Idag har det varit lite småsegt och jag har smuttat på den bittre eftersmaken av fiaskot i Stockholm. Hur som helst ångrar jag ändå inte beslutet. Men lite surt är det att jag blev snuten på min andra mara/ultra på en månad. Detta skulle annar ha blivit nummer 25. Nu står jag fortfarande kvar på en total av 23.

Annars har vi tagit det lugnt idag. Jag och Carina var hemma hos Robert och grattade honom på hans födelsedag. Fikade och tjatade en stund. Det var en ganska lagom aktivitet denna dag. Nu stundar en hektisk vecka med kort helg. Då kavlar vi upp ärmarna och rider vardagen och finanskrisen till mötes som Don Quijote red mot sina väderkvarnar.

Det blev en lång dag igår som slutade i ett slags antiklimax. Jag har ju förut sagt att jag inte har hoppat och skuttat av iver inför Stockholm marathon. Känslan satt i denna dag ocks, men det brukar släppa. Trots det hade jag flyt med det mesta. När vi kom av tåget och skulle ta oss ombord på bussarna, hamnade vi i en kö av löpare. Helt plötsligt om en buss och svängde in bredvid oss och stannade med dörren precis där jag stod. Så jag och Carina kom helt plötsligt först på bussen. Det visade sig vara ledarbussen och den var först framme vid Engelbrektsskolan och vi var åter först in i skolan och därmed kunde välja och vraka en plats. Så cooolt!

Efter omklädning, gav jag och Carina oss av till Östermalms IP och minglade  runt i området. Som vanligt var sportmässan en mycket medioker tillställning. Den största besvikelsen var att ultrakommitten inte hade en monter. Detta uppvägdes dock av att Kent Sjölund stod vid en egen monter och krängde kompressionsstrumpor. Jag hade två par av hans strumpor innan och ett av dom hade jag redan monterat på benen. Dom är bra. Träffade även Anna-Karin och Banditrunner som vi satt och pratade en stund med.

Knappt en timme innan start delade jag och Carina på oss och jag gick upp till startfålla. Där under ett skuggit träd på Lidingövägen lade jag mig en stund och hade det gott. Tog lite extra vatten, gjorde jag också.

Som alltid är det trångt vid starten. Jag stod i startgrupp F (den sista) och ungefär i mitten av den. Det tog 8½ minut att komma fram till startmattan. Och det första två kilometrarna var det inte så mycket springa av och det är ju i och för sig bra. Alltkändes bra och jag kände att alla förberedelser hade funkat kanon. Nu började den glädjen komma. Man vinkade till folk och svarade på tillrop. Poserade för de officiella fotgraferna. Precis som vanligt. Löpningen gick kanonbra. Precis som på Göteborgsvarvet. Jag hittade det där trivseltempot. Nu kändes det bra. Jag drack regelbunet. Hällde vatten över skallen vid vätskekontrollerna och tog två muggar Maxim (startade vid den tredje kontrollen med det). Jag hade med mig en vattenflaska i näven som jag drack regelbundet ur, bara för att slippa trängseln som brukar vara vi de två första kontrollerna. Denna flaska fyllde jag upp regelbundet.

Efter att ha passerat det tråkiga Djurgården (publikfattigt), kom vi in på Strandvägen och därmed började det att bli lite publik. Det ger en extrakick. Fortfarande gick allting perfekt, nemas problemas. Passerade Dramataen och tjoade på LM i speakertornet. Mellan Slussen och Slottsbron, började jag förnimma en liten svag smärta i vänster fot. Inte mycket, men bara så att den kinde noteras. Sådant här har jag haft förut, så det var inte mycket att yvas över. Västerbron passerades utan några som heslt problem. Det är det roligaste stället och där är publiken som mest aktiv. Kom ner på Norr Mälarstrand och efter kontrollen där såg jag Mackan och Löptränerska från Puls som jag hejade på. Strax efter det noterade jag att den där smärtan som jag känt pockade på mer uppmärksamhet. Det började även att komma lite smärsignaler från höger knä. Där har jag vid ett par tillfällen haft ont förut under våren. Smärtan tilltog sakta mer och mer. Jag slog av på takten och det gick tillbaka. Efter att ha lämnat Norr Mälarstrand så drog vi upp på Vasagatan och kom till Centralstation. Där går det uppför. Inte mycket men dock uppför. Nu hade smärtan ökat igen och nu tilltog den. Efter centralen så blev jag tvungen att växla löpning med gång, fast det hjälpte inte. Så när jag kom upp på Odengatan blev jag tvungen att gå. Dessutom började jag kallsvettas. Då fattade jag utan någon som helst tvekan beslutet att när jag kommer upp till varningen, så tar jag min Mats ur skolan och kliver av tävlingen. Det fanns ingen som helst tvekan i detta. Det mest sura var att jag kände mig inte det minsta sliten eller trött. Jag hade gott om krafter kvar, så det var inte problemet. Jag hade nog kunnat ge mig ut på et andra varvet och tagit mig runt. Men det hade i så fall blivit ett Nytt Tibro eller ett nytt Paris 2007 och det hade jag ingen lust med. Jag ville inte heller riskera att dra på mig en skada som skulle ställa mig åt sidan för lång tid framåt, bara för att hinna in under en maxtid. Det här gällde ändå ingeting, egentligen. Jag har varit med såpass mycket och har såpass mycket rutin att jag vet när det är dags att sluta. Den tiden när man kopplade in läge pannben för att till varje pris ta sig i mål på sina lopp är förbi. Det kostar alldeles för mycket och jag har inte blivit yngre för den delen heller. En ganska viktig parameter i detta sammanhang.

När jag kom till Östermalms IP och skulle lämna in chipet, så prackade dom på mig en finisher tröja. Jag sa att jag hade brutit och inte skulle eller ville ha någon. Men de var envisa som fan och till slut tryckte dom en på mig. Så nu sitter jag här med en funktionströja, som jag härmed skänker bort om någon vill ha den. Jag vill inte ha på mig en tröja som säger att jag gjort något som jag egentligen inte har gjort. Det känns himla fel för mig.

Efter loppet och tillbaka på Östermalms IP satt jag och pratade en stund med Henrik Ohlsson som var nöjd med sina 2.47 När vi satt på centralen och väntade på tåget dök Georg och Åsa Hälltorp upp och vi hade en glad och trevlig pratstund. Även Patrik Gustavsson dök upp. Han hade också brutit och hade väl ungefär samma inställning som jag hade. Lite skadeglatt kunde jag konstatera att jag har varit i gott sällskap när jag bröt.

Efteråt, på kvällen och sedan på tåget hem, när jag skulle gå i trappor så nöp det till i knäet några gånger. Och jag kände mig väldigt seg och hängig. Sådant är ett bra kvitto på att man vis av sin erfarenhet, har fattat ett helt korrekt beslut. Därför finns det ingen anledning att sura över det. Det är faktiskt detta som är lite tjusningen med maror och ultror. Ibland går det som tåget och ibland går det åt helvete.  På tåget hem funderade jag en hel del över detta och kom fram till att jag skall inte starta i en mara så länge jag väger över 90 kg. Skall bara försöka hålla fast vid det beslutet, när marathonhungern sätter in igen.

Jepps, snart är det dags att nana kudden. Imorgon skall man ju upp i svinottan . Visserligen får jag åka tåg och sussa där lite. Men jag har kollat av Europalöparna. Dom har nu kommit till Mora. Inte oväntat så leder tysken Rainer Koch totalt. Och han har hitintills tillryggalagt 2816,7 km på 233 tim 5 min och 35 sek. Detta ger ett totalsnitt på 4:45 per km!!!!!!!

Jag hade förmånen att få cykla bredvid denna duracell-tysk och han sprang då och pratade med mig som inget har hänt i 4:49 tempo. En otroligt trevlig kille dessutom. Fan vad han imponerar på mig. Han kommer att vara mitt föredöme att tänka på imorgon. Vilken kille.

Det går även bra för våra svenska deltagare. De lunkar på i disciplinerad och jämn takt. Jag vet inte varför, men jag är djävligt avundsjuk på dom.

Jag har varit ledig från lunch idag för att ta itu med diverse grejer. Nu håller jag på att plocka ihop mina prylar inför morgonsdagens tågresa till Stockholm. Det kommer att som vanligt när det gäller Stockholm marathon att bli en het tillställning. Jag har druckit mycket vatten. I år liksom förra året kommer jag att satsa hårt på att kyla skallen. Det gör mer än vad man tror. När packningen är färdig skall jag bara sitta ner och ta det lugnt. Varför åker jag upp och springer denna överreklamerade mara? Jag vet faktiskt inte. Känner mig inte så jätteupplagd just nu för morgondagen. Det gjorde jag inte förra året heller, men det gick över när jag satt på tåget upp. Under årets mara har jag en hel del att fundera på dessutom.

I dag sörjer vi en gammal kär vän som gått hädan, Sunt Förnuft, som levt med oss i många år. Ingen är helt säker på hur gammal Sunt Förnuft egentligen var eftersom födelsedata sedan länge förlorats i en byråkratisk utrensning.

Sunt Förnuft kommer att bli ihågkommen för att ha skapat sådana värdefulla uttryck som: "Det är klokt att gå in när det regnar", "Det är tidiga fåglar som får den bästa masken", "Livet är inte alltid rättvist, och det KAN vara mitt fel"

Sunt Förnuft levde efter enkla, sunda ekonomiska regler: "Gör inte av med mer pengar än du tjänar!" och trovärdiga stadgar: "Vuxna ? inte barn ? har ansvaret."

Sunt Förnufts hälsa började försämras snabbt när välmenande men betungande regler sattes i system. "Rapportering av att en 6-årig pojke anklagats för sexuellt ofredande när han pussade en klasskamrat".

"Tonåringar relegerade från skolan när de använde munvatten efter lunchen".

"En lärare förlorade arbetet för att ha gett en bångstyrig elev en reprimand"

Allt detta försämrade Sunt Förnuft.

Sunt Förnuft tappade fotfästet när föräldrar attackerade lärare för att de gjorde det jobb som de själva misslyckats med för att skapa disciplin hos stökiga elever.

Läget förvärrades när skolan tvingades ha föräldrars tillstånd för att ge en elev solkräm eller huvudvärkstablett men förvägrades att meddela föräldrar när en elev blev gravid och önskade abort.

Sunt Förnuft förlorade livsviljan när kyrkorna blev affärsdrivande och kriminella blev bättre omhändertagna än deras offer.

Sunt Förnuft blev helt ställd när du inte får försvara dig mot en inbrottstjuv i ditt eget hem och tjuven kan stämma dig för övervåld.

Sunt Förnuft gav slutligen upp och ville inte leva mer när en person inte kunde förstå att en ångande kopp kaffe var het ? spillde den i knäet ? och fick ett enormt skadestånd.

Sunt Förnuft föregicks i döden av sina föräldrar, SANNING och

FÖRTROENDE- sin livspartner GOTT OMDÖME, dottern ANSVAR och sonen FÖRNUFT.

Sunt Förnuft överlevdes av 4 styvbröder: "JAG VET MINA RÄTTIGHETER", "JAG VILL HA DET NU!", "DET ÄR NÅ'N ANNANS FEL" och "JAG ÄR ETT OFFER"

Det var inte så många som deltog vid begravningen eftersom få förstod att Sunt Förnuft var borta för alltid.

Om du fortfarande minns Sunt Förnuft skicka detta vidare ?

om INTE ? gör som de flesta ? INGENTING

Efter en ganska bra dag på jobbet idag som gått i krativitetens tecken (snacka om att det går upp och ner), så drog jag till Slottskogen. Det var dags för Blodomloppet och jag skulle springa 10 km - 2 varv på en ganska krävande bana. Vädret var sådär och det blåste mycket även om vinden inte påverkade oss löpare så mycket.

Som vanligt var det trångt för 5 km löparna. Vi är inte lika många som springer 10k och det gör att det går hyfsat bra att springa. Dessutom startar vi 45 min efter 5 km löparna. 

Idag var jag faktiskt inte ett dugg upplagd för att springa blodomlopp. Inte det minsta. Men jag tog det lugna gatan som vanligt. Det mest irriteraned är att arrangörerna inte kan deklarera hur lånf sträckan är. Ett varv är 4,7 km och totalt hade jag 9,45 km på min Garmin. En arbetskamrat hade fått samma distans på sin. Det är skandal. Förvisso är inte banan kontrollmätt, men det spelar ingen roll. Att en icke kontrollmätt 10 k bana kan diffa upp till plus-minus 100 m. Kan jag acceptera. Det är inte bra, men jag kan acceptera det. Men här banan är 550 m för kort, tycker jag att det är helt oacceptabelt. Man får fan inte gå ut och säga i sin marknadsföring att banhelvetet är 10 när den inte är det. Det hade tydligen ropats upp innan start att banan var 9,45 km. Men en sådan upplysning skall man inte få på starlinjen. Skandal, urdåligt notten ÖIS! Arrangmanget i sig är ganska mediokert. Det som räddar det hel är väl picknick kassen. Men jag känner inte för att slösa energi på detta lopp nästa år.

Det positiva var att mästertränaren Yannick Tregaro stod vid fote av den sista backen och hejade och peppade löparna och han stod där båda varven. Kul.

Idag skall jag inte sticka under stolen med att jag blev less på jobbet. När man inte lyssnar på vad erfaren personal har att säga utan gör precis tvärtemot. När man skall spara pengar, så gör man man på det kostsamma sättet. Varför är prestigen så djävla välutvecklad i det här landet för. Det är tredje gången på en dryg månad som jag och mina arbetskamrater blir överkörda.

Jag vart så förbannad att jag gick hem tidigare idag. Jag var helt enkelt tvungen att coola ner mig. Man skall ju inte spy galla på jobbet i sina bloggar eller på facebook eller var det nu kan vara. Men idag gör jag det och det med all rätt. Nu skall jag koppla av framför TV.n med en bärs. Imorgon tar vi nya tag och går vidare. Just det ja. Jag skall ju springa blodomloppet i Slottskogen.

Efter att ha varit på jobbet osedvanligt tidigt (var tvungen att göra några installationer), kunde jag också lämna kneget osedvanligt tidigt. Två stopp på hemvägen blev det. Ett för att tanka och ett för att hämta ut ett paket från NetOnNet. Ett headset till vår nya telefon och Pinnacle Studio. Ett program för att redigera filmer. Jag har mycket VHS video att digitalisera. Så den behövs.

Nu ville jag naturligtvis sitta och pyssla med video istället för att ge sig ut i edt fina vädret att träna. Som genom ett slag försvann all träningslust. Men efter att ha brottas med samvetet och gått ett par ronder, så vann träningen. Jag bytte om och gav mig ut. Det var något jag inte ångrade. Lunkade på i ett behagligt och fint tempo ackomanjerad av lite musik från Ipoden. Det blev en riktigt behaglig resa. 13,4 km samlades ihop till årstotalen och jag var ute i en och en halv timma.. Helt OK! Naturligtvis känns det grymt bra efteråt när man har besegrat sin latmask.