Lite märkligt detta. Att man skall behöva att få nya rutiner på plats. Jag inser att det inte är så lätt och att det kommer att behövas tid för det här. jag skall ge mig in i en tillvaro utan träning. Det är en riktig djävla omställning, det. Funderade mycket på detta under sjukhusvistelsen, men det blev ändå inte riktigt som jag hade tänkt mig.

För en stund sedan var jag ute på vad man skulle kunna säga vara ett embryo till träningspass. Jag gick ett varv på ultraintervallbanan. Ganska exakt 2 km. Det var inget snabbtempo utan vanlig lugn och sansad gång. Jag klockade in mig på 29:02.

För att ha riktig koll mätte jag blodtryck innan och efter passet och det hölls sig på korrekta nivåer. Det känns ju skönt att man kan i alla fall tar en promenix utan att blodtryck har iväg.

Knappt 2 dagar har hunnit gå sedan jag kom hem från sjukhuset, när en känsla av rastlöshet överföll mig på sena eftermiddagen. Denna rastlöshet satt i hela kvällen och det blev faktiskt till och med lite svårt att somna. Men igår när jag kröp till sängs, så for en massa tankar genom skallen kors och tvär och plötsligt gjorde jag insikten. Min rastlöshet är helt enkelt löparabstinens. Att inte få snöra på sig skorna och ge sig ut på en behaglig 13 km-runda.

Den kanske kommer sent och jag var nog inte beredd på det. På sjukhuset var det ju liksom solklart att jag inte kunde ge mig ut och springa. Väl hemma så lurde jag mig själv att tro ett tag att allt var som vanligt, vilket det ju faktiskt inte är. Så abstinensen gjorde också ett sjukuppehåll, för att återkomma.

Nu när jag vet vad det är, är det bara att bearbeta detta. Kanske genom att sätta upp långsiktiga mål. Men jag får nog ta denna sväng en gång till. Jobbigt? Ja, förvisso, men inte lika jobbigt som min sjukhusvistelse. Detta är trots allt hanterbart.

En synnerligen loj söndag är snart till ända. Jag känner mig lite frustrerad och har inte riktigt kläm på hur jag skall disponera tiden. Jag och Carina vandrade bort till Allum idag för att kolla på ringar. Det finns mycket snyggt på den fronten. Det var himla skönt att få komma ut lite och röra på spelet.

På hemvägen passerade vi Medstop och jag försvann in där för att köpa en doseringsask till alla mina piller och det är en hel del. Det är så många att man nästa får en mättnadskänsla när man svalt allt. Så i eftermidags satt jag och fyllde upp facken med det jag hade. Tidskrävande - ja.

Det är alltså ett djävla lass med piller som jag skall knapra på två gånger om dagen. Så som många har varit inne på nu har jag införskaffat mig en doseringsbox. Så i eftermiddag skall jag sätt mig ner och fylla upp dessa. Det lär ju ta en stund.

Annars är det som vanligt lugnt. Jag håller på att vänja mig vid detta och det är inte helt lätt. Men människan är anpassningsbar och eftersom jag uppenbarligen tillhör det släktet, så får jag väl utgå från att jag är det också.

Jag och Carina gick ner till Willys under eftermiddagen. Där såg jag begräsningen. När jag kom hem var jag urtrött och blodtrycket stack iväg. Jag sov hårt i 2 timmar efteråt. Då snackar vi en promenad på ca 1200 - 1500 m.

Det gäller att hålla igen och ta det lugnt, men detta ingick också i min planerade kartläggning av vad jag kan och icke kan göra den närmaste tiden.

Som ett led i anpassningen till ett "civilt" liv ingår maten. Att få äta riktig mat istället för sjukhusmat är en ren och skär befrielse. Carina har lagat till världens godaste korv stroganoff. Jag försöker nöja mig med en portion. men det går inte. Jag måste bara ta mer.

Så underbart!

Jag fick med mig två förhållningsorder innan jag åkte hem:

1. Ha järnkoll på blodtrycket
2. Inte lyfta tyngre än 5 kilo

Nu har jag skaffat en bra blodtrycksmätare som jag har ställt in och kalibrerat. En mindre modell som jag även senare kan ta med till jobbet.

Dessutom har jag med mig ett sjujäkla lass med mediciner. För första gången någonsin, så lämnade jag apoteket där jag tog ut medicinerna med en fylld bärkasse i näven. Nu gäller det att hålla reda på allt det där.

Bara detta gör att jag behöver sätta rutiner.