Som vanligt startades dagen med simning och denna morgon var det ovanligt grov sjö. Jag for som en vante i en del vågor. Men nu började jag att lära mig att simma i dessa vågor. Frukosten kändes grymt bra efter det uppvaknandet. Resten av dagen blev den stora slappardagen. I solstolen och stundtals inomhus för att inte bränna sönder oss. Både jag och Carina var fast i våra böcker. Men på eftermiddagen började jag känna mig krasslig med huvudvärk och illamående, så vårt planerade löppass ställde vi in. Jag kände mig inte allas OK. Troligtvis hade jag legat för länge i solen. På kvällen blev jag så pass OK att vi kunde ta en längre kvällpromenad. Jag såg en rolig t-shirt med trycket: ”Gran Canaria Triathlon – Eating, Drinking, Fucking”. Jag köpte hem den till Robert, handlade även två andra t-shirtar till Mikael och Niklas.

En liten snöplig avslutning på dagen. Men det är ju inte så mycket att göra åt.

Startade dagen med ett tufft simpass och sedan frukost som vanligt. En timma senare startade jag och Carina ett långpass. Färden skulle gå till fyren på Mas Palomas ungefär 9 km bort och tillbaka. Vi inledde med gå-löp och övergick sedan till intensivt powerwalkande och det var tillräckligt jobbigt i all lös sand. Denna gång kändes det i benen. Vi följde havet hela vägen dit, från San Augustin, via playa Ingles och vidare till Mas Palomas. När vi kom fram till fyren visade min Garmin 8,55 km och det kändes i benen. Dessutom hade det börja blåsa upp ganska ordentligt. Det blåste minst kuling och vinden tilltog. Lite jobbigt med sand som yrde om oss. Jag var tacksam att jag tagit med mig vattenryggan. På vägen ut såg jag en snubbe som stod vid vattenlinjen med skidbrillor och tittade upp mot skyn. Ganska praktiskt med yrande sand, men det såg rätt komiskt ut. Vidare såg jag två personer klädda i vinterkläder och anoraker med uppfällda huvor streta mot vinden uppför en sanddyn. Det såg ut om dom varit på en polarexpedition och hamnat lite fel. Men det som fick mig att garva, var att upp på sanddynen stod två nudister och kollade in dom. Vilken kontrast. Vi beslutade att gå genom ökenområdet på hemvägen, trots blåsten. Det blev ett pulsande i sanden och det var ganska jobbigt att gå upp för sanddynerna. Jag började inse vilken utmaning marathon des Sables skulle vara. Det blev en hel del sick sackande efter som inte kunde gå rakt på. Det kändes rejält i benen av att gå i detta lilla ökenområde. Här kan man banne mig snacka om ett ökenpass. Det var ganska strapatsrikt med andra ord och speciellt i denna blåst. När vi hade kommit ut ur ökenområdet. Stannade vi till på en servering vid Playa Ingles och tog var sin baguette och Cola. Den sistnämnda var välbehövlig, jag hade bara vatten i vattenryggan. Sedan fortsatte vi så snabbt vi kunde tillbaka till bungalowen. Färden ut hade tagit 1 tim 45 min (8,55 km). Hemfärden på 8,69 km tog 2 tim 25 min och då är inte matstoppet i playa Ingles medräknat. Totalt tog detta 4 tim 10 minute minus matstopp.

När vi kom tillbaka tömde vi skorna på snad, bytte om till badkläder och körde ett svalkande simpass i höga vågor. Carina hade fått en rejäl blåsa på höger stortå och jag hade också fått en blåsa på insidan av en mellantå på höger fot. Men vi var mycket nöjda med dagens övningar. Efter badet blev det återhämtning i solstolen med min CD-bok. På kvällen blev det en lugn kvällspromenad, där vi stannade till vid ett internetcafé med gamla windows 98 datorer. Vi surfade en halvtimma och spanade in läget hemma i Kalland. Inga problem att somna den kvällen.

Bilderna under:

Jag springer på Playa Ingles.

Syns dåligt. Med de två med anorka på sig (blått och rött) på väg mot sanddynerna med de två nudisterna.

Snubben med skidbrillorna i vitt.

Jag framför fyren vid Mas Palomas.

Mas Palomas öken.

Två "ökenbilder" på mig :-)

Jag vaknade först vid halv tiotiden och startade dagen med ett simpass i havet. Därefter frukost på verandan. Det var lite kyligt på förmiddagen ca 17 grader, men det var desto varmare i vattnet. Vi powerwalkade runt om i San Augustin i ett rätt högt tempo och det kändes eftersom det inte är särskilt flackt där. Men vi blev i alla fall bekanta med omgivningarna. Efter det så handlade vi mer mat inför veckan. Jag hade ett eget litet styrketräningspass, när jag kånkade hem alla vattenflaskor vi köpte. Man kan ju inte dricka vattenledningsvattnet där nere.

Efter shoppingen tog vi ett simpass i havet. Det gick mycket höga vågor denna dag. Över metern höga. Jag är en försiktig general och beslutade mig för att konsekvent simma utmed strandlinjen och inte längre ut än att jag hade vattnet max upp till magen om jag stod upp. Det var ganska bra underströmmar där. Men det var en prövning att simma i dessa vågor. Det hände flera gånger att en våg slog över mig när jag simmade. En fantastiskt bra simträning. Jag hade hela tiden misslyckandet i Kalmar i huvudet. Där höga dyningar och många kallsupar fick mig att kasta in handduken. Här skall tränas simning.

Efter simningen blev det ett underbart läckert pass i solstolen. Nu gällde det att färga huden lite. Störtskönt. Låg där och lyssnade på min CD-bok – Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson. Den är ju bara såååå spännande. Det är svårt att sluta lyssna. Även denna kväll åt vi ute – på Peppes Bodega. Fast den maten var ingen höjdare. Frysmat som värms i mikron.

Bilderna under visar hur det ser ut. På den nedersta bilden är vår bungalow inringat med rött. 

Upp i svinottan. Taxin hämtade oss 05:00 i ösregn och några ynka plusgrader. En bra dag att fly landet. Incheckning och security på Landvetter gick smidigt och vi blev klara innan den stora charterpöbeln kom dit. Skönt! Vi åt en svindyr frukost i cafeterian i Taxfree zonen. Dom giriga djävlarna tog även 3 spänn för en påtår. Var det extra antiterrorist kostnad? Planet som skulle ta oss ner till San Augustin på Gran Canaria var en Boeing 737 – stööön! Den värsta sardinburken av dom alla.

Jag lade märke till en sak. Normalt sett så betraktar jag mig som en tjockis, vilket också borde vara fallet när mitt BMI är 32. Men när jag såg mina medpassagerare blev jag fullständigt övertygad att detta plan kommer aldrig kunna lätta från marken. Garanterat över hälften var ju ännu tjockare än mig!! Dessutom underblåste en stor del av denna grupp myten om att feta personer är korkade. Jag insåg att det var bara att bita ihop. Priset tog ju alla som i tid och otid skulle belamra toaletten. Jag trodde att jag hade taskig resår i min blåsa, men här vart jag slagen med hästlängder. Jag och Carina satt på rad 29, vid vardera sidan om gången och fick uppleva denna toalettkö. Priset var när en grymt stor madam, som dessutom var havande, kom gående upp mot mig. Naturligtvis fick hon ett möte i gången och var någonstans skedde detta möte då? Jo, just det. I jämnhöjd med mig och Carina. För att släppa fram denna stackars människa, som inte heller var så liten, skulle hon vända sig med sidan åt sin mötande. Resultatet av detta var att hon körde upp hela sin magen rätt i min nuna, eftersom jag sade något och tittade på Carina. Min första tanke var att inte råka i panik och skrika. Troligtvis hade väl inget hört mig skrika. Precis som i filmen Alien – I rymden kan ingen höra Dig skrika. Dessutom torde väl fostret senare födas gravt hörselskadad på kuppen. Det kändes som en evighet, men jag kände kulmen av mötet eftersom denna ofantliga mage trycktes ännu hårdare mot mig. Sekunden senare lättade trycket och jag fick åter luft. Det var en pärs.

Vi blev serverade mat, som vi hade förbeställt. Thailändsk kyckling med ris. Den var faktiskt ganska god. Det hela sköljdes ner med en öl. Att lyssna på CD-bok funkade inte. Bruset från planet dränkte mer eller mindre ljudet i hörlurarna och man fick sitta och trycka dessa mot öronen med påföljd att man såg ut som ett mentaltfall som skulle krevera i vilken sekund som helst.

Hur som helst landade vi till slut. Men det tog en timma innan transferbussen åkte iväg mot San Augustin. Bussresan tog drygt 25 min. Vid första anhalten i San Augustin – Rocas Rojas – klev vi av. Därefter hade vi ca 300 – 400 m att gå innan vi kom fram till slutdestinationen. Det var faktiskt ganska skönt att få gå den biten. Vädret var molnigt med lite vind. 21 grader. Helt OK! Efter en snabb shopping runda i närmaste supermarket där vi inhandlade första lasset med mat, blev det naturligtvis ett dopp i Atlanten. 35 m till stranden och lite drygt 130 m till vattnet vid ebb. Denna kväll åt vi ute. Vi orkade inte ställa oss att laga mat. Vid 21 tiden somnade vi - vråltrötta. Det var bara lights out. Den första dagen i vårt nya Shangri-la var till ända.

Min första lediga dag gick i slapphetens och hårträningens tecken. Jag och Carina var ute en sväng på Hindås, efter det åkte vi till Stenkullen och tvättade Hennes bil. Denvar grymt skitig!

På kvällen var jag och Carina på LSC. Hon körde Body Balance och jag körde en halvtimma på löpband, en halvtimma styrke träning och en halvtimma i roddmaskinen. Sedan körde vi ett en timmas spinningpass tillsammans. Så idag har det bränts fett minssan. Mycket nöjd med dagen. 

Idag gick jag till jobbet (trött som fan) med ett stort leende på läpparna och sedan hade jag ett ännu större leende på läpparna när jag åkte hem. Nu är jag ledig i nästan 2 veckor  :-)

Denna ledighet skall vara garanterat jobbfri. Syftet är att när jag kommer tillbaka skall jag vara så "resettad" att jag inte kommer att känna igen mina kollegor. Denna ledighet har jag och Carina väntat på länge och vi har verkligen levt för att denna dag skall komma. Nu skall vi njuta, träna och mellan varven bara slappa. Ikväll syndade vi med lite skräpmat, fast det kunde vi unna oss utan problem. Dock skall det inte bli en vana under vår ledighet. Temat för vår ledighet kommer att vara "Förträng jobbet" och träning. Med tonvikten på det sistnämnda så klart.

Idag var jag och Carina på premiären av Alpspinning på LSC - Lerums Sport Centrum. Vi fick med hjälp av storbild trampa den långa vägen uppför till Alp d*Huez. Ett grymt tufft 90 minuterspass som avslutades med en stigning på 30 minuter. Passet var inte bara jobbigt, utan det blev även upplevlese. Att titta på hur kameran följde serpentinvägarna uppåt gjorde att man faktiskt nästan blev lite yr i bollen. Hade jag inte hållt i styret, skulle jag med all sannolikhet trillat av cykeln.

En mycket häftig spinningupplevelse med bra synkad musik. Dett skall bli min nya söndagstaradition. Både jag och Carina sitter här hemma nu och är ganska sega. Imorgon har jag en arbetsdag kvar, sedan skall jag vara ledig i två veckor. Så djävla gôtt... 

Jag har från årskiftet börjat ta tag i min vikt på allvar. Från början av november till nyår hade jag gått upp 10 kilo. Detta har varit en mycket stressig period, framför allt på jobbet. Det har medfört att min träning har blivit lidande plus att kosten inte varit den bästa. Jag vill ändå framhålla att jag inte har ätit helt galen kost. Det har bara varit att den kommit på fel tider, oregelbundet och som sagt jag har ändå ätit hyfsat rätt. Dessutom har blodtrycket skjutit i  höjden och jag har under december månad haft konstant huvudvärk. Fast den lärde jag mig att leva med. Redan under julhelgen började jag att vidta åtgärder.

Min satsning börjar redan märkas. Jag har en tydlig viktnedgång. Jag tog det lugnt under helgerna och satsade på återhämtning samtidigt som jag återupptog träningen. Min molande huvudvärk har i princip försvunnint och jag kan faktiskt känna utan att mäta, att blodtrycket har sjunkt något. Nu tänker jag hålla i detta. Första målet är att vara under 100 kg innan 6 dagars i Skövde och som det ser ut nu, kommer jag att nå detta utan problem. Jag måste säga att jag har fått en bra start på året.