Tja, vad skall jag säga? Jag bröt och jag ansåg att beslutet inte var svårt. Men ändå så får detta race sorteras in under rubriken fiasko, trots att jag inte hade problem att ta beslutet.

Jag hade gjort allt jag kunnat inför denna tävling. Tränat mängd (1048 km), vilat veckan innan loppet. Tankat på med energi och laddat upp. Har till och med varit konstant ute i ur och skur och löptränat, från solsken till regn, snöblask och ner mot 15 minusgrader. Jag kunde inte gjort så mycket mer. Ändå så fick jag (faktiskt ganska lättad) kasta in handduken när jag kom in på den fjärde varvningen.

Väderprognoserna inför loppet pekade (dom jag läste) på att det skulle bli ett bra väder och fina löpförhållanden. Laddning blir därefter. När vi kom upp på fredag kväll, regnade det. Det skulle dra bort över natten. Det var inget tungt regn.

När jag vaknade upp på lördag morgon hörde jag Carinas kommentar när Hon tittade ut över fönstret - "Du kommer inte att gilla det Du ser..." Hela landskapet var vitt. Det hade kommit nästan en decimeter snö under natten och snöfallet bara fortsatte. Normalt sett skulle jag få ett raseriutbrott (eftersom jag är snöhatare numero ett), men insåg att det var bättre att lägga energin på att göra omplaneringar istället. För att få en uppfattning av situationen gick jag och Carina upp till startområdet. Det var verkligen snö. Reima och Peter höll på att skotta upp en yta för att kunna lägga ut tidtagningsmattan. Såg en som kom åkande på skidor. Det var inte svårt att dra slutsatsen att detta skulle bli ett strapatslopp i den högre skolan. Och jag fick en uppfattning om vad som väntade.

Tillbaka till hotellet och plockade fram nya kläder som skulle passa bättre i skitvädret. Som tur var hade jag plockat med mig kläder för alla väder och lite till. Vi fick besked att starten flyttas fram 2 timmar till klockan 12:00 på grund av nedfallande träd.

När starten gick hade det fallit över en decimeter snö. Fördelen jag kunde se var att fältet var ganska samlat de första kilometrarna och man drogs inte med i ett vanisnnestempo. Strax efter starten blev det kö, då alla skulle ner för en slänt. Det fanns två alternativ. Antingen glida snett ner i ett spår eller ta en fullständigt värdelöst byggd trappa ner. Med steghöjder som varierade från dryga halvmetern ner till någon decimeter. Jag valde trappan.

Hela det första varvet var det oplogat och det var att pulsa i snö och modd. Jag hade dragit på mig Haglöfs regnbyxor och multisportjacka. Jag hade huvan uppfälld, vilket var bra eftersom det dunsade ner stora snösjok från träden. Ett par gånger fick jag en sådan stor "snöboll" i skallen. Jag såg till att få i mig energi hela tiden. Precis som vanligt skulle jag väl kunna säga. Redan efter en kilometer var jag totalt genomblöt om fötterna, trots gaiters och goretex-skor. Jag hade inte väntat mig något annat heller. Men jag hade på mig mina löparsockar från Seger som är outstanding. Du känner att Du är blöt om fötterna, men ändå fryser Du inte. Min plan var att köra fyra varv och sedan byta sockar. Efter 8 varv - byta skor och sockar.

Redan vid första varvningen hade snöfallet avtagit. Jag stannade till och drog av mig regnbrallorna. Nu blev det lite lättare att springa. Andra varvet var fortfarande moddigt och snöigt. Dessutom hade det på några ställen blivit gyttja. Den första kilometern som går på en gång- och cykelbana var fortfarande oplogad. Därefter vek banan ner mot sjön över en gräsmatta som nu började övergå i en blandning av modd och gyttja. Speciellt en passage nere vid sjön blev besvärlig, där man nästa var nere i sjön. Där var det fråga om att pulsa i ren gyttja. Efter den passagen kom första järnvägsövergången, efter den var det bra underlag, fast det var fortfarande modd och svårsprunget. Hela tiden fick man byta spår, springa ut i kanterna för slippa den värsta geggan. Fortfarande var det snöigt och moddigt när jag passerade hästgården vid Rönningen. Denna gång noterade jag en skylt vid gården som sa att kaffestugan var öppen mitt i all slask. Jag hade djävligt stor lust att dra in där, när jag i samma ögonblick insåg att jag hade inte en spänn med mig. Bara att fortsätta. Ute på vägen mot Skavlötens motionsområde, mötte jag en plogbil. Jag stannade och gjorde vågen åt honom. Han förstod nog varför och vinkade glatt tillbaka. Nu var det plogad och fin väg. Det kändes som en befrielse. Tyvärr satt glädjen i bara en kilometer. Sedan blev det oplogat igen. När jag nådde Löttingelund och villaområdet var det dags för ny snö/moddlöpning. Dit hade snösvängen inte kommit.

Efter Löttingelund, vid ca 6,5 km började sträckan som gick genom skogarna fram till målet. Nu hade det trampats upp och det var mer sträckningar med gyttja än skogststigar. Det fanns några mindre sträckor som var springbara, men de var inte många.

Mellan 8 och 9 km gick banan genom bebyggt område, som inte var så lättsprunget som man kunde förledas att tro. Det var inte heller plogat där. Där fanns även många geggiga passager. Den sista kilometer gick åter in i skogarna och delvis på ett motionsspår som mynnade ut vid varvningen av Ensta krog. När banan gick på motionsspåret var det OK, men stigarna var geggiga, fast inte lika djävliga som föregående skogsparti.

Vid andra varvningen kändes det förvånansvärt bra efter omständigheterna. Jag kompletterade energiintaget från varvet och förstärkte innan jag gav mig ut. Carina stod vid varvningen också och kollade så att "allt stod rätt till". Det var var riktigt skönt att se Henne när jag kom in till varvning.

Så ut på tredje varvet. Fortfarande oplogat den första kilometrarna, men nu var det upphåll. Den gyttjiga passagen bli lite bökigare denna gång. Det var ännu mer geggigare när jag skulle kliva ner och runda (det var ett nedfallet träd på banan). Precis när jag skulle ta mig upp igen, så sög geggan tag i vänster doja och den blev kvar i leran. Jag fick stanna till och skölja av fossing och strumpor i sjökanten så gott det gick och sedan montera på allt igen. När jag jag kommit ungefär halva varvet, kände jag bara hur maskineriet blev allt mer segt. Jag matade på med energi och det hände absolut ingenting och jag kunde lika gärna hällt all sportdryck i en hål och det förvunnit ut i ingenstans. Under hela loppet hade jag förstärkt med gel och nötkräm som komplement till min Perpeteum. Men nu svarade det inte. Jag hade knappt styrfart. När jag kom till gångtunneln innan Lötteingelund, fanns nu en mindre sjö av smältvatten, bara att köra rätt igenom, dessutom fick jag sköljt av skorna från den värsta leran på skorna. Nu var i alla fall vägarna Löttingelund nästa plogade. Gyttjan hade blivit värre i skogspartierna. Jag hade allt svårare att röra mig. Det var inte särskilt svårt att inse att det inte skulle bli några 100 miles idag. Jag inrikatde mig på att ta 50 miles och komma i resultatlistan. Inne vid tredje varvningen, förstärkte jag med extra energi och gav mig ut på fjärde varvet. Nu var det plogat på GC-banorna och det var skönt, men jag orkade inte att springa. Jag försökte med något som jag upplevde som språngmarsch, men som säkerligen inte uppfattades så av andra. Jag stoppade i mig energi, men det kom inget svar. Jag kunde inte springa. Det gick helt enkelt inte. I kombination med detta stelnade jag också till. Halvvägs inpå varvet, borta vid Skavlöten, gav jag upp och insåg att det inte skulle funka längre. Jag bestämde mig för att bryta vid varvningen. Att nå 50 miles, dvs fyra varv till fanns inte på kartan. Hade jag legat två eller tre varv längre fram när detta hände, skulle jag tveklöst tagit den fajten. Men nu var det meningslöst. Att promenera runt 4 mil är inte för mig löpning. Det ville jag inte.Beslutet var så himla lätt att ta.

Det första jag gjorde var att ringa Mia, som skulle vara pacer för mig och säga att jag skulle bryta. Det hade ju varit dumt om hon hade stått där och jag var borta från tävlingen. Jag ringde även till Carina och förklarade att ja skulle bryta och att det tog lite tid, så att inga skulle vara oroliga. Det visade sig att tävlingsledningen hade börjat undra lite också. Dom hade järnkoll på löparna där ute.

Så när jag nådde skogspartiet hade jag ju telefonen framme och passade därför på att plåta och dokumentera gyttjebadet. Resultatet kan Ni se här: https://www.facebook.com/media/set/?set=...38452415&type=1

Sista varvet tog ungefär 2½ timma. Men då hade jag stannat och fotat och pratade med några vid ett villaområde vid 8,5 km. Jag hade liksom inte särskilt bråttom då. Jag försökte springa lite under den sista kilometern, men icke. Det gick bara inte. Vid varvningen lämnade jag in tidtagningschipet och packade mig tillbaka till hotellt. Jag vet inte om det är en tröst eller inte. Men jag var långt i från ensam om att bryta denna gång. Och en hel del hade stannat vid 50 miles. Ähh! Jag ser det inte som att jag behöver tröstas, det var ett bra beslut och inget märkvärdigt alls. Det är sådant här som händer och håller man på med ultralöpning så måste man räkna med att saker går fel. Det är en del av tjusningen med det hela, man kan aldrig på förhand förutse vad som skall hända. Ett millopp kan man förutse ganska hyfsat var man kommer att landa, men det kan man inte på en ultra. Vad som helst kan hända under resan och det gäller att träna på det som man inte kan förutse, vilket inte är så lätt.

Efter dusch och lite annat after race bestyr, så låg jag ner en timma. Jag hade fått en blodblåsa på vänster stortå, vilket jag nisstänkte kom från det jag tappade skon på tredje varvet och hade inte lyckats tvätta bort all jord. Normalt sett brukar jag vara ganska förskonad från blåsor. Lite senare gick vi ner till matsalen för att få något att äta. Men då var det stängt. Damen i baren ordnade i alla fram ett par mackor och den fick jag precis i mig tillsammans med en flaska Spaten som även den gick trögt ner.

Jag är ändå väldigt bra på att återhämta mig och efter en natts sömn så kunde jag gå ner till frukosten och äta ordentligt. Det känns ganska bra i benen, men värker i ljumskarna.

Det var meningen att årets TEC skulle bli revansch från förra året, men det kom snabbt på skam. Jag skall dit nästa år igen, för jag skall bara ha denna skalp. Ur den synvinkeln retar jag mig lite på att det inte blev någon revansch.

Avslutningsvis vill jag ge tävlingsledarna Jonas och Daniel en stor eloge för ett riktigt kanonarrangemang. Att ta över efter Janne och Patrick och driva arrangemanget vidare måste ha varit ett tungt ansvar, men det gjorde Ni djävligt bra. Att vädret gav Er en käftsmäll ligger ju helt utanför Er förmåga. Stort grattis till Er.