärk, som höll i sig ganska länge. Men trötthetsanfallen kom tillbaka flera gånger och tätare blev det mellan dem. Utan att vara expert på området, så misstänker jag att det var betablockeraren som började kicka in på allvar. För samtidigt som detta kom, steg pulsen helt plötsigt. Från att ha legat stabilt mellan 95 och 100, åkte den upp ganska snabbt i 110. Det verkade som kroppen började ropa efter mer att förbränna, samtidigt som betablockeraren höll emot.

Det hela blev värre och värre. Dessutom ville inte den pulserande huvudvärken avta. Den tilltog inte heller. Men det var en otäck känsla. Efter drygt tre kilometer insåg jag att det får nog faktiskt räcka för denna gång. Jag hade uppnått mitt mål, endorfinkickarna had stått på kö och jag mådde mentalt som en prins. Sist men inte minst, jag var inne på mitt bonusvarv.

Men med min sjukdomshistorik så lyssnade jag extra mycket denna gång på de signaler kroppen skickade ut. När vi var inne på det tredje sista varvet, sa jag till Carina att när jag går i mål på den femte intervallen, dvs om 2½ varv, så stannar jag för denna gång.

Så blev det. Efter lite eftersnack och lätt mat, så packade jag ihop prylarna och började hemfärden. Dock utan att vara missnöjd, tvärtom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att fortsätta följa mig. Gå till: http://ultrastefan.wordpress.com   Denna blogg uppdateras inte mer. Bloggen kommer dock att ligga kvar som arkiv. Detta är sista inlägget! ...

Hej kära läsare! Detta blir mitt sista inlägg på Bloggplatsen. Jag har tröttnat lite på denna webbplats och all reklam som skitar ner här. Ni har inte märkt något eftersom jag betalat för att hålla den reklamfri. Men det är ett mörker när man skall...

Nu fick jag tummen ur och besökt tandläkaren. Efter att ha haft lite ont i tänderna under ett par veckor fikc det vara nog. Jag ringde ner till Folktandvården för att boka en tid. Sköterskan som tog emot samtalet frågade om jag kunde vara där inom en...

Onsdag i mitt liv betyder en enda sak - LEK. Dagen då LEK-gänget samlas. Vi tränar lätt och äter en bit mat efteråt. Vi är tre par som gör detta varje onsdag. Nåja. Några gånger har vi fått hoppa över, men de har varit lätt räknade. Igår var det min ...

Nu har jag packat akutväskan om jag skulle behöva åka in till akuten. Vilket kommer att ske nästa hjärtflimmer. Det är inte som en läkares akutväska utan mer grejer som är bra att ha med sig under de långa väntetiderna. A4 kollegieblock, penna, reser...