Nu är det mycket som talar för att jag får komma hem imorgon. Då skulle jag vilja en pizza med extra mycket jalapeno och en Carlsberg. Men det absolut första jag gör är att raka bort 35 dagars skägg och be Carina klippa mig. Just nu ser jag ut som en Robinsondeltagare.

Nu är jag inne på dag 34 på sjukhuset. Men mycket talar för hemgång imorgon. Sannolikheten bedömer jag till 75-80%. I så fall blir det min sista natt här i kväll.

En stor lättnad var det när man flyttade ut min granne till ett enskilt rum igår. Aldrig någonsin har jag hört en sådan gnällig och otrevlig person. Kallade personalen för subba, hagga och hotade till och med en med stryk. Då satte sjuksöterskan ner foten och förklarade att man inte tolererade någon form av hot. Att sedan efter en sådan incident fortsätta vara proffsig och ge vård med empati gjorde djupt intryck på mig. Jag är djupt imponerad av deras proffsiga uppträdande och vänliga bemötande, trots alla okväden som for ur munnen på den pajasen. För det var en sketunge på 22 år som aldrig fått lära sig att veta hut. Jag hade flera gånger lust att gå bort och slå något hårt i huvudet på den fan.

Så när dom rullade bort honom vid åttatiden igår var det en befrielse. hela dagen hade jag hört hans klagomål. Men friden varade inte länge. Vid halv två tiden i natt rullade man in en ny patient. Så där gick den nattsömnen. Men så är det på sjukhus. Den som trodde att man skulle få vila på ett sjukhus, misstar sig grundligt.

Nu verkar det som att om att man är inne på att skriva ut mig helt på fredag om kärlkirurgerna är nöjda med vad dom ser på datortomografin. Jag kan ju inte direkt påstå att jag är missnöjd med det beslutet.

Anders Nilsson tittade in på ett kort besök, då han ändå var här på en kontroll. Ett synnerligen trevligt avbräck i sjukhusvardagen...

Det har varit si och så med sömnen i natt, så jag känner mig inte riktigt på hugget idag. Kl 8 var jag nere på röntgen och gjorde en ny datortomografi. Denna händelse är den egentliga orsaken till att jag fick stanna kvar en vecka. Nu skall kärlkirurgerna granska bilderna och värpa fram ett utlåtande.

Det är kanske detta som gör att jag känner mig lite mer otåligt än vanligt denna dag, vad vet jag. Nu är jag inne på min 33:e dag. jag mår bra och det börjar kännas som lite overkill att jag häckar här.

Förutom Carina, så kom även Eva och Nisse på besök, nyss hemkomna från Irland. När vi satt och hde det som trevligast, kom en sjuksköterska in och ville sätta en nål in för morgondagens kontraströntgen. Ingen lätt uppgift, många hade gått bet innan.

Sedan var det inte världens lättaste sak att sticka heller när muntra tillrop från mig och de andra uppblandade med taskiga göteborska ordvitsar haglade i rummet. Hon var riktigt tålmodig. men precis som jag förutsåg, gick hon bet och för första gången så ringde dom upp en sköterska från narkos. Dom skulle tydligen vara grymma på att sticka och hon levde minsann upp till sitt rykte. Det var fixat på ett kick. Jag såg direkt på henne när hon dök upp att det var en som kunde sina grejer. Imponerande. Så nu är jag redo för kontraströntgen imorgon. Hej hå....

Grannarna i sängen bredvid kommer och går. Det senaste tillskottet får en att fundera. En grabb som kommit in med morsan i släptåg. Vid sängen radade han upp 5 st halvliters cola och två snusdosor. När middagen kom, så ville han inte ha. Utan dom tågade ner till matstället mittemot och käkade hamburgare. Cola och hamburgare är det enda han lever på. Detta varieras med korv och mos.

Jag har full förståelse varför denna unga man hamnar på en hjärtklinik. Han kan inte vara så gammal, men hälsomässigt körd i botten. Man börjar verkligen fundera.

Jag skall nog få tiden att gå. Min underbara blivande hustru bar upp datorn åt mig igår och jag har en hel del att göra på den. Nu har jag hämtat mig från gårdagens käftsmäll och ställt in mig på en vecka till på hospitalet. Vad har jag för val egentligen? Det senaste budet är att göra en datortomografi på fredag. Därefter permission över helgen för att återvända på måndag för ett utskrivningssamtal.

Om nu detta håller återstår ju att se. Jag är ganska luttrad nu på den punkten. Annars mår jag bra och blodtrycket ligger där det ska. Men jag blir väldigt snabbt trött. Lungblåsorna har inte haft den bästa tillvaron på grund av mitt långa sängliggande och att jag har haft lite vätska i lungorna också.

Så just nu är datorn min bästa vän här uppe.

Vid ronden idag sa dom att jag skall vara kvar även denna vecka. Kanske permission över helgen och tillbaka på måndag för utskrivningssamtal. Uppriktigt sagt så tog detta lite styggt på det mentala. Det är ett högt pris man får betala för denna åkomma.