Vaknade upp idag, men en grym huvudvärk. Men jag får helt enkelt bita ihop. Det var en jäkla dag igår, som satt sina spår i mig. Men det gäller att hålla ut denna dag. Ikväll blir det LEK och sedan är jag ledig resten av veckan.

Var Roskilde för ett möte, som visade sig bli kasst.De som var där var mest sura. Sedan har det mesta djävlats dnna dag. Och jag orkar inte räkna upp allt, för då skulle detta inlägg bli evighetslångt. Det enda positiv var att jag fick handlat öl och vin på hemvägen och det vart, tamej fan, det enda också...

För första gången på ganska länge sitter jag på jobbet och är riktigt nöjd med mig själv. Helgens positiva besked fyllde mitt sinne igen med hopp och positiva vibbar. Mitt knäbroblem går åt rätt håll (även om det inte är helt löst) och osäkerheten jag hade om jag skulle åka till Bislett elller inte är som bortblåst. Igår kväll bokade jag ett rum i Oslo och nu skall jag ägna de två kommande veckorna åt förberedelser inför detta fantastiska 24 timmarslopp. Ultraintervallerna var en riktigt rejäl kick!

Planeringen inför 2012 har tagit fart. Målen är uppsatta, tävlingar har jag redan kollat in. Fokuset på tävlingsdeltagandet är att det skall föra mig ett eller några steg närmare Badwater.

Detta år har varit grundträning inför Badwater, där jag har lagt grunden på mängdkilometrar. Nästa år kommer jag mura upp ytterligare en nivå i denna grundträning och som jag skall försöka bibehålla hela vägen fram till Badwater.

Och som grädde på moset, kommer 2012 att krönas med att jag kommer att få gifta mig med Carina. Wooow! Vilket år det kommer att bli.

Jag inser också att jag måste göra en budget för utrustning. Jag har förbrukat tre par skor detta år och är i det närmaste inne på mitt fjärde par. sådant måste jag ta höjd för också. Dessutom kommer jag att behöva skor i en eller två storlekar större också, eftersom fötterna brukar svullna efter en längre tids löpning.

Då sitter jag åter på jobbet och konstaterar att kontrollen även denna måndag blinkar blå. Vi har haft två nya återförsäljare som gått i produktion under helgen och då får man vara lite extra uppmärksam på måndag morgon. Men nu har vi verkligen slipat in alla rutiner och vi har bra checklistor, så detta bruker nu för tiden inte vara några som helst problem. Det ger faktiskt lite tillfredställese att vi har åstadkommit något bra. En bra start på arbetsveckan i alla fall. Det enda lite lurig som återstår är att se att den första månadskörningen för dessa två går bra, dvs den sista i månaden. Men det brukar inte heller strula.

Nu har jag legat och suddat på soffan ytterligare en timma på eftermiddagen och det känns riktigt gott. Lite stelhet finns i kroppen, men inget som besvärar.

Att få köra sådana här event och bli totalt astrött trivs jag storeligen med och det kommer ju inte att bli sista gången det sker. Det låter lite uttjatat och klyschigt, men under sådana här långa lopp gör man även en resa inom sig själv. Man inser verkligen om en del saker är så viktiga eller inte, trots att man är trött och ara vill lägga av, så säger något annat att detta är himla kul att göra. Jag inser att detta är mitt sätt att leva och att detta är vad jag vill göra.

Drömmen om Badwater växer.

Jag sov med kompressionsstrumpor på mig i natt, vilket var ett klokt beslut. Jag har sovit hyfsat bra ändå. Man sover inte så där djupt som man kanske kan tro. Men jag fick i alla fall ur mig den där utmattningen ur kroppen.

Att springa ultraintervaller är inte helt snutet ur näsan. Springa 80 km sammanhängande går bra, men att dela upp dem så här i åtta pass med tre timmars mellanrum. Då blir det en helt annan femma. Att springa så här "sönderryckt" sliter ganska bra på kroppen, som tror att det hela är över när den första tian är avverkad och ställer sig in på detta. När kroppen till sin förfäran måste ut på en ny tia tre timmar senare och skall ställa om sig till hård ansträning igen. Och dett skall ske åtta gånger på ett dygn. Inte undra på att det sliter.

Det stora orosmomentet - mitt knä, försvann vi den tredje intervallen. Jag har av läkaren fått diagnosen PFSS - Patella Femoralt Smärt Syndrom, det som förr kallades chondromalacia patella. En knäskada med god rehabprognas, men måste behandlas. Sista veckan innan intervallerna körde jag rehab som en galning (jag vet att det räcker inte med en vecka).

Onsdagen innan kom räddningen. Under vår sedvanliga onsdagträff kom detta på tal och Siv sa att man kunde dra ett knäband runt knät. Som en blixt från klar himmel kom jag på det. Naturligtvis, så måste det vara. Jag hade fått ett elastiskt band av Niklas i julklapp några år tidigare - McDavids Kneestrap - som fallit lite i glömska. Denna rotade jag fram och använde igår.

Jag var väl inte så där övertygad och mentalt inställd på att det kanske bara skulle bli ett varv(2 km) på första intervallen. Det gick bra när jag startade. Efter 100 m har jag en litet nedförsparti. Där började det göra ont, så jag fick gå. Jag hade inför första intervallen tagit en voltaren och en ipren också. Sedan gick det hyfsat bra. Men så fort jag sprang under visst tempo kom smärtan igen. Så har var det fram och tillbaka. Den andra intervallen var likadan, men sedan släppte allt och från och med den tredje intervallen behövde jag inte bekymra mig om knät. Då förstod jag första gången att jag hade chans att plocka alla åtta. Det som talade emot var att jag hade haft två långa träningsuppehåll sedan mitten av oktober. Det som talade för, var min rutin. Resten är historia.

Nu är min dipp ett minne blott. Jag vågar tro på Bislett om två veckor och känner hur mycket positiva vibbar som helst inför framtiden.

Gårdagens ultraintervaller innebar även en jätterevansch för mitt mentala fiasko i Skövde i augusti och detta betyder nog absolut mest i och med gårdagens framgång. Av den anledningen är jag mer nöjd än vad jag kan säga här och till andra. Detta etyyde oehröt mycket för mig.

Ve och fasa. Jag var helt färdig när jag ut på den sista intervallen. Jag hade vräkt i mig energi så mycket jag förmådde. Jag vätskade bra, för varje gång jag var och pinkade var strålen klar. Men jag var trött i kroppen. Denna sista intervalle skulle bara genomföras. Carina gick med mig ut denna sista och drog runt mig. Nästan bokstavligen talat. För jag orkade inte hänga med Henne. Hon fick vända sig om och kolla hela tiden. Dessutom slg jag rekord i antal pssiepauser under 10 km.

Detta var ungefär som sista intervallen i februari. Kanske inte lika jäklig för då var jag helt borta. Men på något sätt så kommer man framåt, det är helt otroligt egentligen. Men jag vet att det i sådana här lägen bara är att bita ihop, gilla läget och hålla sig i rörelse. Min oro för knät var borta för länge sedan. Nu var det bara att diska av dessa 10 kiometrara. Jag tänkte så mycket på Badwater, när jag tar mig upp på Mount Whitney de sista 20 kilometrarna, supportteamet som jagar mig framåt och den euforiska känsla som komemr då jag bryter målinjen. Då vid det tillfället har jag gått igenom bokstavligt talat ett helvete och då är detta en pink i Atlanten. Helt plötsligt började jag skratta, för jag insåg trots allt att detta är roligt, detta trivs jag med, detta är mitt sätt att leva. Efter målgång är alla vedermödor bortglömda och jag kommer att resonera: Jag kommer ihåg sista ultraintervallen i februari, den var jobbig. That's it.

Med andra ord är ju detta ett tillfälle av övergående natur och då fortsätter man. Jag hade mitt mentala fiasko i Skövde i tankarna också. Nu var jag besluten att det som hände i Skövde bara skulle hända två gånger - första och sista gången.

Så strax innan vi gick in på fjärde varvet (av fem), sa jag för mig själv: "Men herre gud, Stefan! Vad fan är probemet!? Du skall ju bara springa! Det var ju nå'n som sa att människan måste lära sig att gå, men behöver inte lra sig att springa. Då kan det väl inte vara så svårt."

Efter att ha gått i mål var jag ganska väck. Jag hade svårt att stå upprätt i hissen och att köra den kaxiga varianten att ta trapporna upp 10 våningar, var inte aktuell. Men jag satte även den åttånde intervallen. Det är jag mycket nöjd med.

Sjunde intervallen blev ett rent helvete. Var den förra seg, så var det bara förnamnet när det gällde denna. Nu är jag rejält trött för att uttrycka mig milt. Jag hasade runt dessa 10 kilometrar på 1:35 och kommer knappt ihåg vad jag gjorde. men det är ju så det skall vara på en ultra. Det som däremot förvånar mig är att knät inte har bråkat. Det var lite protester under de första två intervallerna, sedan har det varit lugnt.

Jag har formligen vräkt i mig energi. Kolhydrater, protein och fett, men ändå känner jag mig helt tom.

Nu återstår en intervall och den får banne mej ta den tiden det tar, för jag är helt slut nu. Men det skulle aldrig faa mig in att vika ner mig nu. Det här är en ypperligt träning i att bita ihop och kämpa på trots att krafterna är slut. Det kommer jag ha nytta av i Badwater.