Dagens insats i marathonsfären var sannerligen inget att skryta med. Har varit magsjuk i förrgår natt. Legat utslagen hela fredagen och jag kände mig sådär igår. Jag har försökt ta in energi, med det har inte lyckats särskilt bra. Min lösa mage har helt hänsynslöst malt ner allt till en lös sörja och skickat ut det bakvägen. Även i morse var jag så lös i magen.

Även om jag kände mig bättre så var starten inte självklar. Igår kväll och efter att ha hämtat nummerlappen bestämde jag mig för att starta ändå. Helt enkelt på vinst eller förlust. När jag såg hur det var med magen så försökte jag ändå vätska en hel del. Natten till start vaknade jag av en del magknip också. Jag hade levt på Immodium de senaste dagarna och satt hoppet till det.

I startfållan, kände jag åter att det hade varit bra att få sätta sig på toa, men jag tog en medhavd immodium i förebyggande syfte. Efter startskottet tog det inte lång stund för att inse att jag inte skulle ta mig 42,2 km idag. Jag var helt enkelt så tom på energi. Vid 2 kilometer kändes det som om man hade sprungit 10-12 km. Det funkade inte. Det blev en evighet upp till första vätskekontrollen. Väl framme där hävde jag i mig allt som var möjligt i frukt och energidryckväg. Jag tog en egen energikaka också – som smakade urrk – och satte i mig på ren vilja. Effekten uteblev. Det hände inget. Det var som att stoppa alla energi rätt ner i ett svart hål. Löpningen blev bara segare och segare.

Det djävligaste var att jag inte under någon del av denna löpning kände mig särskilt trött. Men det hände ingenting och jag kände att jag inte kom framåt. Jag åt mer gel, mer energikakor, men effekten uteblev. Då bestämde jag mig att lägga ner detta. Besluten kom vid cirka 7 km. Vid 8 km fick jag oväntad hjälp att förankra beslutet. Då hörde jag en rasslande dieselmotor bakom mig. Det var köbilen som földe sista deltagaren i loppet.

Innan loppet hade jag bestämt mig att jag bara skulle ta mig i mål innan maxtiden för halvmaran – 2 tim 30 min. Klarade jag inte det skulle jag inte fortsätta. Det var inte särskilt svårt att inse att min tid på halvmara vida skulle överstiga 2:30. Så det var 11 km kvar av det första varvet och det var bara att göra det bästa av situationen. Av någon anledning hade jag någonstans satt mig i sinnet att inte kliva av mitt i banan. Nope! Minst ett varv fick det bli. Skall man bryta skall man bryta med stil.

Jag har många gånger sagt att hur trött man än är, skall man vara glad. Denna devis fick jag verkligen leva upp till. Det blev många muntra och varma tillrop av publiken, som hjälpte betydligt på denna tunga del av resan. Jag vinkade tillbaka, log ansträngt och fick fram ett ”thank you” eller ”gracias”. Att få köbilen att ta ut avståndet blev en övermäktig uppgift. Den låg nästan bokstavligen och slickade hälarna på mig. Inte riktigt det man vill ha i det läget.

Hela tiden försökte jag att få ner så mycket energi det bara gick, men det var resultatlöst. Bid ett tillfälle vid 15 km tyckte jag mig känna att de lossnade. Jag så åter en tempohöjning. Den glädjen varade bara några hundra meter. Jag inriktade mig på att hela tiden trots energibristen hålla mig i rörelse. Det var det enda jag kunde göra. Aldrig har jag känt mig så hjälplös och så frustrerad som jag gjorde nu. Jag var tränad för denna mara och hade kapacitet, gjorde allt rätt under loppet och ändå skall ränneskit fälla mig. Jag har brutit lopp förut och konstaterat – ”surt sa räven”. Men denna gång blev jag för en gångs skull riktigt grymt besviken. Denna mara skulle jag helt enkelt plocka och lägga till samlingen, men så blev det inte.

När jag kom in i målområdet och hade drygt en kilometer kvar, så fick man motta ovationer i massor. Detta var en svår stund. Det värmde otroligt att få detta från publiken. Men besvikelsen hade växt till en stor klump i halsen, när jag visste att då jag passerade mattan där framme var det hela över. Samtidigt fanns där en känsla av lättnad att kampen var över. Men jag var samtidigt tvungen att uppbåda allt jag hade för att le och vinka till alla applåderande och verkligen inte visa min besvikelse. En mycket hård och känslosam stund, som tog hårt inombords. Jag kommer nog aldrig att glömma den stunden. Jag var ju för fan tränad för detta!

Tyvärr är det bara så att inse fakta. Det hjälper inte att lägga sig på marken och lipa. Stoppa det här i erfarenhetssäcken och gå vidare. Gran Canaria Marathon är nu uppsatt på min hämndlista. Och den står mycket högt upp.

Jag lärde mig mycket idag och det kändes bra att mitt grundbeslut på halvmaran på 2:30 fanns med i bilden. Det blev så att säga inget snack då. Jag kommer att förvalta dessa erfarenheter väl. Så nu är gnället över och jag blickar åter framåt. Håller redan på att tänka på hur jag skall hämnas detta nederlag. Nästa gång går maran den 22 januari, tydligen. Hmmmm….

 

Heike

23 januari 2011 20:17

Du kämpade väl, Stefan ;)

Stefan Manning

23 januari 2011 23:08

Men det var en härlig bana :-)

 

Ava

23 januari 2011 22:13

Nisse och jag känner med dig - hade så hoppats att du skulle fixa det trots magsjukan!

Stefan Manning

23 januari 2011 23:08

Skall Ni hämnas nästa år?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att fortsätta följa mig. Gå till: http://ultrastefan.wordpress.com   Denna blogg uppdateras inte mer. Bloggen kommer dock att ligga kvar som arkiv. Detta är sista inlägget! ...

Hej kära läsare! Detta blir mitt sista inlägg på Bloggplatsen. Jag har tröttnat lite på denna webbplats och all reklam som skitar ner här. Ni har inte märkt något eftersom jag betalat för att hålla den reklamfri. Men det är ett mörker när man skall...

Nu fick jag tummen ur och besökt tandläkaren. Efter att ha haft lite ont i tänderna under ett par veckor fikc det vara nog. Jag ringde ner till Folktandvården för att boka en tid. Sköterskan som tog emot samtalet frågade om jag kunde vara där inom en...

Onsdag i mitt liv betyder en enda sak - LEK. Dagen då LEK-gänget samlas. Vi tränar lätt och äter en bit mat efteråt. Vi är tre par som gör detta varje onsdag. Nåja. Några gånger har vi fått hoppa över, men de har varit lätt räknade. Igår var det min ...

Nu har jag packat akutväskan om jag skulle behöva åka in till akuten. Vilket kommer att ske nästa hjärtflimmer. Det är inte som en läkares akutväska utan mer grejer som är bra att ha med sig under de långa väntetiderna. A4 kollegieblock, penna, reser...