Så var åter ett LEK-sammanträde avklarat. Vi var ute i Lindomeskogarna och sprang. Detta pass blev lite lätt fartlek-intervallbetonat. Men jag togd et medvetet lugnt eftersom jag skall springa långpanna till jobbet imorgon bitti. Då vill jag inte köra slut mig i backarna där.

Jag kan ju inte låta bli att småle när jag läser följande artikel i Aftonbladet. Mitt kopiösa kaffedrickande är härmed rättfärdigat  :-)

http://www.aftonbladet.se/wellness/article13077330.ab

Kollade på tidningssidorna och läste om huliganen som hoppade på målvakten. Återigen har fotbollschimpanserna lyckats sabba föreställningen. Det var en massa pyroteknik på läktarna och domarna fick stoppa matchen ett tag.

Dessa människor, f'låt chimpanser, som håller på är inte värda ett jädra skit i mina ögon. Det är ju uppenbart att en del inte kan följa vad som gäller och klubbarna är totalt oförmögna att hålla rent på läktarna. Dessutom undrar jag hur en huligan kan komma in på planen? Det skall ju vara omöjligt och att det tog så lång tid för vakter och polis att reagera så att fanskapet hann fram?

Männsikan visar sig åter från sin lägsta nivå och visar återigen att man inte kan bara gå till en match, kolla in fotbollen och ha trevligt. Det verkar tydligen vara väldigt svårt.

Jag tycker att man skall spela alla matcher utan publik. Det blir ju konsekvensen. All fotboll visas ju i TV och får företräde framför allt annat i Sportnytt etc. Dessutom finns ju hur många fotbollskanaler som helst. Någon ville be politikerna om hjälp. Nix pix, det enda politikerna skall göra är att skärpa straffskalan (fast det gäller alla brott). Ansvaret ligger hos AB Fotbollsklubbarna.

Sluta dalta med dessa huliganer. Bemöt dom med deras eget språk och låt polisen får ge dom lite extra stryk. Kan dom samlas för att puckla på varandra, så tror jag nog att dom tål hårdare behandling. Förresten gör det inget om polisen dänger en batong i huvudet på dessa huliganer, för det innehåller ju ingeting ändå.

Men först skall väl det ältas i alla TV:s debattprogram och tjafsas ihjäl till leda.

Heja Sverige....

Ibland får jag lite sådana där osäkerhetskänslor, som: "Klarar jag verkligen att springa detta lopp?" Eller: "Hur skall det gå?". Ni vet, en sådan där osäkerhet som kan komma upp då och då. Liknande situationer kan vara om man söker ett jobb, då man börjar fundera på vad man har gett sig in på.

Men när jag är ute i löparspåret och springer i min goa lunk, är allt sådant bortblåst. Då känner jag mig stark, oövervinnerlig och att jag kan klara ta mig fan vad som helst. Då finns det inga problem, bara möjligheter.

Inte så konstig att man älskar och brinner för löpningen.

Onsdag och därmed lillelördag. Idag skall jag träna med LEK, fast nu på morgonen skall det bli ett kort styrkepass i Kraftkällarn.

Jag känner mig inte så stel efter gårdagens tvåmilare som jag befarade. Kanske börjar kroppen bli van. Det känns riktigt bra (bortsett från lite stelhet i knäna)