Det blev en lång dag. Jag och Carina åkte hemifrån strax efter sju på morgonen till Alingsås, där vi klev ombord på marathonexpressen till Stockholm. Någonstans vid Skövde kopplade trögtänkta vi, att vi inte satt i första klass som, vi hade beställt, utan i andra klass. Men skit i det. Vi satt bra där vi satt. Vid ankomst väntade bussar som fraktade oss till Engelbrektsskola på Valhallavägen, inte långt från Stockholms stadion. Där kunde man i lugn och ro klä om och göra sig iordning. Riktigt bram åste jag säga.

Jag hade tagit med mig min Litepac löparrygga och sportdryck. Jag fyllde påsen med 1,5 liter dricka. Dessutom hade jag med mig min ökenkeps som hade en lite duk hängande baktill i nacken. Detta var befogat. Det var 27 grader vid starten och nästan ingen vind. Varmt skulle nog fan själv ha tyckt att det var denna dag. Jag ville inte ta några risker idag, med tanke på vad som hände i Paris. Om jag nu släpar med mig 2 kilo extra när jag redan väger knappt 89 kilo, så vad spelar det för roll. Jag kände mig bekväm med detta arrangemang och det räcker för mig. Dessutom visste jag av erfarenhet att vid de första vätskekontrollerna var det kaotiskt och man fick armbåga sig fram till borden. Det skulle jag slippa med min vattenrygga.

Jag startade i sista startgrupp och stod ganska långt bak. När startskottet gick, tog det ganska exakt 7 minuter för mig att nå startmattan. Sedan var det trångt ytterligare ca 2 kilometer, innan man riktigt kunde springa i det tempo man vill. Innan dess var det mest lite trippande. Det hela kändes ganska bra. Men efter ca 7-8 km började jag känna de första trötthetssignalerna. Vid Slottbron kom jag fram till en tidtagningsmatta. Där kollade jag in klockan. En timme jämnt, som på blodomloppet två dagar innan! Jädrans! Alldeles för fort! Jag måste sänka tempot direkt. Det gjorde jag. En lite stund senare såg jag skylten - 9 km! Jag insåg att jag hade sprungit över 30-km mattan! Fan vad pinsamt! Så i praktiken gick min första mil på ca 1.09 vilket jag tyckte var mer acceptabelt.

Men tröttheten gjorde sig mer påmind och det störde mig. Mina förberedelser inför denna mara har varit grundliga. Sällan jag varit så förberedd inför en mara. Jag har under året sprungit 3 maror (varav 2 6 timmarslopp). Två halvmaror - Kungsbackaloppet och Göteborgsvarvet, samt 2 - 3 halvmaror på träning. Dessutom har jag hunnit med en morgonlöpning till jobbet på 34,5 km. Jag har druckit rejält med vätska dagarna för och under tävlingsdagen. Laddat med Vitargo carboloader. Det enda jag inte har gjort är väl att gå ner i vikt i så fall och hade dessutom med mig vattenrygga med 1½ liter sportdryck och ökenkepan på skallen. Så det finns inget att skylla på.

Trots detta kände jag en trötthet komma och blev inte klok på det. Fysiskt kändes det ändå bra. Efter Västerbron började tankar på att kliva av att träda fram. Till min stora glädje stod ett gäng pulsare vid Rålambshovparken och hejade. Jag knäföll och tackade dom för detta. Detta behövdes i min trötthet. För jag var rejält trött när jag kom till dom.

Det var ny bansträckning i år. Banan gick på Vasagatan förbi Centralstation, istället för Flemmingsgatan. Mig gjorde det varken från eller till. Men de hade gjort en logistiktabbe där. Vätskekontrollen låg på vänster sida och det blev kalabalik när varvningen skedde, eftersom den stackaren fick kryssa mellan motionärer, som av naturliga skäl var på "fel sida". Inte så lyckat.

Men mina tankar på att bryta växte sig trots allt, starkare och starkare ju närmare varvningen jag kom. 

Men till slut blev jag förbannad och gav mig själv en inre utskällning. - Stefan! Ditt djävla miffo!! Vad fan sysslar Du med? Skall Du vika ner Dig bara för att Du är trött!!?? Se till att lalla runt, så att Du får den där djävla tröjan och att Du fixar Din 20:e mara. Snacka inte mer skit nu, utan rör på dököttet. Från detta fina inre samtal. Så kom slutsatsen: " Nu är det krig!"

Jag vred om min strömbrytare till läge "Pannben". Du är ju inte trött i kroppen, så vad gnäller Du för? Nu kör vi. Jag bestämde mig också för att inte gå utan för att luffsa och så blev det. Andra varvet var inget kul. Mest berodde det väl på att den entusiastika publkien hade dragit iväg. Enda stället det var tryck på var i Kungsan och på Runners World gänget på Norr Mälarstrand. Hur som helst, genom att sysselsätta sig med lite tankar. Sjunga Kentas låt. "Just idag är jag stark" inom mig själv, så går ju tiden och tillika kilometrar och ett, tu, tre så var jag uppe vid Stockholms stadion. Fortfarande ganska fräsch i kroppen, men seg i knoppen. Jag gick i mål utan större dramatik på 5.37.26 En skittid egentligen, men jag är helt nöjd med att jag kom i mål.

Efteråt var väl jag inte så social. Snarare ganska väck, men efter att ha fått knoppat på tåget hem så var det OK igen. Med mig i bagaget hade jag två funktions t-shirtar. En svart tröja sopm det stod "Finisher" på och en blå tröja där det stod: "Jag tränar inför Stockholm marathon 2009". Den fick jag när jag anmälde mig i deras monter på nummerlappsmässan. Att man aldrig lär sig.