Sitter just nu och letar information på nätet om Aortadissektion och det finns en hel del matnyttigt att läsa. Sakta börjar en fälttågsplan ta form för den långa resa tillbaka till ultralöpningen och möjligheterna att trots bakslaget nu, kunna hålla drömmen vid liv om att få komma till Badwater.

Den striden tänker jag ta, men det kräver också eftertanke och planering. På något sätt skall jag fixa det.

Rastlösheten kommer och går. Igår kväll var jag rastlös igen, men idag känns det bättre. Vädret har ju också blivit mer och mer tilltalande. Kanske kan man få sig en middagslur i hammocken idag. Ett litet scenario jag tänkte mycket på när jag var på sjukhuset.

Det har varit en liten seg dag idag. Nu börjar kalleserna och remisserna droppa in. Första kontrollen skall bli på kärlkirurgin på Sahlgrenska, på måndag. Jag skall bli kallad att köra ett 24 timmarsblodtryck också. Så det känns ändå bra att man ligger under luppen.

Även idag var jag ute ett varv på ultraintervallsbanan. Det är ett måste för att inte dega ihop totalt. Att jag skall vara sjuksriven en lång tid fframöver. Ja! OK då, men bara för det behöver jag inte låtsas att jag är ett långvårdsfall. Att få röra på sig en knapp halvtimma om dagen är mitt sätt att hålla modet uppe. Det kommer nog att bli min viktigaste halvtimma under dagen framöver.

Lite märkligt detta. Att man skall behöva att få nya rutiner på plats. Jag inser att det inte är så lätt och att det kommer att behövas tid för det här. jag skall ge mig in i en tillvaro utan träning. Det är en riktig djävla omställning, det. Funderade mycket på detta under sjukhusvistelsen, men det blev ändå inte riktigt som jag hade tänkt mig.

För en stund sedan var jag ute på vad man skulle kunna säga vara ett embryo till träningspass. Jag gick ett varv på ultraintervallbanan. Ganska exakt 2 km. Det var inget snabbtempo utan vanlig lugn och sansad gång. Jag klockade in mig på 29:02.

För att ha riktig koll mätte jag blodtryck innan och efter passet och det hölls sig på korrekta nivåer. Det känns ju skönt att man kan i alla fall tar en promenix utan att blodtryck har iväg.

Knappt 2 dagar har hunnit gå sedan jag kom hem från sjukhuset, när en känsla av rastlöshet överföll mig på sena eftermiddagen. Denna rastlöshet satt i hela kvällen och det blev faktiskt till och med lite svårt att somna. Men igår när jag kröp till sängs, så for en massa tankar genom skallen kors och tvär och plötsligt gjorde jag insikten. Min rastlöshet är helt enkelt löparabstinens. Att inte få snöra på sig skorna och ge sig ut på en behaglig 13 km-runda.

Den kanske kommer sent och jag var nog inte beredd på det. På sjukhuset var det ju liksom solklart att jag inte kunde ge mig ut och springa. Väl hemma så lurde jag mig själv att tro ett tag att allt var som vanligt, vilket det ju faktiskt inte är. Så abstinensen gjorde också ett sjukuppehåll, för att återkomma.

Nu när jag vet vad det är, är det bara att bearbeta detta. Kanske genom att sätta upp långsiktiga mål. Men jag får nog ta denna sväng en gång till. Jobbigt? Ja, förvisso, men inte lika jobbigt som min sjukhusvistelse. Detta är trots allt hanterbart.

En synnerligen loj söndag är snart till ända. Jag känner mig lite frustrerad och har inte riktigt kläm på hur jag skall disponera tiden. Jag och Carina vandrade bort till Allum idag för att kolla på ringar. Det finns mycket snyggt på den fronten. Det var himla skönt att få komma ut lite och röra på spelet.

På hemvägen passerade vi Medstop och jag försvann in där för att köpa en doseringsask till alla mina piller och det är en hel del. Det är så många att man nästa får en mättnadskänsla när man svalt allt. Så i eftermidags satt jag och fyllde upp facken med det jag hade. Tidskrävande - ja.