Svårt att koncentrera sig på jobb idag. Mina tankar ligger hos ultraintervallerna och på hur jag skall kunna baxa mig igenom detta utan att bli en krympling.

Det måste ju finnas något sätt....

Idag är det det magiska datumet 11-11-11. Då skall folk gifta sig och jag vet inte vad. Vi får väl se ikväll vad som har hänt på detta tema. Det är ju som sagt inte alltid en sådan kombination inträffar. Nästa år är sista chansen och då är det väl militärerna som får hitta på något det datumet: 12-12-12....

Även denna morgon är allt lugnt i systemen. det är fredag och jag möter dagen med blandade känslor. Vid midnatt startar den första ultraintervallen och jag vet ärligt talat inte hur detta skall gå. Knät är som det är. Jag skall i alla fall stå på startlinjen och ge det ett försök. Om jag inte skulle starta ikväll så skulle jag gräma livet ur mig, jag måste helt enkelt ge det ett försök innan jag lägger ner det.

Jag har ett par trix jag tänkte testa.

Nu skall jag först ta mig igenom en arbetsdag....

Kenth visade mig en ny bok igår kväll som han hade köpt. Nya motions och idrottsskador och deras rehabilitering - som jag bläddrade i och fann väldigt tilltalande. Så nu har jag också beställt ett exemplar av denna skrift. Inte bara för att jag är skadad nu, men den kommer inte att bli någon hyllvärmare.

Så nu är det paket att vänta. sådant piggar alltid upp  :-)

Nu har jag tre paket att vänta på. Mina regnobyxor från Wiggle som jag bytte upp en storlek på, Perpetuem och kombiflaskan från Runners Gear och nu denna bok. Och ändå är det drygt en månad till julafton.

Förresten - här är en länk till boken: http://www.idrottsbokhandeln.se/bocker/SISU-Idrottsbocker/1340/Nya-Motions--och-idrottsskador-och-deras-rehabilitering/868/

Gårdagens övning med LEK ingjöt inte så mycket positivt. men då pratar jag inte om sällskapet. Jag är mer inne på mitt skadade knä. trots en voltaren och en ipren i kroppen, så gick det inte att springa särskilt mycket. Funkar kanske 50 - 100 m, sedan är det bara att trappa ner.

Jag kommer att fortsätta med rehab på lunchen och vid midnatt - natten till lördag - startar jag på första intervallen. Blir det för mycket stök, så kliver jag av. Jag har ändå den fördelen att det är en varvbana som skall springas i 5 varv, så jag behöver inte kämpa mig igenom 10 km om jag inte måste.

Men jag skall i alla fall starta. Om jag sedan måste bita i det sura äpplet och avbryta det hela, så kommer jag i alla fall att få så mycket frid i sinnet att jag åtminstone har ställt upp och provat.

Hej hopp. Då sitter man på jobbet igen. Allting är lugnt i systemet och allt har uppfört sig som det ska under natten. Kontrollen blinkar blå...  så att säga. Nu blir det kaffe och sedan skall jag bygga om en testmiljö.

På min färd till mitt dagliga pass i hamsterhjulet släckte jag ett liv. Det var en hare som sprang ut mitt framför bilen på Oljevägen i morse. Dom saknar ju trafikvett dom små liven. Jag hann inte reagera den bar kom rätt ut. Det får mig att tänka på hur farligt det är, detta med vilt och jag samtidigt tacksam för att det inte var en älg eller ett rådjur.

Men likväl. Nu sitter ytterligare en hare och spelar harpa någonstans...

Just nu känner jag mig blassé på allt. Det är nu onsdag och vid midnatten till lördag startar ultraintervallerna. Som det ser ut just nu, blir det inget spring då. Allt som snurrar i skallen nu och är träningsrelaterat är rehab, rehab och åter rehab. Jag har kommit in i det där tillståndet som jag fullständigt avskyr - att sitta och tycka synd om mig själv. Finns det något ömkligare?

Dessutom tappar jag fokus och engagemang på jobbet. Inte heller bra. Men jag vet också av erfarenhet att det enda sättet är att traggla vidare hur jäkla hopplöst det än ser ur. Förr eller senare når man det första delmålet - punkten då man ser att det börja vända. Det är den jag strävar mot just nu.