Det är väl konstigt. Att så fort någon utför en enastående idrottsprestation så börjar man genast spekulera i om det är doping? Klarar inte svensken av att acceptera en framgång eller är det den lille jantedjäveln som åter tittar fram. Nu skriv det här och var om Bolts världsrekord.

Och nog dröjer det inte länge förrän någon börja undra om han är dopingtestad. Men hallå!! Om man vinner ett av världens mest prestigefyllda idrottsgren, tror folk på allvar att denne Usian Bolt inte kommer att granskas då? Han kommer ju att få pissa tills han blir vit i hyn. Man kommer att ta blodprover. ja, man kommer ta mig fan vända ut och in på honom i jakt på otillåtna preaprat i blodbanorna. Och hans prover kommer gång på gång att granskas med den senaste antidopningstekniken. Skulle det nu visa sig att han testa positivt, så lär världen inte undgå att få reda på det. Se bara hur det gick för Ben Johnsson.

Men fram tills att man kan påvisa att han inte har otillåtna värden eller ämnen i sig, så är han inte dopad.

Mend andra ord. Håll era förbannade käftar om doping så länge det inte är påvisat och var inte så djävla avundsjuka. Istället så ta och var glad över detta fantastiska resultat och gratulera honom som det anstår en mästare. För en mästare är han sannerligen!

Så fick man lugnat ner kroppen med ett kort löppass på 6,4 km. Det börjar sakta men säkert gå lite snabbare. Jag märker att jag även börjar bli lite starkare även i motvind. Nu gäller det att nöta på.

Jag är jättenöjd med min nya 310:a. Denna funktion med vibrator på varje kilometer är grymt bra. Det går ju även att sätta liknade larm på pulsnivå etc...

Igår lyckades jag ha lite bild från TV4 i datorn. Jag och Carina trängdes framför denna för att se Usian Bolt och grabbarna springa 100 m. Och visst fick vi lön för mödan. Det blev nästa en magisk stund, synd att den är så kortvarig. Karln sprang in på 9:58! Vilket världsrekordkross! Det är ju så imponerande att se denna avslappnade grabb. Lite roligt att se var att även en del andra hade anammat Bolt avslappnade stil. Förr hade finalisterna anisktsuttryck när de stod på startlinjen som om dom väntade på kommandot: "Aim! - Fire!"

Att vara så avslappnad, att kunna vara så cool när reportrana bevakar varje steg, varje rörelse och sedan leverar - beyond customers expetation - är helt fantastiskt. Det är få förunnat att klara sådana förväntningar.

Hatten av för Usian. 

Vaknade upp idag med kaffe på sängen. Minsann! Det kallar jag lyx. Nu har jag en liten krypande känsla i kroppen. Det verkar som om det enda sättet att bli av med detta är att ta på sig bråttomkläder. Det blåser förvisso ganska bra, men det har jag ju vant mig vid, nu vid det här laget.

Skall i alla fall smälta frukosten.

Fortfarande utan TV. Vi får sitta och kolla 100 meters finalen i datorn i stället med ett TV kort som hackar ganska duktigt. Just nu går det bra, men enligt Murphys lag kommer fanskapet att börja hacka 21:35. Då går finalen.

Har varit ute i hålan Gråbo och rensat lite rabatter inför morgondagens och veckans visning. Bläh vad tråkigt. Jag avskyr trädgårdsarbete, men detta är ett nödvändigt ont.

Nu skall jag se om jag kan få se lite TV på datorn annars skall jag lägga mig och läsa användbarhetsboken. Det är vår första uppgift på distanskursen.

Så var det dagen efter. Igår sprang vi Prinsens Minne i regn och rusk. Idag när vi vaknar upp, så skiner solen. Helt enligt Murphys lag. Vi har sovit himla gott inatt och vaknar upp pigga och krya (?).

Kanske blir det en tur till hålan Gråbo för lite rens i rabatterna. Vi får se. Idag avslutas min tredje semstervecka.

När jag tittade i min träningsdagbok såg jag att jag i och med gårdagens lopp hade uppnåt mitt månadsmål för löpträning på 100 km. 107,43 km står mätaren på och i årstotal är jag uppe i 862,77 km. Nice.

Idag var det dags för tävling. Prinsens Minne. Jag skulle springa halvmaran - 21,1 km och Carina nöjde sig med femkilometarn. Väderprognoseran på TV talade om regn och kulingvindar. Med andra ord. Ta på multisportjackan. Detta var ett av de klokare besluten idag.

Efter att ha käkat frukost och checkat ut från hotellet körde vi ut till startområdet. Det hela var en mycket välorganiserad tillställning. Lätt att hitta p-platser. Snitslat till omklädning och till tävlingscentrum. Allting var tydligt och föredömligt skyltat. Vid nummerlappsutdelning träffade vi Mattias Bramstång, europalöparen och för dagen varande tävlingsledare. Vi fick även en pratstund med Henrik Ohlsson - VM-guldmedaljören i 24 timmars - som idag skulle springa sig en liten sprint för att få upp snabbheten inför sitt deltagande i Spartathlon. Vi träffade även andra vänner och bekanta. Dessutom träffade jag på några gamla kollegor från knekttiden. Inte så konstigt egentligen, när Halmstads Garnision stod för arrangörsskapet. Med andra ord en positiv och glad början på dagen.

Nere vid starten tillämpade man självseedning. Arrangören hade satt upp skyltar med kilometertempo, där man skulle parkera sig beroende på hur snabb eller långsam man var. Jag såg skylten "6 min/km" och tänkte att det får bli den. Men till min stora förvåning och även glädje. Hittade jag en skylt för sju-minuterslöpare. Detta gjorde mig glad. För det visar att arrangören har tänkt på att det finns långsamma löpare också och att man har tänkt på dessa. Detta gjorde att jag kände mig verkligt välkommen till loppet. Något för andra arrangörer att ta efter.

Tyvärr var vädrets makter inte med oss löpare och arrangörer och det blev väl den enda smolken i bägaren. Jag har valt att ta på mig min multisportjacka. Den hade gjort fin tjänst under Lilla Edets 6 timmars. Då det regnade i 6 timmar. Med tanke på blåst och regn ångrade jag inte det valet alls. För första gången had jag min nya Garmin 310 på armen. Men jag hade även med mig min 305:a. Det kunde vara kul att jämföra de båda produkterna under såpass lång distans.

Starten gick utan några problem. Jag var ju ganska långt bak i fältet. Men vad jag kunde se så var det ingen trängsel trots allt. Och vad jag hörde av andra så var det ingen större trängsel heller. De första 1 - 1,5 kilometrarna gick genom ett villaområde och var ju kanske inte det det roligaste. Men efter det drog vi ut på stigar och gångvägar och då blev banan genast så mycket vakrare. Trots det idoga regnet kunde man verkligen se att det var en vacker bana. Banan var mycket välskyltad och kilometerskyltar som räknade ner distansen stod föredömligt utplacerade. Dessutom var det en hel hord med funktionärer utspridda med banan som visade vägen. Detta var riktigt bra och det gick fanimej inte att springa fel. Mycket bra. En annan sak som arrangörerna skämde bort löparna med var vätskekontroller. Det serverades både vatten och sportdryck. Kanske var sportdrycken liiiite väl utspädd. Men servicen var perfekt. Det kan ju dessutom tilläggas att det serverades sportdryck och vatten nere vid starten.

Jag tog redan i villaområdet i början rygg på en dam som höll ett bra tempo. Frågan var väl hur länge jag skulle hänga på denna madam som sprang oförskämt jämnt. Efter ett kort tag blev vi omsprugna av en tjej, som tydligen en kilometer senare slog av på takten lite. Vi hann upp henne och denna nybildade trio körde ihop ganska länge jag måste säga att jag blev förvånda hur länge jag hängde på damerna. Strax efter 6 km vek banan av från stranden och in emot land. Vid en vätskekontroll träffade vi på den första egentliga backen. Det var ingen märkvärdig sådan, men dock uppför och lite utdragen. Till min stora lycka hade vi kommit ut på asfalt. I detta parti så drog madammerna naturligtvis iväg. Jag, min tjocke fan och backar. Det är två saker som inte går ihop. Banan planade ut och drog sig bort vid Tylösand. Mellan 7 och 8 km kom jag ifatt dom igen och trion var åter samlad. Det var en mindre backe till, men deb var hanterbar till och med för mig. Strax innan 10 var det en vätskekontroll och milen passerade jag enligt min garmin milen på 1:03:55. Det var bra länge sedan jag hade en sådan miltid. Och jag kände mig inte ens flåsig eller ansträngd. Det kändes faktiskt mycket bra, trots väder och vind.

Strax innan 11 km kom banan ut till kusten igen och vände tillbaka. Vid 11 och 12 km, var väl banans jobbigaste parti. Den var ganska kuperad och innhöll några rejälare backar. Här släppte jag madammerna som ångade vidare. Ganska nöjd med att ha hängt på såpass länge. Och det kändes inte ansträngande att springa i deras tempo. De låg och harvade i 6 - 6:10 tempo och med mina 99 kg så var det ganska uppenbart att jag inte skulle hålla det i detta kuperade parti. I gengäld fick jag se fina vyer.

I och med att banan vände, så vände även vädrets makter mot mig. Regn och vind slog med full kraft mot mig och bara det renderade temposänkning. Ett tag var det ganska jobbigt, såpass att jag inte ens kunde bemöda mig att njuta av banan. När det var ca 6 km kvar gick banan ihop med den del vi hade sprungit ut på. Vid det laget hade vind och regn fått mig att stelna till ganska rejält. Jag hade bra skydd på överkoppen, dock ej nedtill. Det fick jag nu betala för. Det fanns att par korta uppförknixar på vägen. Där blev jag, vid ett av dom tvungen att gå. Jag var för stel helt enkelt.

Efterhand som kilometerantalet minskade så blev min glädje större. Men jag var aldrig ledsen under detta lopp. Passade på att slänga några käcka kommentarer om kraftig dagg etc till de förömligt peppande funktionärerna som manade på när man passerade. Inte i alla lopp man får se sådant. Dom stackar djävlarna stod ju stilla ute i detta skitväder. Dom skall ha en stor eloge. Dom sista kilometrarna in till mål blev jag passerad av en trio och drygt en kilometer kvar kom ett par och sprang förbi. Vid den sista vätskekontrollen dryg t vå km från mål, träffade jag förresten på en gammal officerskollega. Jag stannade några sekunder och bytte några ord med honom. Trevligt.

Den sista kilometern blev en riktigt fin resa genom en lövskog med härlig stig att springa på. Ganska lättsprunget. När jag kom ut ur skogen och ut på ett stort fält, hade jag målet några hundra meter bort. Och precis vid skogsslutet så stod Carina och hejade på sista biten in till mål. Tiden blev 2:29:02. Jag hade siktat i mig på 2:30 - 2:35. Så jag var riktigt nöjd. Synd bara att jag stelnade till. Jag hade ju ställt mig i rätt startgrupp också, eftersom min snittid blev 6:59 per km.

Väl i mål fick man den sedvanliga medaljen och som förtäring bjöds det på juice, kanelbulle och banan. Bra ordnat även i målområdet och välskyltat.

Längre bort fanns ett tält där man kunde hämta ut priser man vunnit på nummerlappen. Jag brukar aldrig vinna på min nummerlapp och denna tävling var inget undantag. En funktionär frågade Carina om Hon hade sprungit, vilket Hon ju hade. Så Hon fick välja ut ett utlottningspris ändå. Valet föll på två kaffemuggar, som vid hemkomst visade sig vara reklmamuggar för Nordea. Fast det gick bra att dricka ur dom ändå. Jag fick samma fråga av funktionärerna och samma erbjudande. Detta resulterade i att jag lämnade målområdet bärandes på två 5 kilos hantlar. Dessa kan ju komma till nytta för att träna upp mina stackars spaggetiarmar. Armstyrka har jag aldrig haft och det kan ju bli ett bra tillfälle att träna upp dessa förtvinade utskott som sitter vidhäftade vid mina axlar.

Efter detta satte vi oss i bilen, efter lite ombyte, och styrde kosa tillbaka till Partille. Både jag och Carina är mycket nöjda med dagens övningar.

Sammanfattningvis kan jag säga att Prinsens Minne var ett fantastiskt bra och välorganiserat arrangemang. Lätt att hitta dit och få parkering. Bra ordning vid nummerlappsutdelningen, det gick helt friktionsfritt. Genomgående var allting mycket välskyltat. Tävlingscentrum, startområde, banan och målområde. Extra plus för att man insett att det finns löpare som är långsammare än 6 minuterstempo, vid starten. Funktionärena var kanon. Hjälpsamma, trevliga, glada. De som stod utmed banan skötte uppgiften väl, trots att de stod still i regnet. Alla service utmed banan var tillgänglig även för oss långsamma löpare. Man började inte plocka ner någonting i förtid. Heder åt det. Banan var i sin helhet ganska lättlöpt och otroligt vacker, men naturligt vis ganska vindkänslig. Detta upphävs dock av de fina vyer man får.

Prinsens Minne är ett lopp som jag verkligen kan rekommendera och som jag mycket gärna åker tillbaka till igen. Till slut. Tack så mycket Mattias för allting.