Sitter och kollar på terrängryttarnas framfart i London OS. Riktigt kul att titta på och faktiskt väldigt mäktigt. Det är sådan här små bortglömda pärlor, som gör att OS blir värt att titta på. Skön avkoppling idag när det regnar på utsidan. Den här delen av ridsport känns lite mer äkta, så att säga.

Idag har jag fått mina journalkopior hemskickade på posten. Jag har bara hunnit ögna igenom dessa, men kan konstatera att jag hänger med hyfsat bra i tugget och att det är en ganska dramatisk läsning. Jag får nu en bättre bild av vad som hände de första dygnen. Skall använda detta för att komplettera min bok.

Då börjar en ny vecka. Jag startar upp med en ändrad medicinering. Atacand och Saluresen tas ut och ersätts med Atacand plus 16 mg. Det är den medicin jag har käkat innan aortadissektionen och den har jag inte haft problem med. Physiotensen tas nu bort, eftersom jag har haft sömnproblem. Och slutligen så kommer jag ta Omeprazolen enbart vid behov. Så två mediciner kan jag ta bort och en kan jag nästan ta bort, dvs använda vid behov. Detta var resultatet av mitt läkarbesök den 26 juli. Alltid roligt att kunna minska antal mediciner. Snart är jag nere på en sida på min medicinlista.

Så det återstår att se hur detta slår.

Så har det hänt igen! Och det kommer att hända otaliga gånger till. Media har inför OS, blåst upp medaljförväntningar på deltagare. Söndagens linjelopp på cykel och damfinal på 100 m fjäril är praktexempel på detta. Media - detta fall SVT - sitter och pratar om att ta guld som om det vore självklart.

Det dom där djävla knickedickerna inte har fattat är att det är ett OS som pågår och då är ingeting givet. Vad är det dom har att vinna på att haussa upp denna guldhysteri? På vad sätt hjälper det utövarna? "Vi anser att Du skall ta guld, men tänk inte på det." Det är ju meddelandet som skickas. Detta smittar ju av sig på alla chipsätande soffpotatisar, som tror att dom är dom bästa idrottarna i världen, för deras hjärnor är ju programmerade att tro på allt vad TV:s sportredaktioner spyr ut sig.

Jag hävdar med en dåres envishet att det finns INGEN, jag säger återigen; INGEN, som kan kräva medalj av en deltagare på en tävling. Den ende som kan ställa detta krav är deltagaren själv. Det enda som vi betraktare, (soffpotatisar, motionärer, journalister eller vad det nu kan vara) kan kräva av en idrottare - oavsett nivå - är att idrottaren skall göra sitt bästa. Och den idrottaren som åker till OS och inte försöker göra sitt bästa, tror jag faktiskt inte existerar.

Så media, soffpotatisar eller vad det nu kan vara: kräv inte mer av andra än vad Ni själva klarar av. Lägg ner den träning, energi och tid för att nå sådana resultat att ni själva får åka till OS, så kan vi få se hur rediga ni är. Klarar ni inte det så håll truten och köp en påse chips till.