Jag hade faktiskt sovit lite dåligt under natten och hade en lätt huvudvärk. Ingen go känsla att vakna upp till. Den var i alla fall så påtaglig att jag var tvungen att ta en alvedon efter fruksoten. Jag och Carina gjorde oss i ordning. Carina skulle bara gå några varv eftersom Hon inte var helt återställd från sin sjukdom och dessutom var det Hennes sista dag på penecillinkuren. Då skall man ta det lugnt.

Starten gick och ca 140-150 pers lommade iväg. Jag tog det lugnt i början och min avsikt var att hålla ett tempo på mellan 7.30 och 8 min per kilometer.Det gör ca 5:16 och 5:40 på maradistansen. Mitt mål med dagens övning var att nå marathondistansen. Jag har förvisso tränat mycket, men jag har inte sprungit långa sträckor. Den längsta sträcka i år har varit halvmaran, så att nå maradistansen var kanske ett litet tufft mål. Och med tanke på att jag varit sjuk veckan innan så fanns det inte anledning att spänna bågen hårdare och jag hade redan spännt den tillräckligt hårt i och med mitt mål. Hur som helst. Jag fick ändå en bra resa första 2½ timmarna. Problemet var att jag höll för högt tempo. Jag såg på min Garmin att jag hade ett tempo på 6:15 - 6:20 och det var på tik för högt. Vid ett tillfälle vara jag nere på 5:50! Gulp! Jag slog av på farten och höll kollen på Garminen tills jag låg rätt. Men rätt som det var, så var jag nere i det snabba tempot igen och så fick jag korrigera och så där höll det på. På ett sätt ett angemänt probelm och på ett sätt ganska störande. Halvmaran på 2:32. Men efter knappt tre timmar, så segade jag ihop totalt. Allt blev trögt, kroppen vill springa fortare men löd inte. Jag beslutade mig för att lägga in en vila efter 18:e varvet. Då hade jag lite sällskap med Carina. Sedan tog jag ytterligare 2 varv som vilovarv. Jag passade på att äta och dricka vid varvingarna så det hade jag inte slarvat med. Men en snabb kalkyl gav vid handen att jag skulle få lite svårt att klara maradistansen. Det skulle gå, men då fick jag hålla mig i rörelse och inte ta fler vilovarv. Sagt och gjort. Jag lade i en lunkväxel och malde på och det var segt, mycket segt. Men jag höll ändå humöret uppe. Jag brukar ofta säga att hur trött man än är, så skall man vara glad. Och detta tillämpade jag in absurdum denna dag. En klart lyft är ju damerna Lundqvist och Wennborn som stod och traditionsenligt hejade med bergsprängaren. Ett allmänt uppskattat inslag. Varv efter var tillryggalades. Skulle jag kunna passera mattan vid 35:e varvning och därmed få marathodistansen? Nu stod det och vägde. Jag hade två saker i skallen. Klara marathondistansen och vara glad. Det var det enda som gällde. Vid 29:e varvet, då ställde jag om vredet till läge pannben. Jag insåg då för första gånegn efter dippen att jag kunde greja det och så skulle det fanimej bli också. Whatever it cost. Det blev väldigt ojämna varv. Jag tyckte att jag pinnat på ganska bra, men det visade sig att det hade varit riktigt långsamt och tvärt om. Vid 32 varv had jag ont överallt, men man lägger sig inte ner strax innan mållinjen. När jag gjorde min 34:e passering och gick ut på det sista varvet var jag djäkligt nöjd. Nu skulle det till mycket för att det skulle gå åt pipan. När jag klev över tidtagningsmattan för 35:e gången var jag nöjd och hade ca 12 minuter tillgodo. Därför bestämde jag mig för att ta ett varv till. Jag samlade ihop allt jag hade, bet ihop och sprang så mycket jag förmådde. Jag hann ett varv till och ytterligare några hundra meter. Jag är bara sååå djäääävla nöjd med dagens pass. Grymt nöjd.

Men efteråt kom smolket i bägaren. Jag mådde inte bra och var grymt sliten och så här sliten brukar jag inte känna mig annars. Vi gick tillbaka och duschade och gick sedan ner till Volvogården för att äta. Jag fick med nöd och näppe i mig någon mat och var väldigt hängig och hade huvudvärk. Jag mådde dåligt helt enkelt. Ganska snabbt insåg jag att jag inte skulle orka så mycket mer. Jag ville ju så gärna vara med på ultratinget, men kände bara att jag inte skulle fixa det. Så jag tog beslutet tillsammans med Carina att vi hoppar tinget och åker hem. Det var mycket surt, men nödvändigt. Jag var till och med så kass att jag inte kunde köra. Det fick Carina göra. När vi kom hem lade jag mig i soffan och vi slog på TV:n. Det var schlagerfestival. Jag hörde några låtar och somnade sedan. Jag hade frossbrytningar och feber på kvällen. Det måste helt enkelt vara så att jag fortfarande hade några baciller i kroppen efter min sjukdom och att jag inte var helt återställd. För så här kass brukar jag inte vara efter en mara. Dags för återhämtning med andra ord. 

 

bjarne pettersson

16 mars 2008 12:58

Grattis
För mig var det första gången som jag genomförde en 6 timmars och precis som du hade jag "knappt" återhämtat mig från sjukdom. Maginfluensa som la sig på tisdagen...

Men vilken kul tävlingsform. Socialt på ett helt annat sätt än en "normal" mara.

Första men inte sista maran.

Krya på dig...

 

Joey

16 mars 2008 18:29

Bravo Sinus! Du går från klarhet till klarhet nu. Vila ordentligt nu.

 

Karin

16 mars 2008 18:37

Hej Stefan! Grattis till att ha klarat ditt mål! Riktigt starkt gjort att bita ihop! Synd att du mådde så dåligt sen bara! Vila upp dig nu!

Själv nådde ja mitt mål på 52km och är supernöjd! Blev väldigt stel i benen sen bara och kunde knappt gå! Och vi skulle skynda oss till tåget som gick innan kl.18 Hem kom jag iaf! Ska du springa i Mellsta?

http://nikes-jakt.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att fortsätta följa mig. Gå till: http://ultrastefan.wordpress.com   Denna blogg uppdateras inte mer. Bloggen kommer dock att ligga kvar som arkiv. Detta är sista inlägget! ...

Hej kära läsare! Detta blir mitt sista inlägg på Bloggplatsen. Jag har tröttnat lite på denna webbplats och all reklam som skitar ner här. Ni har inte märkt något eftersom jag betalat för att hålla den reklamfri. Men det är ett mörker när man skall...

Nu fick jag tummen ur och besökt tandläkaren. Efter att ha haft lite ont i tänderna under ett par veckor fikc det vara nog. Jag ringde ner till Folktandvården för att boka en tid. Sköterskan som tog emot samtalet frågade om jag kunde vara där inom en...

Onsdag i mitt liv betyder en enda sak - LEK. Dagen då LEK-gänget samlas. Vi tränar lätt och äter en bit mat efteråt. Vi är tre par som gör detta varje onsdag. Nåja. Några gånger har vi fått hoppa över, men de har varit lätt räknade. Igår var det min ...

Nu har jag packat akutväskan om jag skulle behöva åka in till akuten. Vilket kommer att ske nästa hjärtflimmer. Det är inte som en läkares akutväska utan mer grejer som är bra att ha med sig under de långa väntetiderna. A4 kollegieblock, penna, reser...