Nu på lördag skall jag springa Båstad marathon. Det kommer att bli en utmaning att ta sig an denna, ganska krävande, mara. Jag har fruktansvärt ont i låren och har svårt att gå. men framför allt resa mig upp och sätt mig ner. Att göra knäböjar är ingen hit just nu. Dessutom har jag två elaka blåsor under tån på vänster fot.

På torsdag vet jag om jag kan kuta eller inte. Men givetvis satsar jag på att springa.

Så var det dags för ett 24 timmars igen. Denna gång var slagfältet förlagt till Knorretorpet i Trollhättan. Banan var en rundbana på 1097 med blandat underlag.Skogstig, grus, asfalt och kuperad med ultramått mätt. En mycket vacker, men krävande bana.

Jag och Carina kom till platsen på lördag morgon. Carina körde 6 timmars och jag körde 24 timmars. Redan då slog det mig att vi fick inga tidtagningschip. Näe de var för dyrt sa arrangören. Men står det tidningschipp i inbjudan, då får man ock leva upp till det.

Kl 10 gick startskottet. Jag hade samma problem som i Skövde. tempot var på tok för högt och jag fick sänka det. Men så efter ett kortvtag var jag där igen. Så höll det på. Jag visste ju att detta skulle straffa sig. Till slut insåg jag att jag helt enkelt blivit snabbare och försökte hitta en kompromiss. Men tempot var för högt. Detta är något jag måste lära mig helt enkelt. Vädret var kanon och det var rejält varmt ute. Jag fick till och med springa ett tag med min ökenkepa. Vid varje varning, lassade jag i mig dryck och annat ätbart. Under sådana här tävlingar gäller deta att lassa i sig. Löpningen gick ändå bra. Jag passerade marathon på 5:06:09 (enligt min egna klocka) och jag hade stämt av ett par varv innan med varvräknarna, så att vi var överens. Sådana här problem skulle man inte ha haft om man hade chiptidtagning. Grrrr...

Vid 6 timmar tog jag en kort paus och åt lite extra. Det var ingen lång paus för jag gick ut nästan direkt. Vid varv 60 insåg jag att jag faktiskt kunde nå dubbla marathondistansen under 12 timmar. Jag bestämde mig för att satsa på detta och var väl medveten om att om jag gjorde detta, skulle det bli jobbigt de sista 12 timmarna. Men detta var ett medvetet val. Jag körde på. Vid varv 68 stämde jag åte av med varvräknarna för att vara på säkra sidan. För jag litade inte ett skit på denna varvräkning. Dubbelmaran låg på varv 77. Ganska förvånad över mig själv så sprang jag och sprang. Jag malde bara på och det gick jättebra. Till mina stora glädje lyckades jag med mitt uppsåt. Den dubbla marathondistansen 84,4 km passerades efter 11 tim och 53 min (egen klocka). Detta var jag mer än nöjd med. Under sista varvet så dök Rune och Mary Larsson upp också och gav lite påhejning. Det vara lite kul att se Rune springa runt och slänga sig på gräset för att få en bra bild. Men eftersom det var skymning var det nog lite svårt att få till en bild där.

Efter detta tog jag en längre paus. Bytte skor och strumpor. Åt extra. Jag smorden in benen med Zonsalva och stretchade ordentligt. Jag gav mig ut efter ca 30 minuter. Då gick det (naturligtvis) djävligt segt. Efter ca 4 varv insåg jag att detta inte funkade, så jag gjorde ett nytt stopp med slav och stretch. Dessutom satte jag mig i en stol och sov. detta gjorde mellertid susen och jag kunde ge mig ut igen. Det blev blandat gång och löpning. Nu insåg jag att det var dags att börja betala priset för min satsning för att nå dubblemara på sub 12. Inget konstigt med det. Det var ett medvetet val.

Nästa steg var att nå 100 varv (= pers) och sedan var det trippelmaran som låg på varv 116. det fanns goda förutsättningar för detta trots att jag var nere på styrfart. Men vid varv 98 började problemen. När jag kom in för varvning och hade tryck fram varv 98 på min mekaniska varvräknarare jag alltid har med mig. Så sa Carina att sekretariatet bara hade 96 varv. Jag protesterade och sa att detta var fel. Eftersom det var manuell varvräkning, så hade jag järnkoll på alla varv, med min varvräknare och avstämningarna jag hade gjort tidigare stämde.

Nu blev jag riktigt förbannad. Jag drog ut och avverkade två varv till Medan Carina väntade. Hon skulle följa med när jag fullbordarde mitt 100:e varv och därmed satte pers. När jag kom till baka efter att ha gjot dessa två extravarv och därmed 98 varv, fick jag beskedet att jag bara hade 97 varv! Jag blev ännu mer förbannad och gav mig ut på ett till. Nu var jag på 98 varv. Carina följde med på de två sista varven som vittne. När det 100.e varvet var avverkat, så kände jag tyvärr ingen glädje över att ha persat. Jag vara bara trött och rejält förbannad. Dessutom blev dessa tre extravarv en plåga. För mina be vägrade att lyda och jag kom knappt framåt. Det gjorde ont. Jag fick tvinga mig fram över varje liten uppförsluta. nedförsbackarna var en smärtsam upplevelse.Hela detta sista varv på 1097 m. Tog mig nästan en halvtimma.

Och i detta då inte kunna lita på sekretariatet, speciellt när man håller på att slå personligt rekord. Jag vet ju inte alls vad dom hade för varv på mig. Hade jag persat eller inte? Jag var helt enkelt inte säker. För första gången i mitt liv tyckte jag att en tidsultra inte var rolig. Jag tappade sugen totalt och hade inte ett enda djälva dugg lust till att göra något mer. All form av motivation bara försvann.

Så nu gjorde jag mig iordning och bestämde mig för att lägga mig och sova. Jag sket i allt. Benen värkte och mina främre lårmuskler smärtade något kopiöst. När det var en och halv timma kvar, så klev jag upp och avverkade ytterligare tre varv för att vara på säkra sidan. Även dessa varv var helt och hållet förknippade med strapats och smärta.

Efter loppet skulle jag på toa. Jag hade så ont i låren att jag inte klarade av att sätta mig på ringen. Jag fick lite vitsigt skita i det besöket.

Synd att ett annars bra arrangemang skulle falla på dett med tidtagning och varvräkning. De stackarna som skötte det hela, hade suttit hela dygnet och såg rejält trötta ut. Inte så konstig att man missar då. Sorry! Men jag tänker inte åka till ett lopp hädanefter som kör med manuell varvräkning. Det vra en hel del andra som också var irriterade på varvräkningen och inte nöjda. Så jag var inte ensam.

Förresten. Mitt nya pers på 24 timmars lyder på 114088 m, men jag vet inte hur officellt detta blir.

Nu stänger jag bloggen ett tag. Nu drar jag till Knorren för att springa 24 timmars. Förhoppningsvis kommer en rappport imorgon kväll om jag orkar hålla mig vaken. Men nu skall jag i väg och njuta.

Jag och Carina drog iväg till Dressman i Allum idag. Jag kände att jag behövde lite nya sommarshorts. De jag hade var åt helvete för stora. Dressman körde ju en drive nu - ta tre betala för två. Efter lite provande insåg jag faktum att nu var inte storlek Large en passande storlek. Jag var tvungen att gå ner till medium. En del mediumbyxor var till och med i största laget för mig och jag kunde faktiskt dra på mig ett par i storlek small också. Det satt visserligen lite tight, men det var inga svårigheter att komma i dessa.

Jag kunde inte drömma om att det var en sådan stor förändring, men jag blev minst sagt djävligt glad över detta faktum och det ger mig en kick inför morgondagen också. Nu har jag i alla falla halvlånga och korta sommarshorts och även när jag åker till San Augustin. Jag väntar ytterligare ett tag till med skortor och dylikt. Jag är grymt nöjd med mig själv.

Så säger man om julafton ju. Men för mig är ett rejält ansträngande lopp som morgondagens 24 timmars ännu bättre än julafton. Just nu håller jag på att plocka ihop en ligt min checklista. Det krävs dock lite förberedelser när man skall bli trött och då få lite livskvalité i sig.

Jag somnade som en stock på soffan när jag kom hem och skulle sätta mig för att hämta andan och där sov jag. Jag känner inte att det är läge att springa iväg till badet nu inte. Det får vara. Men det var ju uppenbart att sömnen behövdes, så då fick den bli prioriterad.

Jag såg nu i min träningsdagbok att jag har passerat 800 km löpning i år. Det är OK, men kunde varit mera. Men man får ju inte bli för närig...

Nu måste jag avväga helgens övning lite grann. 24 timmars löpning nu på lördag-söndag. Start kl 10 på lördag. Helgen efter - den 3 juli skall jag springa Båstad marathon. Så nu gäller det att inte köra ner hela systemet i botten. Detta kommer att bli en intressant utmaning för mig.

Mitt mål nu på lördag-söndag är att persa på 24 timmar. Senast det begav sig var i Espoo i Finland den 30-31 januari, då sprang jag totalt 109040 m.

Nu till helgen har jag följande mål. jag tänker inte ta i för kung och fosterland, men det finns ändå något att gå på:

1. Springa längre än 109040 m

2. Inget stopp får vara längre än 40 min (regel på Grand Union Canal Race)

3. Springa 113435 m (70,5 miles) på 19 tim (cut-off tid på Grand Union Canal race)

4. Att kunna göra en trippel marathon - 126585 m

Av dessa 4 mål är det de två första jag absolut vill nå till helgen. Mål 3 och 4 är bonus.

Mål på längre sikt (inga jag räknar med att göra till helgen)

- Att komma längre än 150000 m

- Att komma längre än 160900 m (100 miles)

Så nu vet Ni vad jag har i kikaren....