Alla inlägg den 13 januari 2012

Av Stefan Manning - 13 januari 2012 22:40

Just nu sitter jag och registrerar ett CV på internet. Jag blev så fascinerad av jobbet i Partille och känner att det skulle vara en befrielse att komma ur stressen på det jobb jag har och få jobba med något som jag tror ger mycket tillbaka till mig själv, samtidigt som jag får möjligheten att hjälpa andra framåt. Snacka om att få betalt för livskvalité. Ett nytt jobb av den kalibern skulle vara en rejäl kick och omstart i livet. Så därför sitter jag här och lägger ner mycket möda på att detta CV skall bli bra. Nu lämnas inget åt slumpen.

ANNONS
Av Stefan Manning - 13 januari 2012 21:45

Det kom ett mail från ett par som driver en ultrasajt och håller på att skriva en bok om hur vi ultralöpare tänker medan vi springer. Vad som får pushar oss framåt och får oss att fortsätta när vi egentligen borde stannat. Jag och andra löpare kommer att bli intervjuad om detta och försöka förklara hur mina tankar går under löpning. 550 ultrisar har tillfrågats och ca 90 av dessa har svarat.

Det skall bli intressant att läsa det alstret.

ANNONS
Av Stefan Manning - 13 januari 2012 21:10

Nu har jag skrivit en artikel om årets första marathonlopp i Kalundborg. Den kommer troligtvis att publiceras i Svenska marathonsällskapets tidning - Marathonlöparen. För Er som inte har förmånen att var med där (gå med!), så gör jag ett copy 'n' paste från worddokumentet. Gör ordning lite te och bre en macka. Den är lång....


"På lördag vi lunchtid hade jag packat in mina prylar i bilen och startade färden mot Kalundborg i Danmark. Ett samhälle på Själlands västkust. Den lilla stad är mest känd för sin vårfukyrka i romansk stil från 1100-talet och har 5 torn. Denna kyrka har gett namn åt maratonloppet jag är på väg för att springa – 5 Tårns marathon. Efter 4 timmars bilfärd anlände jag till Debbies Bed & Breakfast, där jag skulle övernatta inför loppet. Ett enkelt, men synnerligen trivsamt ställe, som låg 5 km från starten. Det fanns ett vandrarhem precis vid starten, men det hade blivit fullbokat. Det visade sig att Debbie som ägde stället var medlem i 5 Tårns motion, själv maratonlöpare och var även involverad i arrangemanget. Där ser man.
Väl installerad körde jag ner till ”byn” för att få i mig lite mat. I mitt fall var det pizza som gällde. Av någon anledning vill jag alltid ha en pizza kvällen innan en marathon eller ultra och det fanns ingen anledning att göra avkall på detta. Och så blev det.  Jag hade även lite kontakt med Roger Andersson som hade tagit sig hit för att springa, men hans start var osäker eftersom han kände sig ganska krasslig.
Mätt och belåten återvände jag till mitt rum och gjorde iordning mina saker inför morgondagens lopp. Jag hade absolut ingen som helst aning om vad det var för bana och hur den såg ut. Jag hade mina misstankar däremot. Många tror att är man i Danmark så är det platt. Men så är det absolut inte. Oftast när man kör genom Danmark så är landskapet ganska böljande och jag utgick från att det inte skulle vara en platt och snabb bana, något som jag blev väl varse om när loppet var igång dagen efter. Av tävlingsinformationen framgick att det skulle finnas vätskekontroller var femte kilometer och att det skulle serveras vatten, saft och frukt. Detta tycker jag personligen är lite för klent under ett maratonlopp och av den anledningen hade jag tagit med mig min vätskerygga och lite Hammers Perpeteum som jag har sippat i mig under mina långpannor. Jag har vant mig att få ta en liten slurk vid varje kilometer och på så sätt fått i mig ett konstant intag av vätska och energi. Att livnära sig på saft var femte kilometer, där jag troligtvis skulle ta två halvfyllda muggar och en kapad bananbit, skulle inte på långa vägar fylla mitt energibehov. Det var inte svårt att inse och att ta beslutet att springa med min vätskerygga, var mycket enkelt. Det skulle visa sig vara ett klokt beslut. Jag visste dessutom att jag skulle nog hålla på ett tag. Jag gissade på ca 5½ timma. Fortare än så kan jag inte springa nu för tiden, på grund av min knäartros. Jag spänner ett band runt knäets undersida. Det fungerar, men jag kan tyvärr inte springa fort, men jag kan springa och det är viktigast.
Det som inte var så himla kul var att jag under kvällen insåg att jag hade dels glömt lite klädesplagg, jag tänkt använda och av misstag fått med mig mina gamla uttjänta löparskor, fast det fanns ju ingen större anledning att gnälla över det. Det var som det var och det var bara att gilla läget och anpassa sig.
På tävlingsdagen steg jag upp ganska tidigt, för jag ville inte stressa. Var nere och åt frukost och var noga med att inte äta alldeles för mycket. Framme vid Munkesö stadion, där starten skulle vara, så var jag inne på sekretariatet och hämtade ut en nummerlapp och ett tidtagningschip i form av ett gummiarmband. Jag satte mig för att dra på löparskorna och passade då samtidigt på att dra chippet runt vristen. Nu var jag klar för start. Jag träffade även Roger  på morgonen som hade beslutat att inte starta. Och det var nog ett väldigt bra beslut med tanke på hur skrovlig han lät på rösten och med tanke på banan (med facit i hand). Så Roger genomgick en snabb förvandling från deltagare till tävlingsreporter och hejaklacksstöd.
Vädret var OK. En temperatur på ca 5-6 plusgrader och en ganska måttlig vind. Det blåste inte så mycket vid starten, men jag misstänkte att det skulle blåsa mer ute på banan. Startfältet samlades i en kurva på det som en gång var en löparbana. Startfältet bestod av 79 startande i marathonklassen och 128 startande i halvmarathonklassen. Vi skulle ge oss ut på en bana som var 21,1 km och startskottet, som gavs i form av att en nyårsraket skickades upp i luften, satte fältet i rörelse. Mina vana trogen höll jag mig långt bak i startfältet.
Den första kilometern var helt flack, men ganska snart kom den första stigningen, inte mycket, men ändå en ganska lång men inte så kraftig stigning och det var inte svårt att inse att den skulle suga ganska bra det andra varvet. Efter ca 3,5 km kom en riktigt rejäl backe. Den gick upp genom ett villa område och det var som att möta en vägg. Att springa upp för den var tveksamt även om man varit ute på en 5 km runda. Den var ganska kort och veka av efter krönet, men banan fortsatte att stiga lite grann efter denna backe och efter ytterligare en sväng kom en i princip likadan backe igen. Jag var ganska mör efteråt. Väl uppe vid krönet så blev det en kort nerförlöpning innan nästa backe reste sig. Även om följande backar på banan inte var lika våldsamma, så var det så här banan var. Upp och ner, upp och ner. Långa och korta stigningar med tillhörande utförslöpningar.
Sträckan mellan 5 och 10 km, var hyfsat snäll, även om det var en böljande bana. När jag kom ut från samhället och börja möta mer öppen terräng fick jag också känna på vinden. Vinden var ganska lugn första varvet, även om den kändes, men under andra varvet blåste det mer (naturligtvis). Fast det var ju lika för alla. 10 km kontrollen återfanns i en svacka, vid en gård, efter en liten längre nerförslöpning. Efter den steg det ganska bra direkt och de följande fem kilometrarna kan beskrivas som en berg- och dalbana. Här gjorde banan en stor lov runt på halvön, innan den vände tillbaka igen mot Kalundborg. När jag väl kom upp för en backe och var på krönet, så möttes jag av en nedförsbacke där det i andra ände låg en ny uppför. Den ena efter den andra. Trots den hemska backen vid 3½ km, tyckte jag nog att detta var den jobbigaste delen på banan. Dels på grund av topografin och dels för att här ute fick jag känna på vinden.  Befriande nog kom ett parti på lite drygt en kilometer där jag fick klockren medvind. När jag kom ut på den stora vägen igen blev det bättre. Berg- och dalbanan upphörde, men ersattes av längre stigningar och då även utförslöpningar, vilket gjorde det lättare att springa, men jag var väldigt medveten om att jag skulle få ta mig an allt detta en gång till, men då visste jag vad som väntade mig och kunde vara mer mentalt förberedd på det.
Vid 15 km förväntade jag mig en vätskekontroll, så blev det inte. Den dök upp först efter 16 km och låg uppe på ett krön efter en sådan där ”underbar” lång, men inte brant stigning. Nu var det endast 5 kilometer kvar till varvningen och nu började topografin sänka sig. Trots att vi skulle ner i höjd, så var det fortfarande längre nerförlöpor som avlöstes av längre stigningar men inte så branta, men tillräckligt för att suga musten ur en.
Den sista kilometern var däremot ganska bussig. Hux flux så vek banan av från vägen in i ett skogsparti, som efter några svängar ledde in till Munkesö stadion där varningen skedde.
Nu fick jag klart för mig att chipet jag fick ut vid starten, INTE skulle fästas vid vristen, utan på handleden. Det var meningen att de varvade skulle lägga handen på en platta som var placerad i midjehöjd. Funktionären tog helt sonika tag i benet och drog upp detta i midjehöjd. Med tanke på att jag i detta läge kände mig smidig som ett järnspett, blev det inte någon angenäm upplevelse. Efter denna ofrivilliga stretch, så varvade jag inne på idrottsplatsen och gav mig ut på varv två. Jag hittade en lämplig sten att sätta mig på och tog av mig skon och flyttade raskt detta band till handleden. Jag ville definitivt inte ha den behandlingen igen efter 42195 meter, då smidigheten skulle vara ännu sämre. Lika bra att mota Olle i grind. Samtidigt passade jag på att stretcha lite extra och mer kontrollerat.
Andra varvet blev det lite mer kamp. Vinden tilltog, jag hade börjat stelna till och mitt knä påkallade lite uppmärksamhet. Men som vanligt bröt jag ner hela varvet i lagom stora portionsbitar. Vid fem kilometer var hemskebacken historia. Vid 7 hade jag gjort en tredjedel av banan. Vid 11 var halva varvet avklarat, dessutom passerade jag 32 km. Det är en sådan där psykologisk punkt jag har. Då är det mindre än en mil kvar och det börjar bli ensiffrigt, med tillhörande nedräkning från 10. Vid 15 var berg- och dalbanepartiet över och jag var på väg mot mål. Vid 16 km var den sista vätskekontrollen. Då var det ju bara en liten femma kvar och det värsta var gjort. Vid 18 kändes det riktigt bra. Då är det 3 km kvar. Det har alltid varit så att jag fått den där goa känslan att nästan vara hemma, när det återstår 3 kilometer. Vet inte varför.
5 timmar och 39 minuter och 3000 kilokalorier senare passerade jag, lätt haltande, mållinjen. Funktionären var åter på väg att böjas sig ner för att ta tag i benet, men jag kunde triumferande lägga handen på tidtagningsplattan. Ännu en maraton var avverkad. Jag kom förvisso sist i detta lopp. Men de som känner mig, vet att jag bryr mig inte det minsta om sådana trivialiteter, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra det heller. Det kommer inte heller vara sista gången jag kommer sist för den delen. Så om Ni tvekar att ställa upp i en mindre mara. Hör med mig om jag är med, så gör jag det jobbet åt Er om Ni tycker det är skämmigt.
Jag skall inte sticka under stolen att det var en grymt jobbig bana. Denna mara går ju även under sommaren och är då säkert mycket mer angenämare att springa även om banan fortfarande är lika kuperad, men desto vackrare med fantastiska vyer.
Sammantaget så ger jag arrangemanget godkänt. En riktigt tuff och utmanande bana, för den som vill ha något rejält att bita i. Men det är ingen bana man skall åka till om man vill sätta personligt rekord. Av de 79 startande, var det endast 2 som var under 3 timmar. Segertiden blev 2:51. Banan var bra skyltad, med jättestora skyltar med pilar på och det var svårt att undvika att se dessa. Mycket bra. Det enda negativa jag har att komma med är i så fall vätskekontrollerna. Även om var 5.e kilometer är standard, så tycker jag att det är för glest, speciellt på en sådan krävande bana. Att servera vatten, saft och en fruktbit tycker jag är lite futtigt. På marathon, skall riktig energidryck serveras, saft duger inte. Speciellt när intaget vid stationerna blir ganska litet i förhållande till behovet. Man får som deltagare i sig för lite energi. En snabb löpare har inga problem efter som tiden för att avverka 5 km inte är lika lång som för en långsam motionär. På andra varvet hade utbudet ökats till att även inbegripa cola, varm choklad och energikakor, så det blev en förbättring där. Å andra sidan så var jag både glad och imponerad av att de som skötte vätskekontrollerna envist stod vid sin post hela tiden. Jag som var sist på banan kom till vätskekontrollerna där allt var framme, precis som om det vore mitt i tävlingen. Ingen funktionär som stod med en mugg vatten och en mugg saft i vardera näven och väntade, med allt annat nerpackat. Nej, det var full service hela vägen ut. Mycket bra. Det finns inget som är så irriterande när en arrangör inte klarar av att vänta in sista deltagare, utan börjar montera ner olika ting i förtid. Det är oerhört ohyfsat. Även siste man har betalat full startavgift och skall ha samma service och bemötande som de första, men det fick jag sannerligen i detta lopp. Bravo!
När jag kom i mål, så var jag förvisso ganska sliten, mest väldigt stel. Men jag hade aldrig den känslan av ”aldrig mer”. Snarare funderade jag över de sista kilometrarna, hur man skulle kunna göra om detta bättre om jag nu skulle dra hit igen och kanske skulle det vara värt att någon gång köra detta lopp under sommaren. Jag är väldigt glad över att ha fått springa denna bana och andra lopp kommer inte att kännas lika påfrestande för det är ju bara att tänka tillbaka och säga: ”Detta är inget Ni skulle varit med i Kalundborg!” Under loppet tycker man att det är jobbigt och man kämpar på. Efter loppet uppgraderas upplevelsen till ett riktigt tufft lopp och då infinner sig ett brett leende när man tänker tillbaka på det. Det finns säkert värre banor än denna, misstänker jag. Men den dagen – den sorgen."

Av Stefan Manning - 13 januari 2012 05:29

Åter på jobbet efter gårdagens långpass ner till Kållered, det första löppasset efter Kalundborgs marathon. Jag hade printat ut kartor över de passagaer som var lite knepiga. Det hela gick ganska bra utom partiet mellan Mölndal och Kållered, där det segade till sig rejält. Och när jag tittade på pulskurvan efteråt, förstod jag varför. Pumpdjäveln hade levt ett eget liv. Det hade dock släppt efter ca 5 km, för helt plötsligt var det pigga och raska ben igen.

Trotas att jag känner trakterna ganska bra, så lyckades jag med två rejäla felspringningar. En borta vid Majorna och en uppe vid Fässberg, så det måste inkluderas i de 26,7 kilometrar jag sprang. Det blev också en hel del stopp för att läsa karta etc och klura lite då jag sprang fel.

Det var lite utmaning i att springa. Många krävande partier, Bland annat från Majorna upp till Slottskogen och från Slottskogen upp till Sahlgrenska. Så flackt, var det inte.

Translate this blog

Presentation

Omröstning

Skulle Du kunna tänka Dig att ingå i min supportcrew på Badwater Ultramarathon år 2016? Loppet går genom Death Valley i USA. (Alltså inget bindande - jag vill bara se om intresse finnes)
 Ja!
 Nej!
 Kan jag få tänka på saken?

Ultrastefans Gästbok

Länkar

Fråga mig

11 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7
8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21
22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Januari 2012 >>>

Senaste inläggen

Följ bloggen

Följ UltraStefan - going to Badwater med Blogkeen
Följ UltraStefan - going to Badwater med Bloglovin'

Tidigare år

Arkiv

Sök i bloggen

Kategorier

Besöksstatistik

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se