Det blev en lång dag igår. Jag var inne på Park Avenue och lysssnade på en genomgång av ITP2 pensionen som Unionen hade anordnat för 55 plussare. Jo, men. Jag tillhör den kategorin nu. Fast att vara pensionär är inget nytt, det har jag varit som 16 åring, då jag fick barnpension efter min pappa. En del kände jag redan till, men något var nytt. Jag kan bara konstatera att det kommer att bli byråkrati utan dess like när man pensionerar sig.

Framför allt inder jag ännu mer att de som är unga har milt uttryckt väldigt mycket att vinn på att engagera sig i sin pension så tidigt som möjligt. Ni ungdomar som läser här. Sätt Er in i prylarna och vik av en timma varje månad och Ni kommer att leva riktigt gott som pensionärer.

Såg en annons på ett nytt jobb, bara några hundra meter från min bostad. Jag är sugen som bara den att söka, men så blir jag plötsligt så där feg. Skall jag våga ta steget? Varför blir det så. jag vill ju så gärna. Det skulle vara underbart att minska restiden till och från jobbet med i princip 75%. Tid som jag kan lägga på träning och som gör att jag slipper gå upp så förbenat tidigt på morgonen. tid som ger mig mer tid till sömn. Men ändå finns osäkerheten där. Fan vad jag är velig!

Jag blir minst sagt förvånad. Det är idag den 16 maj. Jag och en till var först inne på gymmet när Kraftkällarn öppnade. Vi tränar båda styrka. Men när jag satt där och spände mig i maskinerna. Kom det fler och dom skulle upp på löpbandet. Det blev faktiskt kö till de två löpbanden!!!

Löpband i all ära, men jag kan inte förstå varför folk envisas med detta nu, i denna årstid. Att man använder bandet för lite uppvärmning, ja. Men att köra hela löppas där. Och här i Arendalsområdet finns fina löpslingor. Den ene tränar för Göteborgsvarvet. Undrar hur han skall klara övergången till frisk luft på lördag?

Ny vecka nya insatser. Jag får se hur mycket träning det blir denna vecka. Kanske inte lika mycket som förra. Det är lite events som ligger denna vecka. Men vi får ta dom tillfällena som ges.

Härmed klipper jag av bandet och inviger vecka 20.

Så nu fick jag till slut ordning på det där djävla blodtrycket. När jag vaknade hade jag ett tryck på 184/112 (inte undra på att det dunkade i skallen). En blodtryckstablett och 2½ tim senare var det nere i 165/104. Efter ytterligare 1½ timma drog jag ut på löptur.

1 timma efter löpturen var blodtrycket på 137/94. Med andra ord är löpning en väldigt bra blodtrycksmedicin. Jag kommer att fortsätta medicinera med löpning.

Till slut tog jag mig samman och fick på mig löparkläderna. Tanken var bara att komma ut på ett kortare pass och bara få lite spring i sig. Så blev det. Jag sprang till Humlebadet och tillbaka, en lagom sträcka på 11,1 km.

Men jag upptäckte att det gick fortare och fortare ju mer passet förflöt. En intressant känsla. Ute blåste det en måttlig till frisk vind som jag hade i ryggen upp till Humlebadet och jag misstänkte att jag skulle få känna på motvind på hemvägen.

Motvinden kom, men den besvärade mig förvånansvärt lite.

Strax efter jag vänt och påbörjat hemfärden började det att regna. Det kom en del, men jag kände mig inte minsta besvärad av det. Jag tänkte tillbaka på ultraintervallerna som gick i hällregn och kunde konstatera att detta då var försumbart. Det jag noterade var att farten ökade och de sista 5 kilometrarna höll jag konstant under 6 minuters tempo. Intresannt, må jag säga. Jag hade inte riktigt räknat med detta, med tanke på hur jag mådde i morse. Dom sista 5 kilometrarna gick på 28:30! Jag vet inte vad som hände jag bara sprang. Totalt avverkades 11,14 km på 1§:07:31 - 6:04 tempo. Här kan man snacka om negativ split.

Så denna match vann jag. Stefan 1 - Stressen 0. He-he....

Hade det inte varit för gårdagens underbara långpanna, så skulle jag ed bestämdhet vilja säga att detta är en av de sämsta helgerna på bra mycket länge. När all tid under en helg går åt för att återhämta sig och komma tillbaka till lugnet efter en stressig arbetsvecka, är det inte OK.

Nu när jag sakta börjar åtehämta mig är snart söndagen slut och jag skall åter in och springa i hamsterhjulet. Idag vaknade jag åtyer mes sprängande huvudvärk och så kraftig att jag knappt kunde ta mig ur sängen. När jag mätte mitt blodtryck, visade värdet 184/112 och då hade jag tagit blodtrycksmedicinen. Jag tog två huvudvärkstabletter och lade mig igen och bara blundade. 2½ timma senare mätte jag på nytt: 165/104. Jo, jag tackar! Huvudvärken är borta och jag skall se om jag kan komma ut lite senare på ett kortare passs och få ner dunkandet lite till.

Jag tycker inte jobbet är värt desa umbäranden. Jag kommer att rfån och med nu bara tänka på mig själv. Jobbet får komma i andra hand. Varför skall jag prioritera något som inte tackar mig?

Planerna att åka ner och kolla in Hisingen runt sket ju sig totalt. Tur att jag inte bestämt mig för att köra själv.

Min Garmin funkar inte. Träningspassen förs inte över till datorn trots att det indikeras så. Nu sitter jag här och river mig i skallen och felsöker.