Jaha, då var det tröttdags igen. Jag och Carina åkte upp med Volvogänget igår och installerade oss i Södra Skolan. Där vi hade vårat campi inför starten som gick 21.08 Innan vi slog oss till ro hann vi med ett besök hos Lena Wahlqvist. Där stod vi och dreglade över alla hennes grejer ett tag, men inte så länge vi var tvungna att göra oss iordning in för loppet.

Strax efter 20 cyklade hela gänget gemensamt till starten. 21.08 rullade vi ut över startmattorna. Och precis när vi hade rullat ut kom en rejäl regnskur. Såpass rejäl för att hinna med att få oss ordentligt blöta. Tvärtemot alla väderprognoser. Planen för dagen var att jag skull dra på nonstop bort till Hjo och vänta in Carina där och sedan skulle vi tillsammans diska av dom sista 12 milen.

Redan ibörja led jag av blötan. Skoskydden jag hade köpt visade sig vara felaktiga och funkade inte på mina klossar. Det skulle jag få lida av hela loppet. Det började kanonfint fram till Gränna var uppe och snittade 30 på någon mil. Tempot var högt. Hittade en klunga strax innan Vadstena jag hakade på, den släppte jag senare efter Ödeshög. Så nu fick jag rent empiriskt lära mig lite klungkörning. Min största mission var att överleva natten och en kall gryning. Det ser jag som en av de större utmaningarna på VR. Men mina blöta skor kylde och så även kläderna. Vid Gränna var jag tvungen att bara vika av in i depån. Fanns inget annat att göra. Där fick jag ägna mig åt fotmassage för att över huvud taget få tillbaka känslens i fötterna, vilket i princip hade försvunnit. Jag tog fram ett par torra sockar och så kändes det genast bättre. Två muggar blåbärssoppa, två kaffe och eb bulle försvann ner i mitt inre. Efter 11 minuters stopp var jag ute på banan igen. När jag kom till Gränna var det nog som kallast. Nu var det bara att bita ihop och ta sig genom mörkret, mot ljuset. Efter Jönköping som jag körde förbi kom den beryktade Bankerydsbacken. Jag tyckte faktiskt inte att den var så djävlig som folk målat ut den. Visst var den brant, men hanterbar. OK, då. Den är lång. Gryningen började komma när jag kommit uppför Benarbybacken. Jag passerade Fagerhult och satte nu kurs mot Hjo. Det skulle bli skönt att komma in i depån, äta, reorganisera sig och invänta Carina. Men säg den lycka som varar. Jag hade tagit fram mobilen och fått meddelandet att Hon hade brutit. Det var verkligen skit också, en dålig nyhet som påverkade mig. Dessutom blev jag av med mina cykelbrillor (igen!!!). Så jag skulle få åka resten av loppet utan brillor. Inte bra för mina ögon och det har jag fått betala med en fin huvudvärk.

Strax innan jag gav mig av träffade jag min arbetskamrat Kjell-Åke och hans fru Anne-Lie. Dom skulle också ge sig av, så jag gjorde dom sällskap. Det paret pinnade på bra. I uppförsbackar var jag chanslös, dom bara drog iväg. Men i nedförsbackar rullade jag förbi dom, trots att benen nästa gick som kolibrivingar. Så jag fick jobba en hel del för att hänga med dom.

Vi stannade vid den vackra depån vid Boviken. I toppen av en backe där innan depån, stod en snubbe och välsignade alla som cyklade förbi. Jag tänkte stilla i mitt sinne att han kunde välsignat dom som bröt, så hade dom sluppit det.

Färden gick vidare mot Hammarsundet och solen värmde mer och mer. Jag hade ordentligt med vätska och Rune-kakor med mig. Men det började bli varmt. Vi gick in i depån vid Hammarsundet. Där vi laddade upp rejält, plockade av oss lite kläder, så att vi kunde köra mer ledigt på cykel. Sedan gav vi oss av. Detta var ett rejält kuperat parti och nu fick jag verkligen börja slita rejält för att hänga med Kjell-Åke och Anne-Lie. Vi gick aldrig in i Medevidepån utan tog ett break vid en rastplats innan. Nu var det bara två mil kvar. Som tur är, så var inte dessa två mil särskilt kuperade utan mer lättkörda. Däremot var vägkvalitén inte så bra. Man fick hela tiden kolla efter hål och smågropar i vägen och undvika dom, så att man inte åkte på en åunka, så här i slutet av tävlingen. Men mitt jagande på de föregående två milen började ta ut sin rätt. Jag blev ganska trött och lite vimmelkantig. Kunde inte ta fram en vattenflaska från hållaren på cykelramen utan att vingla till och nästan gå i diket. Än värre blev det när jag skulle dricka och sedan sätta tillbaka flaskan. Nu passerade vi skylten som angav att det bara var 10 km kvar. Men efter ytterligare några kilometer var jag tvungen att släppa Kjell-Åke och Anne-Lie. Jag orkade helt enkelt inte. Jag var slut. Alla kraft i kroppen var borta. Kände till och med att jag inte hade kraft kvar i armmusklerna när jag skulle hålla styret. Då stannade jag och drack vatten och tog energikakor samt gel. Men det verkade som om det vore verkningslöst. Kände mig fortfarande totalt utmattad. På dessa sista 6-7 kilometrar stannade jag ytterligare två gånger för att dricka. Det var inte frågan om någon större fart. Utan det blev lugn cykling in till målet. En annan krämpa jag fick brottas med var att mina knän började värka mer och mer. Jag tog både en Voltarentablett och en Ipren under loppet och besvären lindrardes något. Men jag har fortfande ont och efter varje stopp tog det ett par kilometrar innan smärtorna försvann.

Jag räkande ut att det hade gått 14 timmar och 28 minuter sedan jag rullade ut ur startfållan. Detta är jag faktiskt totalt helnöjd med. Med tanke på att jag redan var ganska sliten. En marathon och en ultra i stekande värme veckorna innan. Totalt hade jag gjort tre ultror och två marathon, plus ett antal halvmaror. Cykelträningen inför loppet är under all kritik. Totalt hade jag cyklat utomhus under 2008 91,7 km! Ja, jag vet det är inte bra, man skall ha mera. men löpningen har tagit mycket tid, å andra sidan har jag under våren haft många och långa spinningpass. Men det ersätter inte utomhuscyklingen. Dessutom så sliter stressen på jobbet rejält på min mentala hälsa och jag för just nu en vild kamp att inte gå hem med en sjukrivning baserad på utmattningssyndrom. Jag har gjort den resan förut och tänker inte göra det igen. Blir det mer Vätternrundor kommer jag att vara bättre förberedd på den punkte. Men efter dessa förutsätnning så är jag supernöjd och vet att jag kan klarar utmaningar när det gäller och pannbenet kopplas in. Detta har jag faktiskt nytta av på jobbet med. Enda smolken i bägaren var att Carina bröt. Men efter att ha hört Hennes berättelse, så fattade Hon ett synnerligen klokt beslut och jag hade nog gjort likadant i den situationen.

Nu skall det bli totalvila en vecka. Jag måste återställa knän, övriga kroppen och även skallen. Sedan får vi se vad som händer.

Och tack Carina för att Du tog hand om tröttisen. Du var ju själv ganska trött. 

 

Budde

15 juni 2008 21:25

Starkt jobbat!
Du skriver, tränar och presterar bra.
Fortsätt med det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att fortsätta följa mig. Gå till: http://ultrastefan.wordpress.com   Denna blogg uppdateras inte mer. Bloggen kommer dock att ligga kvar som arkiv. Detta är sista inlägget! ...

Hej kära läsare! Detta blir mitt sista inlägg på Bloggplatsen. Jag har tröttnat lite på denna webbplats och all reklam som skitar ner här. Ni har inte märkt något eftersom jag betalat för att hålla den reklamfri. Men det är ett mörker när man skall...

Nu fick jag tummen ur och besökt tandläkaren. Efter att ha haft lite ont i tänderna under ett par veckor fikc det vara nog. Jag ringde ner till Folktandvården för att boka en tid. Sköterskan som tog emot samtalet frågade om jag kunde vara där inom en...

Onsdag i mitt liv betyder en enda sak - LEK. Dagen då LEK-gänget samlas. Vi tränar lätt och äter en bit mat efteråt. Vi är tre par som gör detta varje onsdag. Nåja. Några gånger har vi fått hoppa över, men de har varit lätt räknade. Igår var det min ...

Nu har jag packat akutväskan om jag skulle behöva åka in till akuten. Vilket kommer att ske nästa hjärtflimmer. Det är inte som en läkares akutväska utan mer grejer som är bra att ha med sig under de långa väntetiderna. A4 kollegieblock, penna, reser...