Det är inte alltid det går som man tänkt sig. TEC100 är ett ganska bra bevis på detta. Alla förberdelser jag har gjort har varit bra och grundliga. Men ändå inträffar saker man inte riktigt kan förbereda sig på.

De tre första varven gick bra. Jag tog in energi och såg till att jag hade med mig under varvet (varvet var 10 km). Aldrig har jag varit så duktig på att ta in näring under ett lopp som jag var denna gång. Inne i skogspartiet, ca 7 km in i banan, trampade jag fel på en sten och det gjorde naturligtvis ont. Jag hade under tävlingen och även innan tävlingen under året haft problem med utsidan av min fot. Under det fjärde varvet började jag känna av min högerfot mer och mer. Sprang jag var det OK, men så fort jag började gå, värkte det rejält. Det blev värre och jag tvingades till sluta att gå mer och mer. Dessutom räckte inte energin jag hade med mig ut hela varvet.

Vid varningen mellan fjärde och femte varvet. Passade jag på att byta kläder. Jag bytte även till min vätskerygga för att få med mig mer energi under varvet. Jag hade tänkt att använda den framemot kvällen, men tidigarelade detta.

Femte varvet var inte roligt alls. Foten värkte mer och nu hade jag riktigt svårt att springa. Det gick fast varNu var målet att fullfölja 5 varv och därmed komma med i resultatlistan.

Jag gick ut på sjätte varvet. Löpningen blev mer och mer sporadiskt och värken i foten bara ökade. När jag kom in för varvning var det inte full fart precis. Men där stod min pacer - Mia - och väntade på mig. Hade det inte varit för att hon skulle vara pacer för mig, hade jag nog stannat vid 5 varv. Vi tog oss ut på det sjunde varvet. Sprang eller vad man skall kalla det då och då, men det blev mest gång. Det varvet gick på lite dryg två timmar. Jag hade redan insett att jag inte skulle klara distansen fullt ut och defenitivt inte under maxtiden på 30 timmar. Därför beslutade jag mig för att stanna vid 8 varv - 50 miles och halva distansen.

Sista varvet tog över 2½ timma. Det är inte så svårt att bestämma sig för att bryta. Mias närvaro under dessa två sista varv var milt uttryckt guld. Vi pratade en massa och det fick mig att glömma bort smärtan.

Mia jag är grymt tacksam för Din insats. Du vet inte vad det betyder, men då i det läget byttede det allt.

Att fortsätta i detta läge, när jag vet att jag inte kommer att nå 100 miles inom maxtid är fullständigt hål i huvudet. Det finns ingen anledning till det. Det är inte värt månader av rehab för att kra sönder foten ännu mer. Jag tror att med lite vila att jag kan komma tillbaka i löparspåret ganska snabbt. Har ju nu en massa rutin från sådan här verksamhet och att inte utnyttja detta är löjligt. Då har jag ingen användning av min rutin. Jag kasnke förlorade slaget denna gång, men jag har inte förlorat kriget.

Det går fler tåg.

 

Sigvard K.

10 april 2011 19:31

Rätt utfört och rätt konkluderat,Stefan! Det blir fler tillfällen, och då har du med dig även denna lärpenning. Viljan har du ju redan.
PS: Hälsa Carina.-ds

Stefan Manning

10 april 2011 21:37

Tack Sigvard. Det var faktiskt inget svårt beslut att ta. Det var sunt förnuft som styrde. Den egenskapen finns ju faktiskt hos oss ultralöpare hur otroligt det än kan låta... :-)
/Stefan

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att fortsätta följa mig. Gå till: http://ultrastefan.wordpress.com   Denna blogg uppdateras inte mer. Bloggen kommer dock att ligga kvar som arkiv. Detta är sista inlägget! ...

Hej kära läsare! Detta blir mitt sista inlägg på Bloggplatsen. Jag har tröttnat lite på denna webbplats och all reklam som skitar ner här. Ni har inte märkt något eftersom jag betalat för att hålla den reklamfri. Men det är ett mörker när man skall...

Nu fick jag tummen ur och besökt tandläkaren. Efter att ha haft lite ont i tänderna under ett par veckor fikc det vara nog. Jag ringde ner till Folktandvården för att boka en tid. Sköterskan som tog emot samtalet frågade om jag kunde vara där inom en...

Onsdag i mitt liv betyder en enda sak - LEK. Dagen då LEK-gänget samlas. Vi tränar lätt och äter en bit mat efteråt. Vi är tre par som gör detta varje onsdag. Nåja. Några gånger har vi fått hoppa över, men de har varit lätt räknade. Igår var det min ...

Nu har jag packat akutväskan om jag skulle behöva åka in till akuten. Vilket kommer att ske nästa hjärtflimmer. Det är inte som en läkares akutväska utan mer grejer som är bra att ha med sig under de långa väntetiderna. A4 kollegieblock, penna, reser...