Carina satt och zappade bland TV-kanalerna och hamnade på TV4 Guld. Just då startade ett avsnitt av Dallas och det visade sig vara det absolut första avsnittet, från 1978. Det var vi ju bara tvungna att titta på. Jag gillade JR:r och när jag såg Cliff Barnes kom jag tänka på uttrycket att man kände sig Cliff. En tidsresa var det. Det var tider det när brallorna var som spinnakers, TV:n inte var platt och telefonerna var fastnaglade i väggen med en sladd. Årets dos av nostalgi är fylld. 23 år var jag då, bara barnet....   :-)

Hemma efter en lååång dag. Det var även lite segt på jobbet, men jag överlevde. Nu skall det bli slapparkväll. Så det så.

Dagens transportlöpning till jobbet, blev en riktigt seg historia. Inte så konstig, när jag sprang 47 km i lördags och 16 km igår. Men jag ville se lite hur kroppen svarade upp på detta. Jo vars, det gick ju, men så mycket mer var det inte. Det blev nog min långsammaste transportlöpning ever. 3 tim 0ch 10 minuter för 24,1 km.

Jag var också tvungen att stanna till vid ett ställe och tömma ena skon på en liten stenuschling som letat sig ner där.

Vädret kan jag inte klaga på. 4 plusgrader och en blygsam vind. Den vackra gryningen fick mig dock att glömma ett tag att det verkligen var segt. Vid 13 km var jag tvungen att svälja en voltaren/ipren. Det gjorde för ont i vänster ljumske. Som alltid när jag springer så kan jag konstatera att det inte håller på i all evighet och ju mer jag pinnar på desto kortare tid är det kvar.

Nu har jag duschat, ätit en tallrik havregrynsgröt och en banan, samt tagit en kopp kaffe. Nu känner jag mig som ny.