Den här maran rev osedvanligt mycket på mig. Ungefär som efter Skövde. Jag är darrig och har huvudvärk. Nu tror jag att hela mitt immunförsvar är nere för räkning. Men nu har jag haft en mysig TV-kväll med Carina och vi har ätit god mat som Hon har fixat. Nu börjar det kännas OK. Bortsett från en envis huvudvärk, men det grejar en Alvedon ganska lätt. Det kommer inte att bli problem med att somna ikväll.

Hur konstigt det än låter så var det trots alla ansträngningar och vedermödor en 5 timmar och 22 minuter lång avkoppling från allt annat. Låter helidiotiskt, men jag kan inte förklara det. Varför är det kul att bli trött, när jag ändå har sådant stort igångsättningsmotstånd? Hur som helst, årets tredje sträcka på marathondistans eller längre är avverkad och edt blir totalt min 19:e marathonskalp. I stockholm den siste denne månad skall jag ta nummer 20. 

Idag gick jag upp mycket tidigt. Efter frukost och lite packning gick färden upp till Skövde. Det var meningen att jag skulle starta i den fjärde etappen av Skövde femdagars marathon. Vädret var ok 10 - 15 grader, ästan ingen vind och mulet. Tillsammans med ett tjogtal andra (som sprang sin fjärde mara på 4 dagae!) lunkade vi iväg klockan 10.

Banan var en 1700 m lång bana, typ vändpunkt, men hade liksom en liten större ögla ute vid vändningen. Den skulle springas i 24 varv. Den kan ju inte naklagas för att vara helt flack heller. Redan efter 5-6 varv började det kännas segt och vid ca 10 varva var jag starkt inne på att bryta. På grund av en massa håll så kändes det inte bra. Men när man sedan betänker i vilket sällskap man befinner sig i, så verkar det ganska beigt att bryta efter knappt halva loppet, när dom andra hade sprungit i 4 dagar. Nope, det fick inte ske. Bara att mala vidare. Efter 11-12 varav kroknade jag rejält. Jag fick ont i baksidan av höger lår, det hade krampat lite lätt innan. Men bryta? Nope! Inte i detta sällskap. det blev att ta fram det gamla hederliga pannbenet. Sista halvan masade jag mig runt och plockade ihop varv efter varv. Detta kändes inte bra alls. Men Kapten Pannben stod mig bi. Mellan 15 och 20 varv, då var hade jag även besök av major smärta. Dock kunde jag inse att vid fem varv kvar, var det inte så mycket att be för. Nu blev det nedräkning. Krämporna släppte lite och jag kunde sakta och tålmodigt plocka varv efter varv. Dom två sista varven gällde det att hålla i. En sak var jag bra på detta lopp. Det var att hålla humöret uppe. Hur trött jag än är försöker jag alltid hålla humöret upp och hälsa och skoja med andra. Det ligger även en hel del smärtlindring i det. Detta lopp var inget undantag. Passerade mållinjen 5 timmar 22 minuter och 28 sekundr efter start. Det var faktiskt 13 minuter snabbare än i Tibro. Men oj vad jag hade kroknat den sista halvan, som jag passerade på 2:21. Nöjd? Tja, beror på hur man ser det. Jag har ju åter förbättrat mig på en mara och trenden pekar nedåt mot snabbare tider. Men denna gången kände jag att priset var högt. Så det får bli OK. Denna gång.

När jag kom hem hade min helt otroligt underbara sambo - Carina - fixat ett par öl. Dom satt jäklgt fint. Tack Carina, you're a fantastic woman! 

Nu blir det slappa av...