Då börjar en ny vecka. Jag startar upp med en ändrad medicinering. Atacand och Saluresen tas ut och ersätts med Atacand plus 16 mg. Det är den medicin jag har käkat innan aortadissektionen och den har jag inte haft problem med. Physiotensen tas nu bort, eftersom jag har haft sömnproblem. Och slutligen så kommer jag ta Omeprazolen enbart vid behov. Så två mediciner kan jag ta bort och en kan jag nästan ta bort, dvs använda vid behov. Detta var resultatet av mitt läkarbesök den 26 juli. Alltid roligt att kunna minska antal mediciner. Snart är jag nere på en sida på min medicinlista.

Så det återstår att se hur detta slår.

Så har det hänt igen! Och det kommer att hända otaliga gånger till. Media har inför OS, blåst upp medaljförväntningar på deltagare. Söndagens linjelopp på cykel och damfinal på 100 m fjäril är praktexempel på detta. Media - detta fall SVT - sitter och pratar om att ta guld som om det vore självklart.

Det dom där djävla knickedickerna inte har fattat är att det är ett OS som pågår och då är ingeting givet. Vad är det dom har att vinna på att haussa upp denna guldhysteri? På vad sätt hjälper det utövarna? "Vi anser att Du skall ta guld, men tänk inte på det." Det är ju meddelandet som skickas. Detta smittar ju av sig på alla chipsätande soffpotatisar, som tror att dom är dom bästa idrottarna i världen, för deras hjärnor är ju programmerade att tro på allt vad TV:s sportredaktioner spyr ut sig.

Jag hävdar med en dåres envishet att det finns INGEN, jag säger återigen; INGEN, som kan kräva medalj av en deltagare på en tävling. Den ende som kan ställa detta krav är deltagaren själv. Det enda som vi betraktare, (soffpotatisar, motionärer, journalister eller vad det nu kan vara) kan kräva av en idrottare - oavsett nivå - är att idrottaren skall göra sitt bästa. Och den idrottaren som åker till OS och inte försöker göra sitt bästa, tror jag faktiskt inte existerar.

Så media, soffpotatisar eller vad det nu kan vara: kräv inte mer av andra än vad Ni själva klarar av. Lägg ner den träning, energi och tid för att nå sådana resultat att ni själva får åka till OS, så kan vi få se hur rediga ni är. Klarar ni inte det så håll truten och köp en påse chips till.

Jag min dumme fan, glömde av allt vad stretch hette efter sista intervallen, vilket jag inte slarvat med mellan de föregående. Det fick jag ju lida för. Snacka om att bli stiff.

Hur som helst så blev detta äventyr ett hejdundrande lyft för mig. Det var enorma mentala barriärer som jag rev ner. Jag kan inte i ord beskriva det. Men det var verkligen riktigt betydelsefullt. Det var 2½ månad sedan jag åkte på en aorta dissektion och utan att skryta, så tycker jag verkligen att det är väldigt OK att stavgå 50 km.

Dessutom lärde jag mig på ett ypperligt sätt också hur mina mediciner verkligen funkar och vad som händer när verkan går ur och vad som händer när de verkar.

Väl hemma och efter att ha plockat upp mina prylar, åt jag lite korv stroganoff. Sedan satte jag mig i soffan och kollade lite på TV. Och där tog dagen slut. Jag somnade in stenhårt och på något konstigt sätt vaknade jag upp i sängen. Jag vet inte hur jag kom dit, men jag sov tungt till kl 8 imorse.

Men denna mentala framgång gör att jag kan på allvar börja se fram och planera mot kommande evenemang. Hurra!

Jag var innan denna intervall inte så säker på om jag skulle ge mig ut på den. Men känslan att få smaka lite av "bonus-tårtan" gjorde att jag föll för frestelsen. Blodtrycket låg fortfarande bra. Nu regnade det ute och jag drog på mig regnkläder och drog ut på banan. Carina hade tjuvstartat och var redan i full gång därute. Nu vräkte regnet verkligen ner, men det var inga som helst problem för mig när jag hade ett riktigt regnställ på. Jag kunde höra hur regnet slog mot huva på regnajacka, trots musiken i öronen och jag myste. Inuti detta skall var jag torr.

Det var fortfarande inga problem under första hälften. Jag betade av varv efter varv. Strax efter halvägs, kom en väldigt skum och kraftig trötthetskänsla som jag att jag tappade fart rakt av. Benen värkte och det kändes som om det inte fanns energi alls i dessa. Lika plötsligt som denna känsla kom, lika plötsligt försvann den. Detta satt i ett väldigt kort ögonblick. Detta var något nytt. Sedan kände jag hur det började bulta uppe i skallen. Detta bultande övergick snart i en lättare huvudvärk, som höll i sig ganska länge. Men trötthetsanfallen kom tillbaka flera gånger och tätare blev det mellan dem. Utan att vara expert på området, så misstänker jag att det var betablockeraren som började kicka in på allvar. För samtidigt som detta kom, steg pulsen helt plötsigt. Från att ha legat stabilt mellan 95 och 100, åkte den upp ganska snabbt i 110. Det verkade som kroppen började ropa efter mer att förbränna, samtidigt som betablockeraren höll emot.

Det hela blev värre och värre. Dessutom ville inte den pulserande huvudvärken avta. Den tilltog inte heller. Men det var en otäck känsla. Efter drygt tre kilometer insåg jag att det får nog faktiskt räcka för denna gång. Jag hade uppnått mitt mål, endorfinkickarna had stått på kö och jag mådde mentalt som en prins. Sist men inte minst, jag var inne på mitt bonusvarv.

Men med min sjukdomshistorik så lyssnade jag extra mycket denna gång på de signaler kroppen skickade ut. När vi var inne på det tredje sista varvet, sa jag till Carina att när jag går i mål på den femte intervallen, dvs om 2½ varv, så stannar jag för denna gång.

Så blev det. Efter lite eftersnack och lätt mat, så packade jag ihop prylarna och började hemfärden. Dock utan att vara missnöjd, tvärtom.

Den tredje intervallen hade varit lite i segaste laget. Kanske berodde det på att jag inte fick vilat där. Annars hade jag lyckats få ihop i alla fall 10-15 lätt sömn. När jag gick ut på fjärde intervallen, så var det med viss glädje. Jag skulle nu uppnå mitt mål och det med råge. Det var fortfarande lite regn av och till, så jag hade med mig en regnjacka ut, just in case.

Det var fortfarande ganska pigga ben, men den stora skillnaden jämfört med att springa, var att det kändes mycket mer i vaderna. Dom började bli ganska stel, trots stretching och trots att jag smort in vaderna med lite liniment. Nu var det i alla fall dagsljus, sådant gör att det känns mycket bättre även om himlen inte var klarblå.

Jag knatade på och tog varje del av varvet, sedan varv och allt upprepade sig 25 gånger. Gissa vad mycket man hinner tänka på denna tid. I slutet av intervallen började jag även få problem med höftböjaren, den var tydligen inte lika förtjust i ultraintervaller som jag är.

Jag hade knappt hunnit komma in i klubbhuset efter fjärde intervallen förrän Carina uppenbara de sig. Hon skulle själv köra av några kilometrar och hade anslutit sig till gänget. Blodtrycket låg fortfarande bra och det kändes allmänt bra efter lite stretch och ätande.

Mitt problem denna gång var att jag fick väldigt lite tid mellan intervallerna eftersom jag var tvumgen att lägga så mycket mer tid i och med att jag gick. Det gjorde att jag måste vara ruggigt effektiv och utnyttja vare minut på bästa sätt, innan det var dags att ge sig ut igen. Kändes lite lätt stressigt, ja.

Det var lite kyligare än vad jag trodde då jag skulle ut på andra intervallen, så jag förstärkte med en långärmad Crafttröja och det visade sig ganska lagom. Jag inser att det är betydligt enklare att springa 25 varv på en 400 metersbana, än att gå med stavar. Därför delade jag in varvet i 4 etapper. Första kurvan, raksträcka, andra kurva och sedan rakan in till mål. Det gjorde det hela enklare. En mycket god hjälp var också musiken från mina MP3-lurar. Det var förvånsvärt många låtar som passade för rask gång. Jag körde av ena varvet efter det andra och knatade på. Jag såg egentligen inga problem, bara möjligheter

Vädret var OK också. I slutet på andra intervallen kunde jag märka att pulsen började öka, vilket indikerade att betablockeraren jag hade i mig börja släppa sin verkan. Mellan andra och tredje intervallen, så tog jag mina morgonmediciner. Före och efter varje intervall, mätte jag också blodtrycket för att hålla koll. Det var jag noga med och allting var OK. Medicinen tog jag direkt efter jag kom in från andra intervallen.

När jag startade tredje intervallen, kunde jag snabbt märka att medicinerna hade kickat in. Blodtrycket låg extremt bra och pulsen hölls ig verkligen på en klart lägre nivå än vad den gjorde i slutet på andra intervallen. Under denna intervall, som lika händelserik eller händelselös som förra intervallen, blev det dock lite variation. Under de sista 45 minutrarna dök det upp ett litet regn. Inte så vidare värst, men ändå såpass mycket att jag i slutet fick dra på mig en regnjacka. Jag höll genom dessa intervaller att ganska OK tempo. Sluttiderna låg mellan 1:48 och 1:56. Jag hade i förväg kalkylerat med ca 2 timmar per intervall.

Gårdagens ultraintervaller blev som vanlitg jobbig, men samtidigt är det roligt. Målet var fyra stycken,varav en på fulldistans (10 km). För omväxlings skull hade jag begivit mig iväg till Stenkullens Idrottsplats och anslutit till ett gäng som höll på där. Detta av flera orsaker. Dels skulle jag inte gå i natten ensam, utan ha folk där, dels för att det var en helt plan 400 m och dels för att jag ville komma ut och träffa lite löparfolk igen. För mig var denna upplaga av ultraintervaller mer av mental betydelse än av fysisk betydelse.

Så fick jag äntligen gjort min ultraintervall. Den gjordes på Stenkullens IP. Det blev 25 varv stavgång och det kändes skitbra. Jag mätte blodtryck efteråt och det låg perfekt. Nu börjar jag känna att mtt människovärde börjar återvända.