Ve och fasa. Jag var helt färdig när jag ut på den sista intervallen. Jag hade vräkt i mig energi så mycket jag förmådde. Jag vätskade bra, för varje gång jag var och pinkade var strålen klar. Men jag var trött i kroppen. Denna sista intervalle skulle bara genomföras. Carina gick med mig ut denna sista och drog runt mig. Nästan bokstavligen talat. För jag orkade inte hänga med Henne. Hon fick vända sig om och kolla hela tiden. Dessutom slg jag rekord i antal pssiepauser under 10 km.

Detta var ungefär som sista intervallen i februari. Kanske inte lika jäklig för då var jag helt borta. Men på något sätt så kommer man framåt, det är helt otroligt egentligen. Men jag vet att det i sådana här lägen bara är att bita ihop, gilla läget och hålla sig i rörelse. Min oro för knät var borta för länge sedan. Nu var det bara att diska av dessa 10 kiometrara. Jag tänkte så mycket på Badwater, när jag tar mig upp på Mount Whitney de sista 20 kilometrarna, supportteamet som jagar mig framåt och den euforiska känsla som komemr då jag bryter målinjen. Då vid det tillfället har jag gått igenom bokstavligt talat ett helvete och då är detta en pink i Atlanten. Helt plötsligt började jag skratta, för jag insåg trots allt att detta är roligt, detta trivs jag med, detta är mitt sätt att leva. Efter målgång är alla vedermödor bortglömda och jag kommer att resonera: Jag kommer ihåg sista ultraintervallen i februari, den var jobbig. That's it.

Med andra ord är ju detta ett tillfälle av övergående natur och då fortsätter man. Jag hade mitt mentala fiasko i Skövde i tankarna också. Nu var jag besluten att det som hände i Skövde bara skulle hända två gånger - första och sista gången.

Så strax innan vi gick in på fjärde varvet (av fem), sa jag för mig själv: "Men herre gud, Stefan! Vad fan är probemet!? Du skall ju bara springa! Det var ju nå'n som sa att människan måste lära sig att gå, men behöver inte lra sig att springa. Då kan det väl inte vara så svårt."

Efter att ha gått i mål var jag ganska väck. Jag hade svårt att stå upprätt i hissen och att köra den kaxiga varianten att ta trapporna upp 10 våningar, var inte aktuell. Men jag satte även den åttånde intervallen. Det är jag mycket nöjd med.

 

Nisse på LEK

13 november 2011 12:11

Otroligt! Fantastiskt kämpat! Knät höll hela vägen. Jag kan bara gratulera!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att fortsätta följa mig. Gå till: http://ultrastefan.wordpress.com   Denna blogg uppdateras inte mer. Bloggen kommer dock att ligga kvar som arkiv. Detta är sista inlägget! ...

Hej kära läsare! Detta blir mitt sista inlägg på Bloggplatsen. Jag har tröttnat lite på denna webbplats och all reklam som skitar ner här. Ni har inte märkt något eftersom jag betalat för att hålla den reklamfri. Men det är ett mörker när man skall...

Nu fick jag tummen ur och besökt tandläkaren. Efter att ha haft lite ont i tänderna under ett par veckor fikc det vara nog. Jag ringde ner till Folktandvården för att boka en tid. Sköterskan som tog emot samtalet frågade om jag kunde vara där inom en...

Onsdag i mitt liv betyder en enda sak - LEK. Dagen då LEK-gänget samlas. Vi tränar lätt och äter en bit mat efteråt. Vi är tre par som gör detta varje onsdag. Nåja. Några gånger har vi fått hoppa över, men de har varit lätt räknade. Igår var det min ...

Nu har jag packat akutväskan om jag skulle behöva åka in till akuten. Vilket kommer att ske nästa hjärtflimmer. Det är inte som en läkares akutväska utan mer grejer som är bra att ha med sig under de långa väntetiderna. A4 kollegieblock, penna, reser...