När jag varit inne på hypertonimottagningen och fått min blodtrycksmanschett monterad, återvände jag till parkeringen för att ta bilen hem. När jag kom fram upptäckte jag att bilen inte var där. Den var borta! Då kände jag hur blodtrycket steg och en känsla av panik, uppgivenhet och raseri vällde fram.

Men efter ett par minute kom jag på att jag stod på den bortre inchekningsparkeringen. Jag hade ju ställt bilen på den främre parkeringen. Men jag gick ändå till denna parkeringsplats eftersom det var där jag hade parkerat bilen när jag åkte upp till akuten den 11 maj. Och nu gick lämnade jag sjukhuset och hjärnan spelade mig ett spratt och tog mig till det ställe jag parkerade då (den 11 maj).

Inte nog med att jag sov skitkasst idag. Jag var dessutom tvungen att kliva upp tidigt för att vara på Östra och montera ett 24 timmarsblodtryck. Det var lite si och så med utrustningen och jag tyckte nog att dom borde kolla utrustningen. I helvete heller!

Mycket riktigt jag studerade några mätningar på förmiddagen och kunde konstatera att det inte funkade. Varför i helveten kan man inte lyssna på folk!? Det var bara att åka upp igen och få det utbytt. Så onödigt!

Sitter fortfarande här och är klarvaken. Jag kan inte få en blund, tankar far genom skallen och jag kan inte koppla av. Jag tror ta mig fan jag sitter här och känner mig speedad. Nå, tur att jag inte skall till något jobb imorgon eller rättare sagt senare idag. Bara en kort sväng till Östra och montera en blodtrycksmätare jag skall ha i 24 timmar.

Va!? Ett simpass? Jajjemännsan! Jag och Carina tillbringade en fin sommarkväll med Lotta och Anders uppe vid Kåsjön. Naturligtvis blev det ett dopp, som ganska raskt utvecklade sig till ett simpass. Första gången jag var i blev det drygt 200 m. Andra gången jag doppade mig blev det ytterligare 200 m. Det var riktigt skönt i vattnet och inte kallt. Jag simmade en lugn och fin crawl utan att ta i. Det kändes riktigt, riktigt skönt och det kändes inte ansträmgande heller, med tanke på puls etc. Inte märkvärdigare om jag skulle gått samma sträcka.

Jag insåg då att simning skulle kanske vara en bra alternativ träning för mig, som inte belastar kroppen så myvket. Det tål att tänka på.

Jag har varit ute på mitt dagliga gångpass. Denna gång bestämde jag mig för att testa lite gränser och gick på de två kilometrarna så fort jag kunde. Kanske inte riktigt extrem toppfart. Det fanns väl långt därinne en liten växel till. Men det gick fort nog ändå. Puls hade jag också. Det är intressant att se hur kroppen svarar på en sådan här extra tempoökning. Jag gick 2,2 km på 21:34, vilket motsvarar ett kilometertempo 09:48. Närmare löpning än så här kommer jag för tillfället inte.

Det var skönt att få göra denna avstämning, men jag tänker inte rusa iväg buren på något glädjerus. Jag gläds, men det är disciplinerat. Imorgon går jag i lugnare tempo igen. Men då och då skall jag göra sådana här avstämningar. Dessutom vill jag se om det kommer reaktioner senare under dagen. Just nu känns det bra.

En riktig sovmorgon idag som i gamla tider. Ett tecken på att kroppen börjar ta åt sig vilan, snacka om att det tar tid.. Så fort jag skrivit färdigt detta inlägg, skall jag över till Apoteket och beställa medicin. Det är idag sista dagen på mitt högkostnadsskydd. Det vill jag utnyttja. Har man detta skydd, så skall et utnyttjas, inte tal om något annat.

Igår var jag nere och lånade ett lass ljudböcker på biblioteket. Tyvärr hittade jag inte allt på MP3-skivor utan fick låna ljudböckerna i vanligt CD-format. Bland annat Ernst Brunners ljudbok om Karl XII. Naturligtvis fanns inte den på MP3 utan endast på CD-skivor - 32 st!! Så nu är det ett ett jäkla rippande av CD-skivor. Jag har dessutom en bok som handlar om Ludvig XIV fast den är bara på 8 CD. Så just nu går Windows mediaplayer varm. Jag hade en bärbar CD-spelare men den vete sjuttsingen vart den har tagit vägen.

Håller på att skriva ner min egen berättelse om min aorta dissektion. Vad som hände, hur jag upplever det och hur jag känner. Det känns viktigt för mig att få gå igenom förloppet och bearbeta det. Med andra ord lite terapi för min själ och ett sätt för mig att skingra alla tankar och funderingar som far genom skallen. Det lär ju bli en ganska lång berättelse. Jag får se hur det landar.

Jag oroar mig lite för min framtida löparkarriär om jag skall vara uppriktig.