Idag varslade Volvo Lastvagnar 1400 om uppsägning. Inte bra. Inte alls bra. För eller senare kommer detta att slå mot Volvo IT. Det är nog dags för mig att krypa ner på sparlåga redan nu. Finns ingen anledning att vänta med det.

Idag blev det lite teknikövningar i bassängen på Sörredsgården. Där träffade jag även min klubbkamrat Risto Räisänen som plaskade runt i vattnet. Han ger sig av till Hawaii på måndag för att köra den riktiga Ironman. Reeespect!

Kvällen avslutades med spinning.

Idag kändes det som man kommit tillbaka till jobbet efter flera veckors semester, när man bara varit ledig i två dagar. Det blev naturligtvis eftersnack om Lidingö. Jag fick inte gjort så mycket idag. Kände mig lite hängig idag och fick ta en Ipren. Men nu känns det bra.

Nu skall vi ladda om batterierna till nya äventyr. Skall bli roligt.

Bortsett från att jag fick en klar skittid på årets Lidingölopp, så fick jag i gengäld en hel del intryck, både positiva och negativa från detta lopp. Dom negativa var att jag var minst sagt djävligt irriterad på dessa idioter som skulle springa förbi på höger sida. Det må väl vara OK, men när dom skall häva sig förbi och hänga på ens axlar eller bara komma bakirfån och bokstavligen knuffa undan en. Då är det inte OK. Då är det en stor djävla skam. Arrngören har uttryckligen bett att dom som är långsamma skall hålla till höger i spåret. Eftersom jag är långsam, så hörsammar jag detta och håller mig längst till höger. That's it! Men ändå finns dessa idioter som till varje pris skall om  och helst emellan miog på höger sidan där det inte finns utrymme. Skall jag lida för att dom inte är intelligenta nog att göra riktiga vägval? Aldrig i livet! Man får fan i mig planera och läsa vägen i sin framfart. Klarar man inte det så får man ställa in sig i ledet eller springa ut i skogen. Men inte klättra och häva sig på andra. Det accepterar jag aldrig!

Sedan såg jag en annan flane. Hon kom springandes med en babyjogger i spåret på Lidingöloppet!! Hur dum får man bli. Det är väl tillräckligt trångt ändå. När hon passerade mig så var det i den första riktigt branta nedförsbacken på första milen. Hon hade rejäla problem att ha kontroll på sig och sitt ekipage. Hade hon tappat den, så hade hon klippt minst tre-fyra löpare framför sig. Hur sjutton kan arrangören tillåta detta?

En riktigt kul grej som inträffade, var vid 20 km kontrollen. Då hörde jag en bekant stämma. Det var en kompis som stod och plåtade två stycken. Jag sprang fram och lade armarna om axeln på den ena och "hängde med" på bilden. När jag sedan kollade på vem jag hängde på, vå var det en gammal bekant som jag inte sett på flera år. Och så träffas man mitt under brinnande Lidingölopp. Jäklar vilket sammanträffande och vilken kul upplevelse! Tänk vad världen kan vara liten ändå. Jag träffade många bekanta både före och under loppet, alltid lika roligt. Men dom sista kilometrarna var jobbiga, men jag var i gott sällskap när jag kollade runt omkring mig. Det var inte många som var fräscha då. Jag såg en kille, starx innan sista kilometerskylten, som gick och bar sina skoinlägg i handen!

Så var Lidingöloppet avklarat. Min klart sämsta insats någonsin i detta lopp. Allt var bra upp till 15 km, sedan började det att sega till sig och några kilometer senare tog jag fullständigt slut. Det var som om någon hade dragit elkabeln och gjort mig strömslös. Jag tog totalt slut, bara sådär och fattade nada. Då tar jag fram en gel och trycker i mig. Det hände ingenting. Den märktes inte. Lite senare tog jag en gel till och det vara samma effekt - nada. Då hade jag kommit upp till 20 km kontrollen och insåg att detta inte skulle gå enligt plan. Jag hade räknat med att landa på 3.50 - 4 timmar, i bästa fall ner mot 3.45 Vilket är skittider i sig, men jag insåg snabbt att det inte skulle funka. Varför ta ut sig för att prestera en bättre skittid? Så jag tog det helt enkelt ganska lungt den sista milen, med många och långa gångpauser. Det var ju bättre att komma i mål i hyfsat tillstånd än att stappla in i mål fullständigt utmattad. Det hade ju varit en betydlig skillnad om jag hade kunnat gå under 3 timmar och då hade det varit mer värt att ta ut sig. Så lungt och sansat lufsade jag i mål och fick en sluttid på 4.19

Nöjd? Tja, det beror på hur man ser det. Man skall aldrig vara nöjd med +4 timmar på Lidingö. jag är däremot mer förvånad. Det har ju inte varit något fel på träningen inför Lidingö. Det kan jag inte skylla på. Men det är vissa dagar man över huvudtaget inte skulle gett sig ut att springa och detta var en sådan.

Så där ja! Nu har jag gjort alla förberedelser som skall göras. Bara att se väderprognosen på TV innan jag hoppar till kojs. Imorgon blir det en heldag ute på Lidingö. Väderprognosen på Aftonbladet har hittills varit gynnsam. Nummerlappsmässan blir bara sämre och sämre. Jag kan inte förstå hur en arrangör kan sälja ensamrätt att få sälja sina varor på mässan. Man får inte bli så girig. Hela mässan urholkas eftersom andra utställare inte kommer dit när dom inte får sälja något. Att kolla av montrar för diverse arrangörere kan man ha och mista. Det är ju tur att det inte är obligatoriskt för alla tävlande att ha på sig Adidaskläder under loppet....

Idag har vi vandrat runt i 08-land. Allt från att kolla Runner Stores superrea, som inte var så märkvärdig, till ett restaurangbesök på Söder. Som vanligt är det ganska underhållande att kolla in stressade Stockholmare, som far runt som skållade troll i tunnelbanorna.

Nu förbereder vi oss för nummerlappsutdelning imorgon. Skall bli intressant att se denna, eller om Addidas har lyckats döda denna show genom sin köpta ensamrätt.

Nu sitter jag på tåget till Stockholm tillsammans med Carina, Eva och Nisse. Vi kommer att ta en långhelg i Stockholm i samband med Lidingöloppet. Gårdags kvällen ägnades åt packning. Vi har inget speciellt palnerat, så vi kommer väl att semestra ad-hoc. Men det skall bli himla skönt med en långledighet, totalt jobbefriad och i löpningens tecken. Dessutom skall det bli extra roligt att träffa vänner, som man inte sett på ett tag.

Häpp! Idag bidde det ett simpass. Minnsann! Minsann! Jag tog en halvtimma på lunchen. Och det blev inte distans utan teknikövningar. Som, väderkvarn, Tyson, kille-kill och några 25 metersintervaller. Jag konstaterade att om jag kan sträva efter att komma till Sörredsgården och simma varje tisdag. Så har jag tränat mer simning inför Kalmar 2009 än vad jag totalt har gjort in för båda mina föregående ironman.

Simningen har alltid varit för mig den svåraste biten att få till. Det är bökigt att ta sig till simhall etc. Dessutom tillhör inte simningen min favoritutövning. Men den är ändå nödvändig, enär jag håller på med triathlon. Min högtravande tanke är att försöka vika tisdagslunchen (när det funkar) framöver för teknikträning. Och då vore det fan om man inte kunde få en hyfsad simtid i Kalmar. Dessutom skall jag en gång i månaden efter årsskiften försöka simma hela ironmandistansen.