Jag håller på att skriva min sjukdomsberättelse på engelska för den webbplatsen jag har blivit medlem i. Även om jag jobbat på Volvo och globalt med IT sedan 1996 måste jag erkänna att jag inte är någon fena på engelska. Men trots det har jag lyckats göra mig förstådd även om grammatiken suger. Fan vad jag avskyr grammatik.

Men det skall bli kul att få publicera min bertättelse där och jag hoppas att få kontakt med andra i min situation som tränar eller är på väg tillbaka, precis som jag.

Det var en intressant att läsa igenom mina journaler. Jag fick ju dessa igår. Det som gav mig behållning var att en hel del minnesluckor från dom första dagarna har fyllts ut. Journalerna visade även att jag var väldigt illa ute och att jag hade kommit in i tid. Det känns skönt att få bilden komplett.

Däremot hajade jag till när jag i ett remissvar så att jag hade gallsten i gallblåsan. Detta hade ingen berättat för mig. Om den börjar vandra ut så kommer jag att få rejält ont. Hur skall jag då veta om det är ett gallstensanfall eller att dissektionen fortsätter? Sådant här borde jag ha fått reda på. Det jag inte heller fått klart för mig eller berättat, var att min aorta (toraric aorta vid bågen) hade vidgat sig till 4,3 cm. Normalt är en aorta ca 2,5 cm i diameter och vid 3 cm börjar man prata definera det som aortaaneurysm. Vid 5 - 5,5 cm börjar man överväga ett kirurgiskt ingrepp.

När jag gör min nästa CT - så skall jag begära ut journalerna från den också.

Imorse vaknade jag av att det regnade. Jädrar i gatan vilket oväsen det var. Men å andra sidan var det ju bra för kockan visade 9 och jag skulle egentligt tagit mina mediciner en timma tidigare, så det var bara att kliva upp.

Nu tänkte jag landa framför TV idag - kan det vara OS som drar? Så idag blir jag en soffpotatis.

Sitter och kollar på terrängryttarnas framfart i London OS. Riktigt kul att titta på och faktiskt väldigt mäktigt. Det är sådan här små bortglömda pärlor, som gör att OS blir värt att titta på. Skön avkoppling idag när det regnar på utsidan. Den här delen av ridsport känns lite mer äkta, så att säga.

Idag har jag fått mina journalkopior hemskickade på posten. Jag har bara hunnit ögna igenom dessa, men kan konstatera att jag hänger med hyfsat bra i tugget och att det är en ganska dramatisk läsning. Jag får nu en bättre bild av vad som hände de första dygnen. Skall använda detta för att komplettera min bok.

Då börjar en ny vecka. Jag startar upp med en ändrad medicinering. Atacand och Saluresen tas ut och ersätts med Atacand plus 16 mg. Det är den medicin jag har käkat innan aortadissektionen och den har jag inte haft problem med. Physiotensen tas nu bort, eftersom jag har haft sömnproblem. Och slutligen så kommer jag ta Omeprazolen enbart vid behov. Så två mediciner kan jag ta bort och en kan jag nästan ta bort, dvs använda vid behov. Detta var resultatet av mitt läkarbesök den 26 juli. Alltid roligt att kunna minska antal mediciner. Snart är jag nere på en sida på min medicinlista.

Så det återstår att se hur detta slår.

Så har det hänt igen! Och det kommer att hända otaliga gånger till. Media har inför OS, blåst upp medaljförväntningar på deltagare. Söndagens linjelopp på cykel och damfinal på 100 m fjäril är praktexempel på detta. Media - detta fall SVT - sitter och pratar om att ta guld som om det vore självklart.

Det dom där djävla knickedickerna inte har fattat är att det är ett OS som pågår och då är ingeting givet. Vad är det dom har att vinna på att haussa upp denna guldhysteri? På vad sätt hjälper det utövarna? "Vi anser att Du skall ta guld, men tänk inte på det." Det är ju meddelandet som skickas. Detta smittar ju av sig på alla chipsätande soffpotatisar, som tror att dom är dom bästa idrottarna i världen, för deras hjärnor är ju programmerade att tro på allt vad TV:s sportredaktioner spyr ut sig.

Jag hävdar med en dåres envishet att det finns INGEN, jag säger återigen; INGEN, som kan kräva medalj av en deltagare på en tävling. Den ende som kan ställa detta krav är deltagaren själv. Det enda som vi betraktare, (soffpotatisar, motionärer, journalister eller vad det nu kan vara) kan kräva av en idrottare - oavsett nivå - är att idrottaren skall göra sitt bästa. Och den idrottaren som åker till OS och inte försöker göra sitt bästa, tror jag faktiskt inte existerar.

Så media, soffpotatisar eller vad det nu kan vara: kräv inte mer av andra än vad Ni själva klarar av. Lägg ner den träning, energi och tid för att nå sådana resultat att ni själva får åka till OS, så kan vi få se hur rediga ni är. Klarar ni inte det så håll truten och köp en påse chips till.

Jag min dumme fan, glömde av allt vad stretch hette efter sista intervallen, vilket jag inte slarvat med mellan de föregående. Det fick jag ju lida för. Snacka om att bli stiff.

Hur som helst så blev detta äventyr ett hejdundrande lyft för mig. Det var enorma mentala barriärer som jag rev ner. Jag kan inte i ord beskriva det. Men det var verkligen riktigt betydelsefullt. Det var 2½ månad sedan jag åkte på en aorta dissektion och utan att skryta, så tycker jag verkligen att det är väldigt OK att stavgå 50 km.

Dessutom lärde jag mig på ett ypperligt sätt också hur mina mediciner verkligen funkar och vad som händer när verkan går ur och vad som händer när de verkar.

Väl hemma och efter att ha plockat upp mina prylar, åt jag lite korv stroganoff. Sedan satte jag mig i soffan och kollade lite på TV. Och där tog dagen slut. Jag somnade in stenhårt och på något konstigt sätt vaknade jag upp i sängen. Jag vet inte hur jag kom dit, men jag sov tungt till kl 8 imorse.

Men denna mentala framgång gör att jag kan på allvar börja se fram och planera mot kommande evenemang. Hurra!