Så där ja, nu är alla räkningar betalade och man kan hanka sig fram en månad till. Det får bli en massa löpning, det är ju faktiskt ganska billigt. Även om man sitter och svär över sina räkningar, som faktiskt är självförvållade, så är det samtidigt en skön känsla som infinner sig, att man har gjort rätt för sig.

Uj, det där lät gammaldags, men jag är ju det också, även om jag gillar Rammstein...

Hemma efter en lång dag. Nu har jag lite privatkontor att göra ikväll. Styrelsprotokoll och nyhetsbrev för IK Jogg skall skrivas och så måste jag fixa månadens räkningar och kolla att allt åker iväg.

Det har varit störtskön att ha på de lösa kompressionsvaderna idag från 2XU. Dom har gjort ett riktigt bra jobb.

I morse var det åter dags för en transportlöpning till jobbet. jag klev upp tjugo i fem och gjorde mig iordning. Allt hade jag förberett kvällen innan.

Vädret var kanonfint - 9 grader och en svag vind. jag startade ganska prick 05:00. Det var så enkelt att springa och jag lade mig i ett tempo som kändes bekvämt och bestämde mig för att hålla detta bekvämtempo oavsett hastighet. Varje gång Garminen på för kilometern, sippade jag i mig lite HEED Perpeteum. Detta gjorde jag stenhårt varje kilometer. Jag märker tydligt att man kan hålla en ganska jämn nivå i löpningen vid detta regelbundna intag. Vid varje femkilometare tog jag också en salttablett.

Löpningen kändes löjligt enkel och det var inga problem. Med go musik i MP3:an så var det bara att rulla på. Jag kände mig stark, piss och allmänt upprymd, som jag brukar göra vid löpningen. fast nu var känslan starkare.

Nu kan jag verkligen säga att jag äter halvmaror till frukost. Halvmaran passerades på 2:13, utan minsta trötthetssymptom och jag hade verkligen inte tagit i heller. Totalt blev turen 23,1 km och under de 2 timmar och 26 minuter detta magiska varade, upplevde jag total livskvalité.

Så var åter ett LEK-sammanträde avklarat. Vi var ute i Lindomeskogarna och sprang. Detta pass blev lite lätt fartlek-intervallbetonat. Men jag togd et medvetet lugnt eftersom jag skall springa långpanna till jobbet imorgon bitti. Då vill jag inte köra slut mig i backarna där.

Jag kan ju inte låta bli att småle när jag läser följande artikel i Aftonbladet. Mitt kopiösa kaffedrickande är härmed rättfärdigat  :-)

http://www.aftonbladet.se/wellness/article13077330.ab

Kollade på tidningssidorna och läste om huliganen som hoppade på målvakten. Återigen har fotbollschimpanserna lyckats sabba föreställningen. Det var en massa pyroteknik på läktarna och domarna fick stoppa matchen ett tag.

Dessa människor, f'låt chimpanser, som håller på är inte värda ett jädra skit i mina ögon. Det är ju uppenbart att en del inte kan följa vad som gäller och klubbarna är totalt oförmögna att hålla rent på läktarna. Dessutom undrar jag hur en huligan kan komma in på planen? Det skall ju vara omöjligt och att det tog så lång tid för vakter och polis att reagera så att fanskapet hann fram?

Männsikan visar sig åter från sin lägsta nivå och visar återigen att man inte kan bara gå till en match, kolla in fotbollen och ha trevligt. Det verkar tydligen vara väldigt svårt.

Jag tycker att man skall spela alla matcher utan publik. Det blir ju konsekvensen. All fotboll visas ju i TV och får företräde framför allt annat i Sportnytt etc. Dessutom finns ju hur många fotbollskanaler som helst. Någon ville be politikerna om hjälp. Nix pix, det enda politikerna skall göra är att skärpa straffskalan (fast det gäller alla brott). Ansvaret ligger hos AB Fotbollsklubbarna.

Sluta dalta med dessa huliganer. Bemöt dom med deras eget språk och låt polisen får ge dom lite extra stryk. Kan dom samlas för att puckla på varandra, så tror jag nog att dom tål hårdare behandling. Förresten gör det inget om polisen dänger en batong i huvudet på dessa huliganer, för det innehåller ju ingeting ändå.

Men först skall väl det ältas i alla TV:s debattprogram och tjafsas ihjäl till leda.

Heja Sverige....

Ibland får jag lite sådana där osäkerhetskänslor, som: "Klarar jag verkligen att springa detta lopp?" Eller: "Hur skall det gå?". Ni vet, en sådan där osäkerhet som kan komma upp då och då. Liknande situationer kan vara om man söker ett jobb, då man börjar fundera på vad man har gett sig in på.

Men när jag är ute i löparspåret och springer i min goa lunk, är allt sådant bortblåst. Då känner jag mig stark, oövervinnerlig och att jag kan klara ta mig fan vad som helst. Då finns det inga problem, bara möjligheter.

Inte så konstig att man älskar och brinner för löpningen.

Onsdag och därmed lillelördag. Idag skall jag träna med LEK, fast nu på morgonen skall det bli ett kort styrkepass i Kraftkällarn.

Jag känner mig inte så stel efter gårdagens tvåmilare som jag befarade. Kanske börjar kroppen bli van. Det känns riktigt bra (bortsett från lite stelhet i knäna)