Nu på kvällen har jag haft besök av alla mina killar. Det var faktiskt några år sedan vi träffades allihopa samtidigt vid ett och samma tillfälle. Det var djävligt kul. Den stora dundermissen som gjordes var att jag startade upp kameran för att kolla att det fanns batterier. Carina förevigade det hela, men nu så här efteråt när jag skulle kolla in bilderna, upptäckte jag att det satt inget minneskort i och det hade inte kameran larmat för. Surt sa räven, men å andra sidan var kameran inte dyr....

Idag var det dag att springa Götebrogsvarvets premiärbana. Jag gick upp i svinottan för att få vara med om detta (läs uppoffring).

Vädret var helt perfekt. När jag åkte hemifrån kvart över 7 på morgonen, var det 5 plusgrader, nästan vindstilla och en strålande sol. Bar det gör att man blir på gott humör - trots att man går upp så tidigt. Innan jag lämnade hemmet, drack jag en kopp kaffe och tog en banan. Jag hade med mig min Litepac ryggsäck med vätskeblåsa innehållandes 1½ liter Dahlblads Loadex, samt en bar från I-trim på 200 kcal. Det fick räcka.

Det blev en rejäl samling av löpare som dök upp. Vi var nog närmare 400 stycken. Upplägget var att alla höll ihop. Tempot skulle snitta på 6:30 och de som vara snabbare fick helte nekelt springa fram och tillbaka. Men ingen fick springa före. Under löpningen var det aldrig några problem att hålla tempot eller hänga med gruppen, även om vi stundtals var nere på 5:45 tempo. Men gruppen höll ihop och det var väldigt disciplinerat. Imponerande!

Jag sprang tillsammans med Liselotte Svensson och Claes Wallin under hela löpningen. Och det fantastiska var att vi sprang i ett behagligt prattempo hela tiden och det var inga problem. Hade jag gjort något liknande tre månader tidigare, hade jag klarat distansen, men inte tempo och än mindre att springa och prata med andra samtidigt.

Aldrig har en halvmara kännts så lätt och så enkel som den gjorde idag. Det var verkligen som om det var en vanlig dag på jobbet. Jag kan konstatera att det var laid-back löpning hela vägen. Trots detta stannade jag klockan då Garminen visade 21,1 km och tiden visade då 2:13:34. Så snabbt har jag aldrig sprungit en halvmara sedan St Eriksloppet i september 2005. Då 2:09:56 och då var jag också nästan 10 kg tyngre. Så visst finns det mer att hämta på den här modellen. Den insikten drabbade mig helt klart idag.

Jag är bara så nöjd att det gick så lätt. Nu tänker jag inte bröta på med intervaller och annat krafs för att sänka mina tider. Jag tänker helt enkelt fortsätta att mala på, så kommer det mesta av sig själv. Min taktik kommer att vara kilometerslukande i makligt och i behagligt tempo. Det är liksom min grej. Jag bestämde mig under resans gång idag att det får bli en ny morgonlöpning till kneget på onsdag. Det är ju bara två kilometer längre....

Jag vill tacka alla Er som på ett eller annat sätt har skickat grattishälsningar på min födelsedag. Jag är normalt inte den som firar födelsedag precis, men det är alltid roligt att få uppskattning och det är värt mer en ett stort födelsedagskalas.

Så än en gång. Tack så jättemycket.