Idag har jag sovit ut (en av mina favoritsysselsättningar). Efter uppvaknandet ondolerade jag mig för fysisk ansträning och gav mig ut på ett löppass. Jag försökte hålla ett tempo på mellan 7:00 och 7:30 per kilometer. Detta med avsikt att hitta en bra lunk inför Skövde 6 timmars. När det kom till uppförsbackar så valde jag att gå. Detta för att jag i morgon skall köra Vasaloppsspinning och då vill jag inte vara helt slutkörd i kroppen. Totalt var jag ute i 2 timmar och 11 minuter i detta underbara väder, solsken och vindstilla. Man ville ju passa på att njuta. Sådant här väder är man inte bortskämd med.

Vid hemkomst och efter dusch blev det bruna bönor med korv. Det smakade jäkligt gott efter det passet. Nu har jag städat och fixat lite och tänkte slappa fram till melodifestivalen, då jag tänker slappa ännu mer.

Kollade på en intervju idag på SVT sport. Där intervjuades Bengt Eriksson. 78 år och han skall köra sitt 56:e Vasalopp - på raken! Inför årets Vasalopp har han tränat 80 mil! Jag tycker det är helt fantastiskt att se. En sådan person imponerar mer på mig än en världsstjärna i någon idrott. Detta är i min mening den verklige hjälten, den riktiga idrottaren. Som kan hålla igång i denna ålder. Om jag visste att jag skulle vara lika pigg som honom, då är jag inte rädd för att bli gammal. Det är sådana som han, som stimulerar mig till att träna. Träna i hopp om att man får vara pigg och glad på äldre dagar och inte ligga inlåst på en vårdinrättning och skrika "hallå" för att ingen kommer och släpper ut en.

Varför får inte dessa personer fina priser på idrottsgalorna. Är det inte dessa som egentligen utför årets idrottsprestation?

Jag säger bara en sak: "RESPEKT!!"

Tvi vale! Vilken skitdag jag hade igår, det var inte mycket som var eller blev rätt igår. Men sådana dagar har ju alla. Idag var det lugnare. Petade in en ny release i systemet på morgonen.

När jag kom hem blev det löparoutfit på och direkt ut. Jag tror att Carina inte hann fatta vad som hände. Men en liten uppfriskande pannlampelöpning på banvallen kunde ju inte vara fel.

Jag tog det ganska lugnt. Mest beroende på att det var mörkt och pannlampan inte är den absolut starkaste som finns på marknaden. Dessutom var det isfläckar här och var. Men jisses, vad skönt det var. Efter en turbulent vecka var detta den ultimata avkopplingen. Ensam i mörkret med min pannlampa. Lufsade fram i makligt tempo. Det gäller ju att nöta in ett sådant inför Skövde. Strax innan 4 km låg det en himla massa is på banvallen som inte har hunnint smälta undan än och till slut blev det hart när omöjligt. Jag insåg ganska snart att det inte var någon större idé att fortsätta, så jag fick vända om. Det gick helt enkelt inte att ta sig fram. Kanske hade det varit lättare i dagsljus, men jag tvivlar på det.

Jag tyckte det inte alls trots isiga underlag, att det kändes jobbigt. Jag sprang fram i natten, vindstilla och med min MP3-splare och lyssnade på min bok. Det är sådana här ögonblick man skulle vilja frysa bilden och ha den för evigt. Det var helt underbart och vilket sätt att börja en helg på. 

Idag har jag varit på ett sjusärdeles uselt humör. Det har inte varit någon rolig dag. Men det som fick bägaren att rinna över idag, var faktiskt en jävla skitsak. På min dator på jobbet har jag som skribordsbakgrund (wallpaper) på min skärm en bild av mig och Carina när vi står i vattenlinjen längst uppe på grenen i Skagen. En härlig bild som man ger ett ögonkast då och då. En liten enkel grej som piggar upp en stressig vardag och hårt arbetsklimat. Nästan alla mina kollegor har en bild på sina barn, vy från ett resmål där man varit på semester eller bara en liten rogivande bild. Det hela blir en liten lisa för själen.

Nu är det någon djävla tomte som har bestämt att detta inte skall få förekomma och har spärrat möjligheterna till att ha sina egna skärmbilder. Istället har vi en mörkblå djävla bakgrund med ett fingerprint till höger. Men hallå! Kan man inte få personifiera sin egna arbetsstation. Hur fan kan man vara så djävla dum att man blockar den möjligheten? Skall man i dessa tider av varsel och neddragningar ta bort detta lilla glädjeämne? Fy fan! Ursvagt!!

Och vad är motivationen? Jo! " The reason for having a ‘fixed wallpaper’ is to improve our professionalism and our corporate identity!" Vilket skitsnack! Lätt att kläcka ur sig när man är i karriären! Blir vi mer proffesionella för att man plockar bort en liten trivselfaktor som inte kostar något. Stärker vi vår identitet? Ja om vi skall göra det, kanske vi skäll bära uniform.

Vad rör sig i huvudet på den den fullständiga totalidiot som kläckt denna idé? Har han/hon fått en klapp på axeln av VD:n? En ren protest har jag plockat bort allt som är personligt på min arbetsplats och inrättat den i George Orwells anda. Så skall vi se om några veckor om jag blir proffsigare. Idag spydde jag på mitt jobb och skämdes över att vara där. Att behandla sina anställda som små sketungar, näe där gick gränsen. Och ja, jag säger det för andra gången. Det är en skitsak, men den skitsaken betyder så himla mycket för mig och mina kollegor. Den enda bilden jag har lämnat kvar på min skärmvägg, kan Ni se här nedanför. 

För att strö lite extra salt i såren gick man ut idag och talade om att cheferna har det så svårt, så svårt så de måste vara värda en extra löneförhöjning och det är ju lätt att finansiera nu när man fockar så många. Idag var jag på avtackning av tv synnerligen duktiga och kompetenta konsulter som blivit utslängda. 

Jo minsann, man gör verkligen allt för att skapa trivsel på jobbet. Undrar vad som kommer härnäst. Men det var positiva inslag idag som räddade mig från att få ett totalbryt a la Michael Douglas i filmen Falling Down. En bekant ringde till mig och berättade att hon fick behålla sitt jobb och inte längre var omfattad av varslet. Sedan kom denna superkvinna till undsättning. Vi kan kalla Henne Carina och muntrade upp mig med sitt leende och ett mycket pålitligt verktyg Hon hade grävt fram. En flaska öl. Den satt fint, nu börjar jag tagga ner...

Idag var jag tidigt på jobbet och kunde därmed åka hem tidigt. Detta medförde att jag kunde ta årets första efter-jobbet-pass i dagsljus. Det kändes bara så himla bra. Jag sprang i ganska makligt tempo. Trots det åkte jag på håll några gånger och var tvungen att gå för att häva det. Lite surt tycker jag. Jag brukar inte få håll, så jag kan banne mej inte begripa hur det gick till. Totalt vevade jag ihop 15,84 km och det tog drygt 2 timmar att fixa till detta. Lite slött, men hållen och gångpauserna drygade ut det hela. Detta i kombination att jag ville ta det lugnt. Om inte annat så hyfsar jag till min mediokra månadsstatistik avseende kilometrar. Jag har nu harvat ihop 58,35 km denna månad. Mitte bottenrekord från förra året var 59,7 km och det skall jag i alla fall greja.

Senare på kvällen fick vi besök av Siv och Kent, som ville ha hjälp med datorn. Men vi snackade bort all tid så det vart inget datormekande. Så kan det också gå. Men jag hann skölja ner tre koppar kaffe. Trots detta känner jag mig seg och ämnar nu att rekommendera mig och jobba på skönhetssömnen. Ett klart eftersatt område för mig.

Nu har det blivit kunglig förlovning. Så tuttenuttit. Det är ju bra att den maonarkistiska delen av Sverigen får något att gotta sig åt i dessa dystra tider. Synd bara att det inte genererar jobb, men det kanske det gör.

Nåväl. Jag skiter i förlovningar och annat krafs. Jag drog till gymmet idag istället. Det gav mycket mer. 45 minuters styrketräning med niriktning på armar, axlar och buk, därefter en kvart i roddmaskinen. Det hela avlsutades med ett rejält spiningpass. Det är livet.

VAd sysslar Ni med!? Den 28 mrs går spinn of hope. En simpel liten 12 timmars spinning till förmån för Barncancerfonden. Man ställer upp med ett lag om 1 till 12 personer. Men just nu är ju bara jag själv anmäld till Lerum. Kom igen nu Era slappisar. Pallar Ni inte några ynka timmars, spinning? Är Ni 4  i ett lag så snackar vi tre timmar per skaft. Var är problemet? Kom igen nu och ställ upp. Ni stöder ju forskningen, samtidigt som Ni får rotation på dököttet. Kan jag, så kan Ni.

Seså, seså. Anmäl ett lag nu.

Ny arbetsvecka och jag har återigen svalt förtreten att Svenska spel svek mig även denna vecka. Mer oroväckande är att det bara är 18 dagar kvar till 6 timmars i Skövde och jag har haft ett räjält avbräck inför detta event. Idag återupptog jag på allvar träningen. Det blev ett pass tillsammans med Carina. Jag gjorde en himskans massa bakåtintervaller (tappade räkningen på dom). Totalt blev det 12,29 km.

Men jag har mina dubier om jag är i såpass bra form att jag kan knäcka marathondistansen uppe i Skövde. Jag är inte hundra procent säker på den saken. Så mitt mål inför Skövde 6 timmars får revideras till att klara av marathondistansen. 18 dagar är inte mycket att spela på, speciellt inte när min totala mängd kilometrar hitintills under februari uppgår till 42,51 km. *suck*. Jag kan ju inte heller springa skiten ur mig, eftersom jag skall Vasaloppsspinna på söndag. Här gäller det att balansera.