Imorgon är det den stora dagen. Då upphör formellt min tid i detta gulag som kallas Gråbo. Jag kan slå igen boken och äntligen lägga en epok bakom mig. Nu kan jag och Carina starta en ny epok tillsammans och beträdda en ny stig på livets väg. Jädrar vad djupt det lät.

Entusiasmen för den förestående utvandringen från Gråbo är hög. Jag börjar förstå hur Israelerna kändes sig då de fick lämna sin fångenskap i Egypten och utvandra till Kaanans lan. Idag ligger Kaanans land inte så långt bort. Den ligger i Partille. Liksom Moses skall jag väl inte behöva ställa mig och dela vattnet i Säveån. Men man vet aldrig, kanske kan det behöva. Om inte annat så får det smälla igen och stoppa eventuellt förföljande Gråbobor som försöker stoppa oss.

Som sagt. Det är hårda bud, som Moses sa, då han tappade stentavlorna på foten.

Åhh! En sån natt. Murphy har tagit över min kropp. Det djävla fanskapet ligger och lurpassar. Jag har varit uppe hela dagen, ute och tränat, pimpat hus och haft det hur bra som helst. Jag had bestämt mig för att gå till sängs tidigt eftersom jag var trött på grund av nattens föregående hostningar. Tidig sänggång blev det. Vid tiotiden var jag i bingen.

Men! Precis, exakt i det ögonblicket som den välbehövliga sömnen fick grepp om mig kom naturligtvis en hostattack. Vaknade upp och hostade. Efteråt var jag direkt ner för att försöka somna om. Och preciiis när jag somnat, kom nästa attack. Upp igen (jag är ju tvungen att ge mig ut från sovrummet för att inte väcka Carina). Så här har det hållt på hela djävla natten! Varenda timma har jag varit uppe. Vad är det för djävla skitkropp man har, som inte ens kan få låta en sova!? Jag blir bara så förbannad! Sitter just nu på jobbet lite halvlummig. Jag skall pröva med att skaffa en luftfuktare, för att se om det hjälper.

Kan någon vänlig själ förklara för mig varför jag sätter igång och hostar precis i det ögonblick som jag har somnat. Och jag har fan inte hostat på hela dagen!!!

Det är ju fan inte sant!

Idag körde jag det första riktiga träningsapasset efter min nästan månadslånga träningsfrånvaro. Och det märktes minsann. Det kändes helt OK att springa, trots värmen (31 grader). Eftersom det var ett tag sedan så tog jag det medvetet lugnt. Det viktiga är nu att få igång kroppen med träning igen och då gäller det att ha disciplin att inte vräka på.

Jag sprang på den alltid rogivande banvallen utmed Mjörn och lyssnade samtidigt på en ljudbok. Det var segt och det var stånkigt och värmen gjorde sitt till. Jag hade med mig en vattenflaska också. Som sagt ingen fart var det. Det viktigaste nu är att få tillbaka kontinuiteten igen och då kommer det andra automatiskt. Totalt blev det 6,54 km och jag tog ganska modesta 48 minuter på mig. Men jag är himla nöjd med att få komma ut och kuta igen.

Nu är vi klara med allt som skall göras på utsidan. Målet för helgens övningar är därmed uppfyllt. Förhoppningsvis var det sista gången i mitt liv jag höll på med sådant här dödens tråkigt arbete. Efter en hård dag i solen, gick jag in i skugga och la mig i soffan för att svalka ner mig. Tänkte zappa lite mellan kanalerna och hamnade på Discovery. och vad visar dom där? Jo, en kille i Sahara som visar hur man överlever i extrem värme!!

Nu satt jag och läste på Aftonbladet att den hyperfräcka djävla iranska ambassaden omdgör sig över de svenska demonstranter som tog sig in där och kallar det för en terrorsitattack.

Jag tycker det var bra att de där ayatollapajasarna fick smaka på sin egen medicin. Har dom glömt av vad dom gjorde med amerikanska ambassaden 1980? Då tog man sig in med regeringens goda minne och stannade ett år. Men att några demonstranter ger sig in nu och är där en liten stund, det går inte för sig. Dom idioterna tror att dom får bära sig åt hur som helst, men gnäller ihöga sky när dom själva får sig ett bett i röven. Maken till fräckhet har jag inte sett på länge.

På kvällen efter ett hårt dagsverke kopplade jag och Carina av med lite varmrökt lax och så tittade vi på en film. Lite måste man ju njuta också.

Idag har det varit temadag i trädgården. Jag har klippt häck, Carina har rensat rabatter. Så vi har jobbat hårt i hettan. Två saker har drivit mig. Det ena är att vi är på väg från Gråbo och det andra är att det är troligtvis sista gången i mitt liv jag håller på med sådant trams som trädgårdsarbete.

Imorgon skall vi avsluta det hela, förhoppningsvis.