24 timmarsdebuten blev ett totalt praktfiasko. Ingenting blev rätt. Redan efter 2 timmar började jag få problem med vänsterfoten. Ett nageltrång (jag min djävla klant hade glömt att klippa naglarna) med tillhörande blåsa. Därför blev jag nästan med en gång tvungen att byta till min uppklippta skor. Strax eferåt fick jag skavsår på insidan låren. Nytt stopp och smörja in insidan lår ocljumskar med idominsalva, som jag fick göra om ett par gånger till.

Halvmaran passerades på drygt 2.40 och alla dessa stopp kom efter halvmarapasseringen. Marathondistansen passerades på 6.17.28 enligt min klocka och avläsning av banmarkeringar på 78:e varvet. Så jag kan inte påstå att jag öppnade överdrivet fort. Under denna tid hade jag börjat känna av lätt smärta under höger fot. Jag bestämde mig att ta en paus efter 80 varv och det gjorde jag.  Under denna paus passade jag på att smörja in benen med liniment och stretcha. Jag tog även lite voltarensalva eftersom jag kände att jag började stelna till i ljumskarna. Det var rejält kallt ute i den kalla delen, mycket kallare än vad det varit förut och jag frös faktiskt lite varje gång jag passerade. Temperaturen i kalldelen sjönk till ca 6-7 minusgrader under kvällen och natten, så det var rejäla temperaturskiullnader man fick springa genom. Och det syntes. De allra flesta plockade på sig allt man kunde hitta i klädväg. Och det var en vanlig syn att se deltagarna springa i sina vanliga ytterkläder.

Jag startade pausen med några gåvarv tillsammans med Carina. Men jag kände stelheten komma mer och mer. Min plan var att vänta till midnatt med att sätta på sig stormtightsen, för att ha något torrt och varmt när kylan satte in på allvar. Kanske väntade jag för länge med detta. Det gjorde mer och mer ont i ljumskarna och jag var tvungen att ta ytterligare pausar för att strectha och smörja in. Men det hjälpte inte. 

Tog därför beslutet att ta en längre sovpaus och försöka reorganisera mig. Denna taktik verkade fungera, men inte så länge. Nu hade jag ont i båda fötterna, ont i ljumskarna. Jag fick svårare och svårare att få fram benen då jag skulle ta löpsteg. Nu insåg jag att mitt mål på 120 km endast skulle vara en fantasiprodukt och ställde in mig på att göra så gott jag kunde. Nu klarade jag inte at springa längre, utan började inrikta mig på att gå. Fast även det gick sämre och  sämre för varje varv. Till slut kunde jag knappt ens gå. Det sista varvet (som var 545 m) tog uppskattningvis mellan 15 och 20 minuter. Då insåg jag attäventyret var över denna gång. Så någon gång mellan ett och två på natten, tog jag min Mats ur skolan och parkerade mig i en säng. Där sov jag i knappt tre timmar. Sedan kunde jag mig med stor möda parkera mig i en stol vid sidan av banan och följa tävlingen efter att ha gjort ytterligare ett meningslöst försök att ta mig runt ett varv. Totalt misslyckat.  Totalt hade jag harvat ihop  117 varv och 63765 m. Lite drygt hälften av det mål jag satte upp.

Naturligtvis är jag grymt besviken på min insats för att uttrycka mig milt. Detta var det absolut sämsta jag någonsin har gjort, alla kategorier. Men skall man skylla ifrån sig lite så har jag veckan innnan sovit synnerligen lite och stresat extra mycket på jobb och på fritid. Jag hade en helt annorlunda situation inför 25 timmars spinningen, med mycket sömn och perfekt uppladdning. Men ändå var det inte tröttheten som fällde mig. Det var smärtan i ljumskarna, trots att jag smorde med voltarensalva. Jag kunde helt enkelt inte få fram benen. Därför var det djävligt frustrerande att sitta bredvid banan och titta på, samtidigt som jag kände att jag hade ork nog att hålla på, men kroppen tillät det inte.

Fast nu är det så att det inte alltid går som man har tänkt sig. Bislett var ett sådant tillfälle. Jag kan delvis säga att jag har klantat till det själv vad gäller förberedelserna och gjorde några missbedömningar under loppet. Sedan gjorde kylan livet surt för många löpare.

Det är bara att bryta ihop och komma igen. En mycket klen tröst var att man fick en medalj och en funktions T-shirt.

Det största glädjeämnet denna dag var Carina, som startade i 12 timmars loppet. Honpasserade marathondistansen och fick ihop 43600 m. Hon kan numera titulera sig ultralöpare. Det var himla kul. Mycket bra gjort Carina.

 

OS

15 december 2008 13:00

Bara att anmäla sig till denna tävling kräver sin man/kvinna. Att få skador är väl ingen dröm, men för mig som kommit upp i att ställa upp på HM under 2009 så är du och Carina så grymma ! Lycka till 2009. S Oh

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att fortsätta följa mig. Gå till: http://ultrastefan.wordpress.com   Denna blogg uppdateras inte mer. Bloggen kommer dock att ligga kvar som arkiv. Detta är sista inlägget! ...

Hej kära läsare! Detta blir mitt sista inlägg på Bloggplatsen. Jag har tröttnat lite på denna webbplats och all reklam som skitar ner här. Ni har inte märkt något eftersom jag betalat för att hålla den reklamfri. Men det är ett mörker när man skall...

Nu fick jag tummen ur och besökt tandläkaren. Efter att ha haft lite ont i tänderna under ett par veckor fikc det vara nog. Jag ringde ner till Folktandvården för att boka en tid. Sköterskan som tog emot samtalet frågade om jag kunde vara där inom en...

Onsdag i mitt liv betyder en enda sak - LEK. Dagen då LEK-gänget samlas. Vi tränar lätt och äter en bit mat efteråt. Vi är tre par som gör detta varje onsdag. Nåja. Några gånger har vi fått hoppa över, men de har varit lätt räknade. Igår var det min ...

Nu har jag packat akutväskan om jag skulle behöva åka in till akuten. Vilket kommer att ske nästa hjärtflimmer. Det är inte som en läkares akutväska utan mer grejer som är bra att ha med sig under de långa väntetiderna. A4 kollegieblock, penna, reser...