Vaknade upp idag efter an ganska bra natt. Jag inser att min sjukhusvistelse har satt sina spår och att jag är inkörd på deras rutiner. Nu måste jag sätta egna rutiner här hemma. Samtidigt måste jag nog landa situationen en gång till. Det känns som om jag tar vid där jag var den 11 maj (då det hände), när jag är hemma och att sjukhusvistelsen var en parentes. En liten konstig känsla, som jag måste ta itu med. Då var jag inne i träning och massa annat. Nu skall jag vara helt stilla ett tag och har egentligen en massa tid över till annat. Det kräver lite omställning.

Funderingar kom upp under sjukhusvistelsen, nu kommer andra funderingar upp som jag inte hade då. Lite konstigt men så är det. Märkligt att man skall behöva vänja sig vid att komma hem, trots att det är det enda man har velat de senaste 35 dagarna.

Nu är jag äntligen hemma. Det första jag gjorde var att raka av 35 dagar gammalt skägg och klippa mig. Sedan gjorde jag och Carina en pizza och tog en öl till den. Det känns fotfarande lite overkligt och det är svårt att fatta att man är hemma.

Nu skall det vilas. Det har varit enlång dag och nu är jag trött.

Äntligen! Efter 35 dagar fick jag idag beskedet att jag får åka hem. Vilken lättnad! Det första jag skall göra när jag kommer är att raka av mig det 35 dagar gamla skägget och klippa mig.Efter det skall jag ta en Carlsberg.

Nu gör jag den där tabben jag inte får göra. Jag tar ut saker i förskott. Jag förväntar mig att få åka hem i morgon. Tänk nu om jag åker på en käftsmäll och måste vara kvar. Jag kommer inte att fixa ytterligare en fördröjning igen. Trots det begår jag dödssynden att låsa på hemgång imorgon. Jag kan inte släppa tanken på det.

Nu är det mycket som talar för att jag får komma hem imorgon. Då skulle jag vilja en pizza med extra mycket jalapeno och en Carlsberg. Men det absolut första jag gör är att raka bort 35 dagars skägg och be Carina klippa mig. Just nu ser jag ut som en Robinsondeltagare.

Nu är jag inne på dag 34 på sjukhuset. Men mycket talar för hemgång imorgon. Sannolikheten bedömer jag till 75-80%. I så fall blir det min sista natt här i kväll.

En stor lättnad var det när man flyttade ut min granne till ett enskilt rum igår. Aldrig någonsin har jag hört en sådan gnällig och otrevlig person. Kallade personalen för subba, hagga och hotade till och med en med stryk. Då satte sjuksöterskan ner foten och förklarade att man inte tolererade någon form av hot. Att sedan efter en sådan incident fortsätta vara proffsig och ge vård med empati gjorde djupt intryck på mig. Jag är djupt imponerad av deras proffsiga uppträdande och vänliga bemötande, trots alla okväden som for ur munnen på den pajasen. För det var en sketunge på 22 år som aldrig fått lära sig att veta hut. Jag hade flera gånger lust att gå bort och slå något hårt i huvudet på den fan.

Så när dom rullade bort honom vid åttatiden igår var det en befrielse. hela dagen hade jag hört hans klagomål. Men friden varade inte länge. Vid halv två tiden i natt rullade man in en ny patient. Så där gick den nattsömnen. Men så är det på sjukhus. Den som trodde att man skulle få vila på ett sjukhus, misstar sig grundligt.

Nu verkar det som att om att man är inne på att skriva ut mig helt på fredag om kärlkirurgerna är nöjda med vad dom ser på datortomografin. Jag kan ju inte direkt påstå att jag är missnöjd med det beslutet.

Anders Nilsson tittade in på ett kort besök, då han ändå var här på en kontroll. Ett synnerligen trevligt avbräck i sjukhusvardagen...

Det har varit si och så med sömnen i natt, så jag känner mig inte riktigt på hugget idag. Kl 8 var jag nere på röntgen och gjorde en ny datortomografi. Denna händelse är den egentliga orsaken till att jag fick stanna kvar en vecka. Nu skall kärlkirurgerna granska bilderna och värpa fram ett utlåtande.

Det är kanske detta som gör att jag känner mig lite mer otåligt än vanligt denna dag, vad vet jag. Nu är jag inne på min 33:e dag. jag mår bra och det börjar kännas som lite overkill att jag häckar här.