Nu börjar sportlovsveckan, men den är jag inte inblandad i. Jag går plikttroget vare dag till mitt hamsterhjul. Drömmen om träning på heltid och satsning mot Badwater lever alltid inom mig.

Jag känner mig ganska slö idag och det är väl en efterverkning av helgens ultraintervaller. har även börjat att ta en ny blodtrycksmedicin idag och jag skall se vad den har för biverkningar. Därför kommer jag att ta det lugnt med träning denna vecka och dessutom får jag lite återhämtning. Men jag får se hur det blir med den saken.

Nu har jag suttit och pillat in alla mina ultraintervaller i min träningsdagbok. Jag är förvisso ingen snabb löpare och min knäartros har defenitivt inte gjort mig snabbare, snarare tvärtom. men ändå.

Av de åtta intervaller jag sprang gick 6 st med negativ split på 10 km. Jag blev lite förvånad, men siffrorna talar sitt tydliga språk. Det var den andra och sjunde intervallen som inte hade negativ split.

Vaknade upp idag och kände mig oförskämt pigg. Det är faktiskt så att jag skulle kunna gå ut och springa lite. Trots min sega avslutning på 1:25 så är jag väldigt nöjd med gårdagen. De fyra första intervallerna blev väldigt stökiga. Det var inte så mycket som stämde. Jag var stundtals illamående, färdig att spy och hade ett himla håll från och till. Samtidigt så ramlade jag ner i mentala svackor. Jag kände igen signalerna från 48 timmars i Skövde och fick lägga mycket fokus på att inte hamna i samma sits igen. Det tog ganska bra på en. Men när jag började på den femte intervallen så var det lugnt i stugan igen och jag kunde springa på utan några större problem. Det var så mycket lättare att springa med lite lugn och ro omkring sig.

Dessutom fick jag sprungit in mina två nya par löparskor som kom från Wiggle dagen innan. Det blev 40 km per par, så blev det gjort också...

Där satt den sista spiken i kistan. Men det var ju såååå seeeegt, denna sista intervall. Fast det var aldrig någon tvekan att jag inte skulle ta den. Jag visste att det skulle ta tid. Dessutom hade vinden ökat till frisk, vilket gjorde livet surt för mig under varvet. Men nu har jag gjort all åtta intervallerna för femte gången (av fem). Svårt att vara missnöjd då.
It will probably not gonna kill you. And if it's not gonna kill you. What's the big deal.
Nu är det dags för en Carlsberg   :-) Skitbra jobbat allihopa, oavsett hur många Ni kört och tack för all peppning. Den betyder mer än Ni tror  :-)

Där satt sjuan! Smolk i bägaren var att jag glömde min falska med Perpeteum, men som tur var hade jag stoppat i ganska mycket energi i vilan mellan sexan och sjuan, så det redde sig hyfsat. Men jag kände hur batteriet började laddas ur. Nu är det endast lite rackare kvar. Att lägga av nu eller ge upp finns inte i mitt vokabulär. Nu laddar jag för den sista. No retreat - no surrender. Nu kör vi den här resan hela vägen in i kaklet, whatever it takes.

Nu var jag i hamn med nummer sex. Det gick betydligt långsammare än den förra,men det skiter jag i. Nu gäller det bara att komma runt. Det får ta den tiden det tar. Jag har nu tagit en varm dusch, ätit lite pizza och smort in benen med Aloe Vera Hot & Cold. Skall dricka lite mer nu och sedan blir det rally in i mål. Nu kommer den riktiga kampen att börja. Det är nu det kommer att göra ont.

Nummer fem. Detta var första intervallen som kändes bra. Nu bestämde jag mig för att allt annat än det rena springandet var lågprioriterat. Åt helvete med allt annat, jag har ju för f-n viktigare saker för mig än att dippa och ha magont. Sånt kan man ha se'n. Nu kändes det bra och har jag även gjort den psykologiskt vikta femte intervallen. Denna intervall var jag nöjd med, det blev även min snabbaste. Bara tre kvar. It's the final countdown...

Jag hade inte tid och blogga förra pausen. jag passade på med en ordentligt reorg och varm dusch. Men jag fattar nada. Jag har haft ett helvetes kval denna intervall. Det har gjort ont. jag kände mig illamående och höll att spy. Sedan fick jag håll och jag kände mig allmänt mentalt kass. Ungefär som i Skövde i somras. Men så täkte jag åter på att jag var i Badwater och sprang. Såg hur luft darrade av den heta asfalten i den 50-gradiga värmen. Förra intervallen passerade jag Furnance creek och är nu mitt i Death Valley på väg till Stovepipe Wells. Jag glömdeåter mina bekymmer och att jag sprang i 5 minusgrader. Och nu gjorde jag min näst snabbaste ultraintervall. Jag kan förstå om folk tycker jag är knäpp. men det viktigaste är att det funkar.