Efter jobbet så väntade vi inte en sekund. Jag och Carina bytte om till löpkläder och gav oss ut i regnet för en tur. Jag körde bakåtintervaller. Men idag fick jag ta det lugnare. Jag började känna en liten smärta i vänster knä. Det var väl ett resultat av att jag tog i i gårdagens löppass. Men om jag lugnade ner tempot till 6:30 så gick det ganska bra att springa. Men så fort jag ökade, gjorde det mer ont.

Det gick i alla falla att göra lite bakåtintervaller. Vi drog bort till Kvastekulla, där körde jag den långa backen tre gånger. Carina körde en liten kortare variant. Därefter spring vi bort mot Jonsered via Skulltorp, över Kåhög och hemåt. Jag lade in bakåtintervaller hela tiden.

Totalt fick jag ihop 11,8 km. Nu är jag bara 5,48 km från mitt årsmål som är 1572 km. Det skall jag klippa imorgon och då har jag sprungit genom hela Sverige. Minsann, minsann...

Jag överlevde den 14 september. Men det var faktiskt ganska nära att jag gick hem idag ändå. När man blir provocerad av en som inte fattar tydliga signaler som låt mig vara i fred och sluta tjata. Till och med en förståndshandikappad undulat skulle förstå detta.

Hur som helst så gick det hela över även om jag var rejält uppretad ett tag. Jag tog en tidig lunch och gav mig iväg själv för att få äta. Det var en bra idé. Denna lilla stund gjorde susen. Hur som helst så kunde jag efter en dag med väl förättat värv åka hem, men till skillnad för fem år sedan kommer jag att åka till jobbet imorgon igen. Nu känns det bra. Riktigt bra.

Detta är en dag jag har gruvat mig lite för. Egentligen är det ganska löjligt, men det är ändå en tagg som sitter i mig. Idag den 14 september, närmare bestämt 0940 på förmiddagen är det exakt på pricken 5 år sedan jag kastade in handduken och gick hem. Det var då jag gick in i väggen, det var då jag hade mitt egna 11:e september. Jag kommer även ihåg klockslaget, för jag kom ut från ett möte och skulle gå vidare till ett annat.

Men just då stod allt stilla, ingenting fungerade. jag stod där som innesluten i ett stort skall och kunde eller orkade inte göra någonting. Det var ett fruktansvärt ögonblick, just i det momentet när insikten om att man inte pallar kommer farande genom luften och klappar till mig med full kraft. Detta är något man inte glömmer hur positivt man än tänker och det är sannerligen inget man vill gå igenom igen.

De två föregående veckorna på mitt jobb har under inga omständigheter gjort denna sak bättre. De som är intelligensbefriade nog att hävda att detta med utbrändhet bara är trams skulle jag vilja ge en stor djävla smäll. tro mig det finns folk som är så djävla blåsta att dom hävdar att det bara är ett sätt att slippa jobba. Detta kan drabba vem som helst och när som helst om man inte se upp för signalerna. Jag gjorde det inte 2005, men jag tänker inte göra om det 2010.

Idag kommer jag att gå hem, men efter en fullgjord arbetsdag och fortsätta med att ha ett bra liv. Väggen! Fuck you!

Det är bara så. Att få springa skänker mig total frid. Efter en misslyckad helg kunde jag åter ge mig ut i löparstass tillsammans med Carina. I ett underbart höstväder med vacker kvällssol sprang vi upp till Humlebadet och tillbaka. Jag körde många bakåtintervaller. Återigen så kände jag mig som en kalv utsläppt på grönbete.

Njutningen var total. Allt som allt lubbade jag ihop 15,32 km. Nu är det bara 17 km kvar till årsmålet. Det närmar sig.

19 dagar kvar till Rosa Dygnet. Detta kommer att bli mitt lilla andningshål. Under mina tre föregående Rosa Dygn har jag bara positiva minnen. Dom har varit fantastiska och gett mig både upplevelse och erfarenheter.

Nu börjar det bli dags att gå lös på detta på fullt allvar. Plocka fram checklista och inhandla det som behövs för att tillbringa 24 timmar på en spinningcykel.

I år skall jag även ha med mig en stor flaska trolldryck. Den är guld värd.

Det är lite segt med bloggandet nu för tiden. Det förbannade jobbet har ställt till mycket och har varit nära att knäcka mig. Men tji fick dom.

Igår hade vi ett litet enkelt kalas hemma hos oss. Mikael fyller år på onsdag och då passade jag på att köra en liten enklare bjudning, samtidigt som jag bjöd hem syskonskaran. Två flugor i en smäll.

Jag är trots detta inte nöjd med helgen. Ingen träning, huvudvärk, stress och återhämtning efter två helvetes jobbveckor. Gör att man inte mäktat med något alls. Djävligt trist.

Årets happening börjar närma sig. Hittintills har det varit löpning som gäller. Det kanske är dags nu att få till lite spinningpass också.

"Som vanligt" skall jag sitta alla 24 timmarna. Jag är en sådan person som inte kan göra något i lagoma mängder. Finns det möjligheter att spinna 24 timmar, då tar jag den möjligheten. Dessutom passar dessa långa pass mig bra eftersom det ger en bra grundträning för mina högre mål - dubbel ironman och det 233,3 km långa Grand Union Canal Race.

24 timmars är ett bra sätt att bli trött på och hur konstig det låter så är det vid sådana här tillfällen jag kopplar av. Det är mitt sätt att knarka.

Nu har jag bara 32,6 km kvar till mitt årsmål på 1572 löpta kilometrar. Något säger mig att gränsen kommer att sprängas om si så där inom en vecka. Jag skall jobba på det.