Idag var det dags för tävling. Prinsens Minne. Jag skulle springa halvmaran - 21,1 km och Carina nöjde sig med femkilometarn. Väderprognoseran på TV talade om regn och kulingvindar. Med andra ord. Ta på multisportjackan. Detta var ett av de klokare besluten idag.

Efter att ha käkat frukost och checkat ut från hotellet körde vi ut till startområdet. Det hela var en mycket välorganiserad tillställning. Lätt att hitta p-platser. Snitslat till omklädning och till tävlingscentrum. Allting var tydligt och föredömligt skyltat. Vid nummerlappsutdelning träffade vi Mattias Bramstång, europalöparen och för dagen varande tävlingsledare. Vi fick även en pratstund med Henrik Ohlsson - VM-guldmedaljören i 24 timmars - som idag skulle springa sig en liten sprint för att få upp snabbheten inför sitt deltagande i Spartathlon. Vi träffade även andra vänner och bekanta. Dessutom träffade jag på några gamla kollegor från knekttiden. Inte så konstigt egentligen, när Halmstads Garnision stod för arrangörsskapet. Med andra ord en positiv och glad början på dagen.

Nere vid starten tillämpade man självseedning. Arrangören hade satt upp skyltar med kilometertempo, där man skulle parkera sig beroende på hur snabb eller långsam man var. Jag såg skylten "6 min/km" och tänkte att det får bli den. Men till min stora förvåning och även glädje. Hittade jag en skylt för sju-minuterslöpare. Detta gjorde mig glad. För det visar att arrangören har tänkt på att det finns långsamma löpare också och att man har tänkt på dessa. Detta gjorde att jag kände mig verkligt välkommen till loppet. Något för andra arrangörer att ta efter.

Tyvärr var vädrets makter inte med oss löpare och arrangörer och det blev väl den enda smolken i bägaren. Jag har valt att ta på mig min multisportjacka. Den hade gjort fin tjänst under Lilla Edets 6 timmars. Då det regnade i 6 timmar. Med tanke på blåst och regn ångrade jag inte det valet alls. För första gången had jag min nya Garmin 310 på armen. Men jag hade även med mig min 305:a. Det kunde vara kul att jämföra de båda produkterna under såpass lång distans.

Starten gick utan några problem. Jag var ju ganska långt bak i fältet. Men vad jag kunde se så var det ingen trängsel trots allt. Och vad jag hörde av andra så var det ingen större trängsel heller. De första 1 - 1,5 kilometrarna gick genom ett villaområde och var ju kanske inte det det roligaste. Men efter det drog vi ut på stigar och gångvägar och då blev banan genast så mycket vakrare. Trots det idoga regnet kunde man verkligen se att det var en vacker bana. Banan var mycket välskyltad och kilometerskyltar som räknade ner distansen stod föredömligt utplacerade. Dessutom var det en hel hord med funktionärer utspridda med banan som visade vägen. Detta var riktigt bra och det gick fanimej inte att springa fel. Mycket bra. En annan sak som arrangörerna skämde bort löparna med var vätskekontroller. Det serverades både vatten och sportdryck. Kanske var sportdrycken liiiite väl utspädd. Men servicen var perfekt. Det kan ju dessutom tilläggas att det serverades sportdryck och vatten nere vid starten.

Jag tog redan i villaområdet i början rygg på en dam som höll ett bra tempo. Frågan var väl hur länge jag skulle hänga på denna madam som sprang oförskämt jämnt. Efter ett kort tag blev vi omsprugna av en tjej, som tydligen en kilometer senare slog av på takten lite. Vi hann upp henne och denna nybildade trio körde ihop ganska länge jag måste säga att jag blev förvånda hur länge jag hängde på damerna. Strax efter 6 km vek banan av från stranden och in emot land. Vid en vätskekontroll träffade vi på den första egentliga backen. Det var ingen märkvärdig sådan, men dock uppför och lite utdragen. Till min stora lycka hade vi kommit ut på asfalt. I detta parti så drog madammerna naturligtvis iväg. Jag, min tjocke fan och backar. Det är två saker som inte går ihop. Banan planade ut och drog sig bort vid Tylösand. Mellan 7 och 8 km kom jag ifatt dom igen och trion var åter samlad. Det var en mindre backe till, men deb var hanterbar till och med för mig. Strax innan 10 var det en vätskekontroll och milen passerade jag enligt min garmin milen på 1:03:55. Det var bra länge sedan jag hade en sådan miltid. Och jag kände mig inte ens flåsig eller ansträngd. Det kändes faktiskt mycket bra, trots väder och vind.

Strax innan 11 km kom banan ut till kusten igen och vände tillbaka. Vid 11 och 12 km, var väl banans jobbigaste parti. Den var ganska kuperad och innhöll några rejälare backar. Här släppte jag madammerna som ångade vidare. Ganska nöjd med att ha hängt på såpass länge. Och det kändes inte ansträngande att springa i deras tempo. De låg och harvade i 6 - 6:10 tempo och med mina 99 kg så var det ganska uppenbart att jag inte skulle hålla det i detta kuperade parti. I gengäld fick jag se fina vyer.

I och med att banan vände, så vände även vädrets makter mot mig. Regn och vind slog med full kraft mot mig och bara det renderade temposänkning. Ett tag var det ganska jobbigt, såpass att jag inte ens kunde bemöda mig att njuta av banan. När det var ca 6 km kvar gick banan ihop med den del vi hade sprungit ut på. Vid det laget hade vind och regn fått mig att stelna till ganska rejält. Jag hade bra skydd på överkoppen, dock ej nedtill. Det fick jag nu betala för. Det fanns att par korta uppförknixar på vägen. Där blev jag, vid ett av dom tvungen att gå. Jag var för stel helt enkelt.

Efterhand som kilometerantalet minskade så blev min glädje större. Men jag var aldrig ledsen under detta lopp. Passade på att slänga några käcka kommentarer om kraftig dagg etc till de förömligt peppande funktionärerna som manade på när man passerade. Inte i alla lopp man får se sådant. Dom stackar djävlarna stod ju stilla ute i detta skitväder. Dom skall ha en stor eloge. Dom sista kilometrarna in till mål blev jag passerad av en trio och drygt en kilometer kvar kom ett par och sprang förbi. Vid den sista vätskekontrollen dryg t vå km från mål, träffade jag förresten på en gammal officerskollega. Jag stannade några sekunder och bytte några ord med honom. Trevligt.

Den sista kilometern blev en riktigt fin resa genom en lövskog med härlig stig att springa på. Ganska lättsprunget. När jag kom ut ur skogen och ut på ett stort fält, hade jag målet några hundra meter bort. Och precis vid skogsslutet så stod Carina och hejade på sista biten in till mål. Tiden blev 2:29:02. Jag hade siktat i mig på 2:30 - 2:35. Så jag var riktigt nöjd. Synd bara att jag stelnade till. Jag hade ju ställt mig i rätt startgrupp också, eftersom min snittid blev 6:59 per km.

Väl i mål fick man den sedvanliga medaljen och som förtäring bjöds det på juice, kanelbulle och banan. Bra ordnat även i målområdet och välskyltat.

Längre bort fanns ett tält där man kunde hämta ut priser man vunnit på nummerlappen. Jag brukar aldrig vinna på min nummerlapp och denna tävling var inget undantag. En funktionär frågade Carina om Hon hade sprungit, vilket Hon ju hade. Så Hon fick välja ut ett utlottningspris ändå. Valet föll på två kaffemuggar, som vid hemkomst visade sig vara reklmamuggar för Nordea. Fast det gick bra att dricka ur dom ändå. Jag fick samma fråga av funktionärerna och samma erbjudande. Detta resulterade i att jag lämnade målområdet bärandes på två 5 kilos hantlar. Dessa kan ju komma till nytta för att träna upp mina stackars spaggetiarmar. Armstyrka har jag aldrig haft och det kan ju bli ett bra tillfälle att träna upp dessa förtvinade utskott som sitter vidhäftade vid mina axlar.

Efter detta satte vi oss i bilen, efter lite ombyte, och styrde kosa tillbaka till Partille. Både jag och Carina är mycket nöjda med dagens övningar.

Sammanfattningvis kan jag säga att Prinsens Minne var ett fantastiskt bra och välorganiserat arrangemang. Lätt att hitta dit och få parkering. Bra ordning vid nummerlappsutdelningen, det gick helt friktionsfritt. Genomgående var allting mycket välskyltat. Tävlingscentrum, startområde, banan och målområde. Extra plus för att man insett att det finns löpare som är långsammare än 6 minuterstempo, vid starten. Funktionärena var kanon. Hjälpsamma, trevliga, glada. De som stod utmed banan skötte uppgiften väl, trots att de stod still i regnet. Alla service utmed banan var tillgänglig även för oss långsamma löpare. Man började inte plocka ner någonting i förtid. Heder åt det. Banan var i sin helhet ganska lättlöpt och otroligt vacker, men naturligt vis ganska vindkänslig. Detta upphävs dock av de fina vyer man får.

Prinsens Minne är ett lopp som jag verkligen kan rekommendera och som jag mycket gärna åker tillbaka till igen. Till slut. Tack så mycket Mattias för allting.

Efter havsbadet. Gick jag och Carina ut på stan för att kolla läget. Jag måste säga att det var mycket som hade ändrat sig i denna stad, sedan min militärkarriär, då jag tillbringade mången nätter i denna metropol. Ett formibadelt myller av uteserveringar. Och Lilla torget på baksidan var halvt ockuperat av uteserveringar.

Vi hittade ett ställe mittemot Hotell Mårtensson. Som på den gamla goda tiden hade en välbesökt dansrestaurang och var en känd köttmarknad. Där har man också sussat ett antal nätter. Vi beställde varsin öl och vitlöksbröd. Satt där och njöt och tittade på förbipasserande.

Efter ett tag bestämde vi oss för att gå tillbaka till rummet, göra iording inför morgondagens lopp och kolla på TV. Vi insåg att vi har i princip inte haft TV på 1½ månad. Så det skulle vara trevligt att få somna in fram TV:n. För vissa gick denna process ruggigt fort. Ett, tu, tre sov Carina som en stock. Jag fastnade framför en B-action rulle om ett par djävla kloner som var på rymmen och blev jagade av stygga människor. En film a la "antal explosioner per tidsenhet". Den fick duga för tillfället.

När filmen slutade, kände jag helt plötsligt skakningar i sängen och undrade vad fan det var. Det är ju så att jag minns mycket väl hotell Norre Park vara ett mycket lyhört hotell. Detta faktum kvarstod tydligen. Jag insåg nu med ett litet flin vad som orakade dessa rytmiska vibrationer och fick det snart bekräftat med ett förnöjt dovt stönande från andra sidan väggen. Samtidigt var jag ganska nöjd mad att paret på andra sidan röjde av sina amorösa övningar vid denna tidpunkt på dygnet. Och skakningarna i sängen varade inte så vidare värst längen för den delen heller. Jag gjorde mig iordning och kröp ner under täcket, bredvid min sovande sambo, som i sitt tillstånd missade denna underhållning och släckte lampan.

Och då någon minut senare, så började skakningarna igen. Tror Ni inte på fan att dom tog ett varv till!! Ånej! Tänkte jag, har den grabben tagit en Viagra är det kört. Då får man ju inte sova alls. Men lika hastigt som det uppstod, lika hastig slutade det. Kanske var det bara ett efterskalv. Men jag andades ut och kunde somna in. kanske skulle man döpa om hotell Norre Park till Snorre Park?

Igår hämtade jag Carina vid jobbet och vi åkte direkt ner till Hotell Norre Park, där vi chekade in. Ganska omgående lämnade vi rummet och åkte ut till Tylösands havsbad. Det var halvklart och blåste ganska rejält vilket var en fördel för oss, eftersom bratsen hade försvunnit från stranden, och troligtvis befinner sig på Öland, köandes för en bröllopsinbjudan nästa år. Starnden låg ganska tom. Det var rejäl vind och det var milt uttryckt rejäla vågor. Med nederlaget i kalmar för ett par år sedan i minnet, var det som upplagt för att träna simning i öppet vatten och i grov sjö. Dessutom skulle min nya Garmin bli invigd. Jag ville kolla hur bra den funkade i vatten. Sagt och gjort, jag vadade ut i det långrunda och det första som slog mig var hur varmt det var i vattnet. Det var betydligt skönare att vara där än på land. Jag simmade fram och tillbaka utmed starnden. Simsättet var crawl. Vågorna kastade runt mig och hit och dit. men jag har blivit bättre och bättre på att simma i hög sjö.

Klockan funkade perfekt och gav mig simmad distans. Pulsmätningen funkade faktiskt också. Den föll ifrån ett par gånger, en kort, stund, men kom tillbaka. Många rapporter har ju sagt att den inte funkade, men för min del gjorde den det. Kanske inte till 100%, men för att få pulsmätning. Test av Garmin 310 under simning i havet: Passed!