Nu har jag legat och suddat på soffan ytterligare en timma på eftermiddagen och det känns riktigt gott. Lite stelhet finns i kroppen, men inget som besvärar.

Att få köra sådana här event och bli totalt astrött trivs jag storeligen med och det kommer ju inte att bli sista gången det sker. Det låter lite uttjatat och klyschigt, men under sådana här långa lopp gör man även en resa inom sig själv. Man inser verkligen om en del saker är så viktiga eller inte, trots att man är trött och ara vill lägga av, så säger något annat att detta är himla kul att göra. Jag inser att detta är mitt sätt att leva och att detta är vad jag vill göra.

Drömmen om Badwater växer.

Jag sov med kompressionsstrumpor på mig i natt, vilket var ett klokt beslut. Jag har sovit hyfsat bra ändå. Man sover inte så där djupt som man kanske kan tro. Men jag fick i alla fall ur mig den där utmattningen ur kroppen.

Att springa ultraintervaller är inte helt snutet ur näsan. Springa 80 km sammanhängande går bra, men att dela upp dem så här i åtta pass med tre timmars mellanrum. Då blir det en helt annan femma. Att springa så här "sönderryckt" sliter ganska bra på kroppen, som tror att det hela är över när den första tian är avverkad och ställer sig in på detta. När kroppen till sin förfäran måste ut på en ny tia tre timmar senare och skall ställa om sig till hård ansträning igen. Och dett skall ske åtta gånger på ett dygn. Inte undra på att det sliter.

Det stora orosmomentet - mitt knä, försvann vi den tredje intervallen. Jag har av läkaren fått diagnosen PFSS - Patella Femoralt Smärt Syndrom, det som förr kallades chondromalacia patella. En knäskada med god rehabprognas, men måste behandlas. Sista veckan innan intervallerna körde jag rehab som en galning (jag vet att det räcker inte med en vecka).

Onsdagen innan kom räddningen. Under vår sedvanliga onsdagträff kom detta på tal och Siv sa att man kunde dra ett knäband runt knät. Som en blixt från klar himmel kom jag på det. Naturligtvis, så måste det vara. Jag hade fått ett elastiskt band av Niklas i julklapp några år tidigare - McDavids Kneestrap - som fallit lite i glömska. Denna rotade jag fram och använde igår.

Jag var väl inte så där övertygad och mentalt inställd på att det kanske bara skulle bli ett varv(2 km) på första intervallen. Det gick bra när jag startade. Efter 100 m har jag en litet nedförsparti. Där började det göra ont, så jag fick gå. Jag hade inför första intervallen tagit en voltaren och en ipren också. Sedan gick det hyfsat bra. Men så fort jag sprang under visst tempo kom smärtan igen. Så har var det fram och tillbaka. Den andra intervallen var likadan, men sedan släppte allt och från och med den tredje intervallen behövde jag inte bekymra mig om knät. Då förstod jag första gången att jag hade chans att plocka alla åtta. Det som talade emot var att jag hade haft två långa träningsuppehåll sedan mitten av oktober. Det som talade för, var min rutin. Resten är historia.

Nu är min dipp ett minne blott. Jag vågar tro på Bislett om två veckor och känner hur mycket positiva vibbar som helst inför framtiden.

Gårdagens ultraintervaller innebar även en jätterevansch för mitt mentala fiasko i Skövde i augusti och detta betyder nog absolut mest i och med gårdagens framgång. Av den anledningen är jag mer nöjd än vad jag kan säga här och till andra. Detta etyyde oehröt mycket för mig.