Idag fick fira Carinas födelsedag på Östra Sjukhuset. Hon hade bakat tårta och köpt med vetebröd. Siv och Kenth från LEK anslöt, samt även Carinas arbetskamrat Lotta och hennes sambo Anders.Det blev på det hela taget riktigt trevligt. Vi passade på att mycket dämpat sjunga och hurra för Henne. Vi är ju trots allt på ett sjukhus.Carina hade även förbarmat sig över den dåliga sjukhusmaten och tagit med en bit varmrökt lax med hot sås. What a woman!

Idag fyller min älskade Carina år. Tyvärr gör min sjukhusvistelse att jag inte kan gratta Henne på morgonen. En mer enastående Kvinna kan inte hittas! Stort grattis på födelsedagen, älskling!

Snart har jag avverkat 28 dagar. Mitt 4 veckors "jubileum" firades med besök av mina syskon Ann-Sofie och Lennart. Och Carina förstås. Annars är allt som vanligt. Maten näst intill oätbar. Och man försöker förtvivlat hitta ett ställe där man kan sätta en ny nål. Den gamla skulle bytas ut. Tre personer misslyckades, men den fjärde satte nålen på plats.

Normalt tycker jag det inte är så märkvärdigt att ta en nål. Men efter ett kontinuerligt stickande i 28 dagar har jag blivit ganska öm, så nu gäller det att bita ihop när det skall stickas.

Jag vare sig orkar eller har lust att sitta och kolla på fotboll just nu....

Sitter här och kollar på blodtrycksmätare. Jag skall skaffa en som man kan ha på handleden och då vara mer portabel och kunna mäta i olika situationer. Jag har för avsikt att kartlägga rörelser i vardagen och se hur mycket trycket påverkas. Det vill säga, vilken rörelsefrihet jag har. Nu skall jag fanimej inte lämna något åt slumpen.

Om gårdagen var en riktigt bra dag, så var denna dag ganska tråkig. Kände mig ganska loj idag och har bara legat och läst, bortsett från då Carina kom och hälsade på. Det går verkligen upp och ner. Imorgon blir det 4 veckors "jubileum" - hurra! (hoppas Ni hörde ironin.

Om vi nu skippar traumat med sjukhusmaten, så mår jag betydligt bättre. I dag drog man bort CVK:n och man tog även bort telemetrin (hjärtövervakningen). Som så när på en lite nål i vänster arm är jag nu befriad från allt sjukhus-tingel-tangel. Dessutom blev jag flyttad från den stora salen till ett mindre rum och det var betydligt lugnare.

Blodtrycket ligger stabilt och jag känner mig riktigt uppåt för första gången sedan jag kom in. Det känns verkligen som nedräkningen till hemgång har startat.

Idag hade Carina med sig två äggmackor eftersom vi anade att dagens lunch skulle nå ett lågvattenmärke, vilket det också gjorde. Dom var supergoda. Lite senare gick Hon ner till kiosken och köpte glass. Himmelskt vad gott det var! Senare kom Anders Nilsson på besök. Han är instruktör på Sportlife och vi har kämpat ihop under Rosa Dygnet. Dagen till ära hade han med sig en lite svensk flagga som jag förnöjt låg och viftade med. Senare på kvällen kom Carinas arbetskamrat Lotta och hennes kille. Även hon hade med sig glass. Vi hade ett riktigt glassparty.

För en stund sedan har jag också duschat himmelrike.

Det har varit en bra dag för en gångs skull.

Två gånger om dagen måste jag plocka fram min järnvilja. Det är när lunch och middag serveras. Jag kunde aldrig i mitt liv kunna föreställa mig hur man kan misslyckas så kapitalt med att tillverka mat. I flera fall har den bara varit totalt oätbar. Men jag har ändå tvingat i mig några slevar för att få något i magen och låta tarmarna jobba.

Några gånger har jag uppgraderat maten till ätbar.

Gnälligt? Kanske det. Fakta? Ja, absolut. Carina kan intyga då Hon tog ett provsmak en gång.

Idag flyttades jag från intensiven till en eftervårdsavdelning. En sal med fyra bäddar. Och herre djävlar vilket förbannat liv det var där. Jag trodde först att jag skulle dåna. Men det är ju lika för alla här innne så det är bara att bita ihop. Jag ber till högre makter att jag får komma hem snart. Detta var inte kul.