På min färd till mitt dagliga pass i hamsterhjulet släckte jag ett liv. Det var en hare som sprang ut mitt framför bilen på Oljevägen i morse. Dom saknar ju trafikvett dom små liven. Jag hann inte reagera den bar kom rätt ut. Det får mig att tänka på hur farligt det är, detta med vilt och jag samtidigt tacksam för att det inte var en älg eller ett rådjur.

Men likväl. Nu sitter ytterligare en hare och spelar harpa någonstans...

Just nu känner jag mig blassé på allt. Det är nu onsdag och vid midnatten till lördag startar ultraintervallerna. Som det ser ut just nu, blir det inget spring då. Allt som snurrar i skallen nu och är träningsrelaterat är rehab, rehab och åter rehab. Jag har kommit in i det där tillståndet som jag fullständigt avskyr - att sitta och tycka synd om mig själv. Finns det något ömkligare?

Dessutom tappar jag fokus och engagemang på jobbet. Inte heller bra. Men jag vet också av erfarenhet att det enda sättet är att traggla vidare hur jäkla hopplöst det än ser ur. Förr eller senare når man det första delmålet - punkten då man ser att det börja vända. Det är den jag strävar mot just nu.