Sjätte intervallen klar, det var så seeegt. Jag tyckte knappt att jag hade styrfart och kom framåt. Stel som en pinne var jag. Nu har jag vräkt i mig energi, duschat, smort in benen med aloe vera muskelgel. Nu är det två intervaller kvar och dom skall jag bara ha. Nu är det krig. Jag skall hela vägen, ända in i kaklet. Ställer om vredet på läge pannben.  Jag tänker inte vika ner mig när det är två ynka intervaller kavr, så det så. I början var vädret kanon. Soligt och 11 grader - vindstilla. Men under passets gång sjönk temperaturen märkbart och jag blev ganska kall det sista varvet.

Riktigt kul att få vara utmattad igen. Jag har saknat det.

Nu är femman avklarad. Jag tycker att fyran och femman är dom segaste. Knät höll även denna intervall. Nu börjar hornen växa ut på mig  :-) Jag är mycket nöjd. Trodde faktiskt inte igår att jag skulle klara två intervaller. Knäbandet jag använder är guld!
Denna intervall hade jag sällskap med min sambo Carina. Det gick inte riktigt lika fort, då vi lade in några gångpauser. Och det var jag väldigt tacksam för...   :-)
Snart dags att attackera nummer sex  :-)

Så var fyran avklarad. Nu är jag halvvägs och det är alltid trevligt. Dessutom hade jag ett sunderbart fint väder med strålande sol och 3 plusgrader. Denna intervall var något långsammare än den förra trots att den inte kändes så seg. Men det var däremot trögstartat. Blev akut skitnödig och pinknödig igen, denna runda som innehöll två stopp för att tömma blåsan.

Det var en seg och skum historia. Som jag sa, så var det segt. Men det konstiga var att när jag sprang kändes det inte så speciellt segt egentligen. Men det visade sig väldigt tydligt på kilometertiderna. Vädret var bra. Klart, vindstilla och 3 plusgrader. Tempen stiger sakta. Första intervalen var det 0,5 minus, andra var det 2 plus. Nu gryr det och det ser ut att bli en solig och fin dag. Jag kom ihåg förra året, då var det inte så. Det regnade i fem av de åtta intervallerna.

Trots seg intervall så var detta den första som var smärtfri.

Nu är andra intervallen i hamn. Då har man gjort dom där två skabbiga nattpassen, även om nästa pass kommer att gå i mörker, så räknar jag inte den som ett nattpass.

Det gick fint att springa och det var pigga ben direkt när jag kom ut på banan, så återhämtningen har funkat bra. Fortfarande kan jag inte springa fortare än ett visst tempo. Även om denna intervall var tre minuter snabbare än den förra. Gör jag så, så värker knät. Å andra sidan är det bra att jag håller ner farten, för jag skall köra sex intervaller till.

Jag njuter i fulla drag att få springa igen, känslan är obeskrivlig och lyckan är total efter en deppig vecka. Det är som att få ro i sin själ igen. Jag känner att jag kan löpa och inser återigen hur viktig löpningen är för mitt välbefinnande.

Så var den första ultraintervalen avklarad. Dock inte utan bekymmer. Jag oroade mig för knät. Det gick så där i början. Jag hade dragit ett elastiskt band - McDavid kneestrap - under knäskålen. Den gjorde sitt jobb bra. Men redan efter 200 m insåg jag att det var lika så gott att hiva in min medhavda voltaren och ipren. Efter ca 3 kilometer började smärtan släppa. Men sprang jag fortare än ett visst tempo så började värken komma.

Det vara bara att hålla igen och mala på. De sista 5 kilometrarna kunde jag springa ganska obehindrat, bara jag höll nere farten.

Så nu är det bara att invänta nästa start kl 03:00

Fem minuter tills det är tillåtet att starta första intervallen. Det finns ett tidsfönster på +- 10 minuter vid varje start. Då skall vi se hur detta avlöper. Jag kommer att gå ut helt förutsättningslöst. Håller knät, så håller det. Wish me luck!

Nu är det knappt 4 timmar kvar till starten på ultraintervallerna. Aldrig har deltagandet i denna livsnjutarövning varit så oviss, som det är denna gång. Denna djävla knäåkomma - PFSS - Patellofemoralt Smärtsyndrom, förr benämnt chondromalacia patela. Även skador och sjukdomar måste modernisera sig.

Jag skall ställa mig ute på vägen och starta. Så mycket kan jag säga just nu. Sedan får jag ta det därifrån. Skulle det skita sig så kommer jag inte att deppa, den fasen har jag redan gått igenom. Nix pix, då blir det ett par öl och ner i bingen, där jag kommer att tänka ut nya äventyr innan sandmenschen kommer och tippar sand i mina vackra (?) ögon.

Det skall bli intressant att se hur detta skall sluta.