Satt och tittade på idrottsgalan igår. Ganska intressant att se på bortsett från att programledarna gör sitt bästa för att skapa en pajasstämning mellan pausarna. Denna gala inget undantag, kan ingen sätta stopp för detta. Jag ger mig fan på att producenten håller upp en skylt där det står "Applådera" eller "skratta". Sedan kan Morgan Alling som hämtade priset åt ZLatan för bästa manliga idrottare (?) inte ens göra det ordentligt, utan köra pajasvarianten. Det visar hur mycket respekt man har.

Att Jerringpriset gick till skidskytten Helena Jonsson, som även fick priset för bästa kvinnliga idrottare är ett val jag är mycket tillfreds med. Hon är en mycket mer komplett idrottare än Zlatan. Hon måste vara bäst i två discipliner. Sådnat slår alltid ut andra idrotter. Lite synd att triatleten Lisa Nordén inte fick priset för årets kvinnliga idrottare. Men hellre Helena än någon annan. Problemet är att Lisa inte är lika känd och har visats på TV lika mycket som de andra. För mig är idrottsgalan, en gala för idrottskändisar och därmed en klubb för inbördes beundran. Skulle man verkligen utse årets idrottare - manlig som kvinnlig - och årets idrottsprestation inklusive Jerringpriset. Då skulle huvuddelen av pristagarna fall bort, lätt.

Denna morgon har gått i fördröjningens tecken. På vägen in så stannar bussen  gång innan Partille. Vid denna hållplats kliver chauffören av för att torka rutorna. Jag sitter längst fram till höger och har princip samma utsikt som han har. Och sikten genom denna vindruta är det inget fel på. men varför i helvete måste han göra det där, när det är knappt 1 km till nästa hållplats - Centralstationen där 90% av bussens passagerare skall kliva av? Dessutom tog fanskapet väldigt god tid på sig. Man kan väl tänka en liten gnutta.

Anslutninsbussen till Volvo, där klev chauffören av i tid och otid och gjorde något på utsidan, men där kändes det som att det var mer fog för det. Men nu sitter jag här och önskar att klockan vore 15:45. Ha en bra dag gott folk!

Jag är hemkommen från ett pulsgympapass. Det kan jag säga Er, den river ganska bra i späcket. Svetten lackar och med tanka på att jag känner mig ganska svag i kroppen på grund av dienten, så gör det inte saken bättre. Nu får man verkligen veta att man lever. Det kommer att bli fler sådana pass. You bet!

Så var det måndag igen. En ny vecka av en massa måsten. Jag längtar efter den dagen då jag kan gå upp på måndag morgon och med ett leende på läpparna gå till jobbet både för att arbeta och ha kul. Just nu känns detta ganska avlägset. Men jag måste ju ändå vara tacksam att ha ett jobb att gå till. Fy fan vad jag är otacksam.

Så fruktansvärt att se ett helt land i ruiner. Detta kaos, med desperata människor. Helt helt samhällssytem har rasat ihop från det lilla som fanns. Men att se detta lidande är beklämmande. Jag följde för en gångs skull ett reklaminslag och skänkte 50 spänn via SMS. Inte mycket, inte ens en pink i Atlanten. Men om alla skänker 50 spänn så blir det ju en summa. Många bäckar små.

Det är till sådant här u.hjälpen skall gå till.

Tillsammans med Carina, Siv och Kenth tog vi oss en promenix ner till Sportlife Partille, där vi gav oss i kast med diverse apperatur. Själv körde jag roddmaskin 10 min och sedan lite på löpbandet - 20 minuter. Ett ganska trevligt ställe det där. Efteråt så drog vi hem till oss för en stunds avkopplande fika och prat. En himla mysig stund på dagen att få sitta ner och umgås med vänner.

Så där ja. Nu har man blivit medlem i IK Jogg.se. I och för sig kan jag inte tävla för klubben eftersom jag tävlar för Team Ultrasweden. Å andra sida så lär ju tävlingsresultaten jag värper fram nu, dra ner klubbens statistik. Men jag ansluter mig gärna ändå och är med i gemenskapen.