Förutom Carina, så kom även Eva och Nisse på besök, nyss hemkomna från Irland. När vi satt och hde det som trevligast, kom en sjuksköterska in och ville sätta en nål in för morgondagens kontraströntgen. Ingen lätt uppgift, många hade gått bet innan.

Sedan var det inte världens lättaste sak att sticka heller när muntra tillrop från mig och de andra uppblandade med taskiga göteborska ordvitsar haglade i rummet. Hon var riktigt tålmodig. men precis som jag förutsåg, gick hon bet och för första gången så ringde dom upp en sköterska från narkos. Dom skulle tydligen vara grymma på att sticka och hon levde minsann upp till sitt rykte. Det var fixat på ett kick. Jag såg direkt på henne när hon dök upp att det var en som kunde sina grejer. Imponerande. Så nu är jag redo för kontraströntgen imorgon. Hej hå....

Grannarna i sängen bredvid kommer och går. Det senaste tillskottet får en att fundera. En grabb som kommit in med morsan i släptåg. Vid sängen radade han upp 5 st halvliters cola och två snusdosor. När middagen kom, så ville han inte ha. Utan dom tågade ner till matstället mittemot och käkade hamburgare. Cola och hamburgare är det enda han lever på. Detta varieras med korv och mos.

Jag har full förståelse varför denna unga man hamnar på en hjärtklinik. Han kan inte vara så gammal, men hälsomässigt körd i botten. Man börjar verkligen fundera.

Jag skall nog få tiden att gå. Min underbara blivande hustru bar upp datorn åt mig igår och jag har en hel del att göra på den. Nu har jag hämtat mig från gårdagens käftsmäll och ställt in mig på en vecka till på hospitalet. Vad har jag för val egentligen? Det senaste budet är att göra en datortomografi på fredag. Därefter permission över helgen för att återvända på måndag för ett utskrivningssamtal.

Om nu detta håller återstår ju att se. Jag är ganska luttrad nu på den punkten. Annars mår jag bra och blodtrycket ligger där det ska. Men jag blir väldigt snabbt trött. Lungblåsorna har inte haft den bästa tillvaron på grund av mitt långa sängliggande och att jag har haft lite vätska i lungorna också.

Så just nu är datorn min bästa vän här uppe.

Vid ronden idag sa dom att jag skall vara kvar även denna vecka. Kanske permission över helgen och tillbaka på måndag för utskrivningssamtal. Uppriktigt sagt så tog detta lite styggt på det mentala. Det är ett högt pris man får betala för denna åkomma.

Idag är det exakt en månad sedan jag stapplade in på akuten. Det har varit en fasansfull månad och jag kommer göra allt för att förtränga den. Det pratas bland personalen att jag skall få åka hem idag. Det återstår att se. Jag tror själv på det när jag går ut genom entrén.

När Carina var här idag, då tog jag ut Henne på ett varv på min 15 minuters bana. Väl tillbaka igen stötte vi på ett par ur personalen. Då flög fan i mig och jag tog en chans. Jag frågade om det var OK att åka ner till cafeterian vid entrén, eftersom jag inte hade övervak för hjärtat inkopplad. Och se! Det fick jag! Vi tog hissen ner och botaniserade i shopen. Jag köpte en tidning. Sedan gick vi ut i friska luften en sväng. Så djävla underbart! Dagens andra påfyllning i det mentala förrådet. Den behövde jag verkligen.

Idag klockan 10 prick, startade jag mitt egna tidslopp som gick runt avdelningen, där jag ligger på Östra sjukhuset. Jag har stegat upp och kommit fram till att den är ca 160 m. Nu skulle jag gå denna under exakt 15 minuter.Jag ångade inte på, utan gick som vanligt, som jag brukar här. Jag hann gå 6 varv plus ytterligare ca 60 m. Totalt blev det 1020 m.Direkt efteråt mätte jag blodtrycket, som låg perfekt. Inget märkvärdigt för en vanlig dödlig, men för mig var det ett jättelyft för mitt psyke. Nu tog jag det första steget i en lång och mödosam resa tillbaka. Nu är jag barnsligt nöjd.

Idag har jag stegat upp en 160 lång bana runt avdelningen där jag ligger och laddar inför min lilla uppiggande "tävling" i morgon. Det skall bli ett tidslopp - Östra sjukhusets 15 minuters. Jag skall se hur många varv jag kan gå under den tiden. Det känns som ett litet första steg på den långa vägen tillbaka och skall bli ett litet mentalt lyft också. Jag måste ju börja någonstans. He he...