Efter loppet satte vi oss på bussen hem. När vi klev av bussen i San Augustin började det regna! Det var första gången. Nu sitter jag här och är ganska matt. Jag och Carina var nere vid vattnet och svalkade fötterna. Vi badade inte. Jag orkar inte så mycket. Carina har dragit iväg för att köpa en köttbit. Jag har också varit på toa och konstaterat att det fortfarande är mycket löst i magen. Vi skall äta en rejäl köttbit nu, med lite öl. Carina är grym på att rehaba slutkörda gubbar.

Nu har jag gnällt över mitt fiasko på löparbanan. Det är dags för att betrakta själva loppet och arrangemanget lite och jag måste nog påstå att jag är imponerad.

För en startavgift på 30€ (ca 270 spänn) fick man in imponerande goddiebag med nummerlappen. En snygg funktionströja, en keps och ett par funktionsshorts. De som startar i halvmaran fick också detta, fast inga shorts. Allt levererades i en skopåse som vi också fick. Man kan säga att marathonlöparna fick en hel löparoutfit. Det enda som saknades var dojorna. Dessutom får alla som går i mål en medlajs och en finisher t-shirt i funktionsmaterial. Slå det Göteborgsvarvet eller Stockholm maraton.

Banan var en tvåvarvsbana på 21,1 km. Mycket flack och mycket lättlöpt. Underlaget var asfalt och dessa plattas och blanka markstenar de har i sina promenadstråk. Det fanns två mindre backar, men de var alls inte mycket att prata om. En utmärkt bana för den som vill persa. Men den kan stundtals vara ganska vindkänslig. Det fanns partier mellan hus osv., som gav bra skugga.

Banan var föredömligt avstängd och funktionärer och polis såg effektivt till att ingen velade inne på banorna. Mycket bra. Dessutom visade Las Palmas borna stor hänsyn till löparna, som inte sprang ut på banan framför löparna som man är van att se från egotrippade svenskar här hemma, som saknar hyfs. De gav ohämmat sitt spontana stöd även om det inte var publiktätt.

Banan var tydlig och lätt att följa. Och avspärrningarna gjorde sitt jobb. Inget snack där. Vid ett tillfälle irrade sig två avdomnande tyska tanter in på banan. Genast var två motorcykelpoliser på och tutade. De stannade upp och så sig omkring åt alla håll utom det hållet jag kom ifrån. Även funktionärer och publik stod och gapade på dessa två ufon. Till slut kom en funktionär på cykel i full karriär med en vuvuzela i handen och tutade av rätt i deras öron. Dom hoppade till och satten nog eget PB i att förflytta sig undan från en gata. Sedan fick dom en rejäl utskällning. Det ortroligt stora antalet funktionärer gjorde verkligen allt för att dels peppa mig och även at hålla banan fri. Trots att jag var klart sist då! Ypperligt!

Det fanns vätskekontroller vi ganska exakt var femte kilometer. Det tycker jag är lite glest. Men här fanns vatten, sportdryck (Aquariva tror jag den hette) som var riktigt god, banan och äpplen på borden. Det stora pluset var att vattnet serverades i flaskor, så det var bara att ta med en i näven till nästa kontroll och man kunde sippa under tiden. Mycket bra, när skall de stora svenska arrangörerna sluta envisas med sina muggar och införa flarror?  Däremot så serverades sportdrycken i muggar, men på vissa kontroller kunde man få den i en 33 cl burk. Bra! En stor skara funktionärer var på hugget vid varje vätskestation och städae upp kastade falskor och muggar, så att det var rnt och snyggt vid borden. De hade också bra ordning på borden. Trots att det inte var uppmärkt så var det aldrig någon tvekan om vad som vad var. Imponerande!

Efter målgång stod funktionärer och delade ut medalj och finnisher t-shirt. Jag sa att jag hade brutit, men de propsade. Jag vägrade ändå att ta emot detta. Vänligen men bestämt. Jag tänker ha på mig en finnisher t-shirt för något jag inte har avslutat! Så är det bara. Men de förstod.

Sedan fick vi i princip samma uppsättning av näring som vi fått ute på vätskekontrollerna. Vi blev även serverade Freiberger öl som var alkoholfritt. Den skippade jag däremot. Vi blev också bjudna på lite yougurt. Lite längre bort så fanns et område där den trötte löparen blev väl omhändertagen. Man kunde sätta sig i minipooler med tempererat ljumt saltvatten och hela sina ömma muskler. Dessutom fanns ett oändligt antal av massörer. Jag tror banne mig att varenda upptänklig massör på Gran Canaria var där, det masserades högt och lågt och man behövde inte köa. Inte dåligt!

Stämningen både vid starten och nummerlappsutdelningen var på topp. Arrangörerna gjorde verkligen allt för att peppa och de lyckades. Det var en underbar stämning. Musiken dunkade taktfast och det var svårt att stå still. Men jag hörde aldrig startskottet. Strax efter start passerades en sambaorkester. Trevligt, men det var ännu trevligare att se dessa damer när man kom in mot mål mer trött och sliten.

Om jag skall framföra något negativt så är en sak att det är svårt att hitta information för en icke spansktalande. Den finns på hemsidan, men man får leta lite. Likadant är det med språkkunnigheten. Eftersom det är många deltagare från andra nationer borde det vara bra att värva engelsktalande personal. I alla fall vid viktigare funktioner som nummerlappsutdelningen. Spanjorenas engelska suger. Inte undra på när de dubbar allt som finns på TV till spanska. Fullständigt hål i huvudet. Fast detta gäller ju alla länder som dubbar allt som körs till hemspråket.

En annan sak jag hakade upp mig på var att maxtiden på halvmaran var två och en halv timma. Varför detta när hel- och halvmaran startar samtidigt och springer samma bana? Det går över mitt förstånd.

Sammantaget vilj jag ge Gran Canaria maraton högsta betyg. Ett mycket prisvärt topparrangemang, som ger löparen väldigt mycket för den blygsamma startavgiften. Inte bara tröjor och kepsar. Jag hade kanske lite förutfattande meningar innan jag åkte ner. Men jag tar här och nu tillbaka alla neggiga tankar och inställningar. Detta är ett kanonarrangemang!

Dagens insats i marathonsfären var sannerligen inget att skryta med. Har varit magsjuk i förrgår natt. Legat utslagen hela fredagen och jag kände mig sådär igår. Jag har försökt ta in energi, med det har inte lyckats särskilt bra. Min lösa mage har helt hänsynslöst malt ner allt till en lös sörja och skickat ut det bakvägen. Även i morse var jag så lös i magen.

Även om jag kände mig bättre så var starten inte självklar. Igår kväll och efter att ha hämtat nummerlappen bestämde jag mig för att starta ändå. Helt enkelt på vinst eller förlust. När jag såg hur det var med magen så försökte jag ändå vätska en hel del. Natten till start vaknade jag av en del magknip också. Jag hade levt på Immodium de senaste dagarna och satt hoppet till det.

I startfållan, kände jag åter att det hade varit bra att få sätta sig på toa, men jag tog en medhavd immodium i förebyggande syfte. Efter startskottet tog det inte lång stund för att inse att jag inte skulle ta mig 42,2 km idag. Jag var helt enkelt så tom på energi. Vid 2 kilometer kändes det som om man hade sprungit 10-12 km. Det funkade inte. Det blev en evighet upp till första vätskekontrollen. Väl framme där hävde jag i mig allt som var möjligt i frukt och energidryckväg. Jag tog en egen energikaka också – som smakade urrk – och satte i mig på ren vilja. Effekten uteblev. Det hände inget. Det var som att stoppa alla energi rätt ner i ett svart hål. Löpningen blev bara segare och segare.

Det djävligaste var att jag inte under någon del av denna löpning kände mig särskilt trött. Men det hände ingenting och jag kände att jag inte kom framåt. Jag åt mer gel, mer energikakor, men effekten uteblev. Då bestämde jag mig att lägga ner detta. Besluten kom vid cirka 7 km. Vid 8 km fick jag oväntad hjälp att förankra beslutet. Då hörde jag en rasslande dieselmotor bakom mig. Det var köbilen som földe sista deltagaren i loppet.

Innan loppet hade jag bestämt mig att jag bara skulle ta mig i mål innan maxtiden för halvmaran – 2 tim 30 min. Klarade jag inte det skulle jag inte fortsätta. Det var inte särskilt svårt att inse att min tid på halvmara vida skulle överstiga 2:30. Så det var 11 km kvar av det första varvet och det var bara att göra det bästa av situationen. Av någon anledning hade jag någonstans satt mig i sinnet att inte kliva av mitt i banan. Nope! Minst ett varv fick det bli. Skall man bryta skall man bryta med stil.

Jag har många gånger sagt att hur trött man än är, skall man vara glad. Denna devis fick jag verkligen leva upp till. Det blev många muntra och varma tillrop av publiken, som hjälpte betydligt på denna tunga del av resan. Jag vinkade tillbaka, log ansträngt och fick fram ett ”thank you” eller ”gracias”. Att få köbilen att ta ut avståndet blev en övermäktig uppgift. Den låg nästan bokstavligen och slickade hälarna på mig. Inte riktigt det man vill ha i det läget.

Hela tiden försökte jag att få ner så mycket energi det bara gick, men det var resultatlöst. Bid ett tillfälle vid 15 km tyckte jag mig känna att de lossnade. Jag så åter en tempohöjning. Den glädjen varade bara några hundra meter. Jag inriktade mig på att hela tiden trots energibristen hålla mig i rörelse. Det var det enda jag kunde göra. Aldrig har jag känt mig så hjälplös och så frustrerad som jag gjorde nu. Jag var tränad för denna mara och hade kapacitet, gjorde allt rätt under loppet och ändå skall ränneskit fälla mig. Jag har brutit lopp förut och konstaterat – ”surt sa räven”. Men denna gång blev jag för en gångs skull riktigt grymt besviken. Denna mara skulle jag helt enkelt plocka och lägga till samlingen, men så blev det inte.

När jag kom in i målområdet och hade drygt en kilometer kvar, så fick man motta ovationer i massor. Detta var en svår stund. Det värmde otroligt att få detta från publiken. Men besvikelsen hade växt till en stor klump i halsen, när jag visste att då jag passerade mattan där framme var det hela över. Samtidigt fanns där en känsla av lättnad att kampen var över. Men jag var samtidigt tvungen att uppbåda allt jag hade för att le och vinka till alla applåderande och verkligen inte visa min besvikelse. En mycket hård och känslosam stund, som tog hårt inombords. Jag kommer nog aldrig att glömma den stunden. Jag var ju för fan tränad för detta!

Tyvärr är det bara så att inse fakta. Det hjälper inte att lägga sig på marken och lipa. Stoppa det här i erfarenhetssäcken och gå vidare. Gran Canaria Marathon är nu uppsatt på min hämndlista. Och den står mycket högt upp.

Jag lärde mig mycket idag och det kändes bra att mitt grundbeslut på halvmaran på 2:30 fanns med i bilden. Det blev så att säga inget snack då. Jag kommer att förvalta dessa erfarenheter väl. Så nu är gnället över och jag blickar åter framåt. Håller redan på att tänka på hur jag skall hämnas detta nederlag. Nästa gång går maran den 22 januari, tydligen. Hmmmm….