Igår var ingen höjdare. Det blev stökigt på jobbet, men inte med jobb. Pumpen slog om i flimmer vid 7 tiden på morgonen. Det blev segare och segare att få något gjort. Jag insåg direkt läget och vad som var på gång. Jag matade in några salttabletter för att säkerställa Kaliumnivån. Vid 14-tiden stämplade jag ut. Det var ingen mening att hålla på längre.

Jag mailade Carina om vad som är på gång. Väl hemma passade på att duscha lite, görma mig iordning och packa ihop en liten väska med "akuten-survival-kit" (lite böcker, tidningar, ludbok, laddare till telefon etc). Jag satte mig på bussen och åkte upp till Östra. Kl 16:06 klev jag in och anmälde mig. Som vanligt gick det snabbt in för första titten och för att säkra vårdgarantin. Jag sa åt dom redan då att ta ett blodprov för Kalium, för att spara tid, men det gjorde man inte. Sedan började väntan. Helt plötsligt dök Carina upp också. Vi satt där och pratade med ett annat par och beklagade oss över väntan och ineffektivitet, när jag plötsligt blev uppropad och åkte in på ett rum.

Sedan gick allt i en rasande fart. Först kom en läkare in och skulle undersöka mig. Och hon gjorde nog världshistoriens snabbaste hjärtundersökning. Det var som hon pickade till snabbt med stetoskopet på olika ställen. Hon kan omöjligen ha hört något. Det känndes som mer ett spel för galleriet.

15 min senare kom en snubbe in och tog ett Kaliumprov (på tiden). Efter ytterligare 5 min kom näste snubbe in och satte en sådan där venkakteter med kran på. Nu var jag färdig för action. Ytterligare 10 min gick och jag blev utrullad från rummet, ut i korridoren, där jag väntade i ytterligare 10 minuter innan en kille kom och rullade upp mig till en avdelning. Det gick undan, Jag kände nästan fartvinden.

Uppe på avdelning 365 åkte jag in på ett rum. Carina parkerade sig i en stol i hörnet av rummet. Det började lite lugnt med en sköterska som tog blodtryck och EKG. En ung läkare kom in och intervjuade mig. Fast det kändes mest som om han höll på med sitt ex-jobb, fast det var helt OK för mig. Sedan kom en läkare med lite mer pondus in och vi snackade lite. Dom förstod ganska snabbt att jag var veteran på elkonvertering.

Efter ytterligare knappt 10 minuter kom två narkosläkare. Nu var det dags för propform (narkosen). Den är skitmysig. Någon släcker lampan, för det blir bara tvärmörkt. Sedan slår man upp ögonen igen och konstaterar att man varit borta i ca 10 minuter. Ingen dåsighet efteråt, ingen huvudvärk eller något. Man bara öppnar ögonen som om man blundat länge. Jag skulle vilja ha den för att ta mig en liten powernap på jobbet :-)

Under min bortvaro hade dom fläkt fram elektroderna och gett mig en tjongare. Enligt Carina gick det på första försöket. Efter det var jag kvar i drygt 1½ timma för övervakning. Dom vill se att det inte slår tillbaka.

Ganska exakt 6 timmar efter det jag hade kommit dit, vandrade jag och Carina ut och vi åkte hem. Dagens övning var ett rikigt fet-pers i elkonvertering. 6 timmar. Så snabbt har det aldrig gått förut. Jag måste faktiskt ge Östra kred för detta. Trots att det är extra mycket att göra på akuten på måndagar, som sjukskötaren sa. så gick det 3 timmar snabbare än förra gången.- Aldrig mer jag åker till det lusiga Sahlgrenska, där det tog 20 timmar senaste gången.

Så nu är jag fit for fight igen. Och jag kollade igenom min historik och konstaterade att detta var min 14:e elkonvertering. Nästa gång blir det 15 jubileum. För det kommer tyvärr att bli fler gånger, bara att konstatera. Vem vet jag kanske får ligga på en egen säkring som stamkund på Östra i framtiden?

 

Alice

8 maj 2012 22:14

Men herregud Stefan, låter hemskt men du verkar ta det med en klackspark, skönt att allt gick så snabbt och smärtfritt.
Den där narkosen skulle jag också ha glädje av 10 min varje lunchrast ;)

Må så gott

Stefan Manning

9 maj 2012 05:47

Tack Alice,
Första gången jag råkade ut för det var jag mer ängslig. Men man blir ju lite avtrubbad ju fler gånger man gör sådant här (på gott och ont):-)
Jag har lärt mig att hantera sådant här och vet hur det skall tacklas. När det är dags att masa sig till akuten. Hade jag inte tagit det på allvar så hade jag inte åkt dit upp. Detta är en av de stora förtjänsterna jag har fått med min ultralöpning - att jag verkligen känner mig själv - på riktigt. På den punkten är vi ultralöpare ganska överlägsna :-)

/Stefan

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att fortsätta följa mig. Gå till: http://ultrastefan.wordpress.com   Denna blogg uppdateras inte mer. Bloggen kommer dock att ligga kvar som arkiv. Detta är sista inlägget! ...

Hej kära läsare! Detta blir mitt sista inlägg på Bloggplatsen. Jag har tröttnat lite på denna webbplats och all reklam som skitar ner här. Ni har inte märkt något eftersom jag betalat för att hålla den reklamfri. Men det är ett mörker när man skall...

Nu fick jag tummen ur och besökt tandläkaren. Efter att ha haft lite ont i tänderna under ett par veckor fikc det vara nog. Jag ringde ner till Folktandvården för att boka en tid. Sköterskan som tog emot samtalet frågade om jag kunde vara där inom en...

Onsdag i mitt liv betyder en enda sak - LEK. Dagen då LEK-gänget samlas. Vi tränar lätt och äter en bit mat efteråt. Vi är tre par som gör detta varje onsdag. Nåja. Några gånger har vi fått hoppa över, men de har varit lätt räknade. Igår var det min ...

Nu har jag packat akutväskan om jag skulle behöva åka in till akuten. Vilket kommer att ske nästa hjärtflimmer. Det är inte som en läkares akutväska utan mer grejer som är bra att ha med sig under de långa väntetiderna. A4 kollegieblock, penna, reser...